följande vädret blir helt olika. Med anledning däraf studerade Ekholm dessa ändringar i ett stort antal fall medelst 12-timmars isallobarer (se d. o., Stormvarningar och Vind). Men det visade sig, att ej ens en karta med isobarer och isallobarer var tillräcklig, ty två snarlika sådana kartor ändrade sig stundom på helt olika sätt; men om ett par sådana kartor med en tidsskillnad af 12 timmar jämfördes med ett annat sådant par och de båda paren voro snarlika, då visade sig det följande vädret bli nära lika i de allra flesta fall, och därpå grundades i hufvudsak de svenska väderleksutsikterna och stormvarningarna; men då metoden var ny och kräfde ett mycket stort kartmaterial (många tusen kartor) för att användas för de allmänna väderleksutsikterna, så måste arbetet tills vidare koncentreras på uppgiften att utfärda tillförlitliga stormvarningar. Äfven den andra gamla regeln: vädret vandrar är missledande, ty, såsom särskildt Hildebrandsson påpekat, de enkla väderlekstyperna förändras ofta så mycket under vandringen, att det instundande vädret ej enligt den metoden kan med nöjaktig säkerhet förutses. Äfven i detta afseende visade sig isallobarerna nyttiga, ty stignings- och fallområdenas vandring är nästan alltid mycket regelbundnare och därför lättare att förutse än isobarfigurernas. Exempel på den isallobariska metodens användning för