underlätta bildandet af de nämnda skälen och i synnerhet till att vid trådbristning kvarhålla trådarnas ordningsföljd tjäna de instuckna lässkäpparna (g å fig. 1; se vidare Läss); varptrådarna framgå omväxlande öfver och under dessa. Väfskeden l. ritten (h) utgöres af ett fint galler af vertikala, tunna, plattvalsade järnstafvar (förr användes klufna vassrör eller rottingbitar), bundna mellan 2 par tvärgående spröten, och har till uppgift dels att hålla varptrådarna regelbundet utbredda, dels att utgöra stöd för skytteln, när den genomlöper skälet, dels slutligen att föra hvarje inslagstråd fram mot tyget. Väfskedens nedre kant är anbragt i den s. k. slagbommen l. lådklossen, som antingen hänger i ett par armar (x å fig. 2) från en öfre axel eller också hvilar på ett par lådben, som kunna röra sig på ett par tappar nedtill. På väfskedens öfverkant är en tvärgående slå anbragt (väfskedshatten, lådhandtaget), medelst hvilken man för skeden och slagbommen fram och åter för att packa fram inslagen mot tyget. Inslagsgarnet föres in i skälen medelst skytteln l. skottspolen (i å fig. 1), vanligen ett båtformigt redskap af hårdt trä med de koniska ändarna metallbeslagna och i mellersta delen urholkadt för att på en rörlig eller fast axel (spolspindeln) uppbära garnspolen (se Spole), från hvilken garnet ledigt afvecklar sig och löper fram genom ett i skyttelns sida insatt öga af t. ex. porslin eller glas. Skytteln antingen kastas för hand eller af sänds medelst ryckverk. Kastskyttlarna äro vanligen något svängda vid ändarna för att bekvämt kunna kastas och gripas med handen. Ryckverks- eller snällskyttlarna äro raka med afspetsade ändar och glida ofta på rullar, som böra vara något snedt ställda i förhållande till hvarandra, för att skytteln så mycket säkrare skall

Fig. 3. Byckverkslåda.

följa utmed ritten. Vid ryckverksanordning (fig. 3) måste slagbommen sträcka sig utom väfbredden å ömse sidor, så att en liten låda där kan bildas för att mottaga skytteln. I denna skyttellåda kan röra sig en docka l. studsare antingen glidande i rännor på lådans fram- och bakvägg eller på en studsarspindel öfver eller framför skyttellådan. De båda studsarna äro genom snören förbundna med ett handtag (ryckpinne), med hvilket väf våren kan rycka skytteln från ena sidan till den andra. Ryckverket uppfanns 1733 af engelsmannen John Kay, hvars son Robert Kay uppfann växellådan l. anordningen att väfva med flera alternerande skyttlar utan att för hand behöfva utväxla dem. Ryckverket var en epokgörande uppfinning, som ungefär fördubblade väfvarens produktion och som gjorde det möjligt att utan medhjälpare väfva breda tyger. (Före denna uppfinning måste alltid vid breda väfstolar två personer ombesörja skyttelns kastande, en från hvardera sidan.) Då inslagen ha benägenhet att sammandraga väfvens bredd, brukar man använda en s. k. breddhållare (spännare, tempel) för att uthålla tygbredden i närheten af de sista skotten; eljest skulle varpens kanttrådar (lister, stader, eggar) nötas af mot rittstafvarna, som äfven snart skulle böjas eller skadas. Vid handväfning begagnar man mycket enkla breddhållare, bestående af två raka ribbor af trä eller järn, som ledbart kunna sammanfogas och afpassas till samma längd som varp- eller rittbredden. I ytterändarna äro dessa ribbor försedda med fina taggar, som intryckas i tygets kanter. Allteftersom väfningen fortskrider, måste man flytta breddhållaren, så att den alltid befinner sig nära de sist inväfda skotten. Utom nu omnämnda delar bruka många enkla handväfstolar ega ännu två bommar, nämligen en bröstbom och en sträckbom. Bröstbommen intar då den förra tygbommens plats (tygbommen flyttas nedåt och inåt); sträckbommen lägges på den förra varpbommens plats, och varpbommen flyttas något nedåt. Genom denna anordning, som i synnerhet är nödvändig vid väfning af långa och tjocka tygstycken, undviker man den höjdförändring af tråd- och tygytorna, som eljest eger rum. Själfva väfningen i en stol sådan som fig. 2 tillgår så, att väfvaren nedtrycker den ena trampan och i det genom skaftens ned- och uppgång bildade skälet inskjuter skytteln, som drar med sig inslaget,

Fig. 4. Kontramarsch.

samt därefter slår fram slagbommen antingen genast ("slag vid öppet skäl") eller först sedan han släppt af och eventuellt börjat nedtrycka den andra