Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Väfning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutväfd, tryckes undan af den uppifrån kommande
och faller ned i en plåtlåda. Den nya fulla spolen
intar den förras plats i skytteln, och inslagstråden,
hvars ända fästs vid en knapp på revolverns
yttersida, slingas vid skyttelns fram- och återgång
automatiskt in i ett spår, som leder till skyttelögat.
öfver eller framför motsatta skyttellådan finns en
apparat, som bestämmer, när en ny spole skall
inväxlas. När denna s. k. kännare finner, att det
kvarvarande inslagsgarnet icke räcker till mer än
två skott, sätter den växlingen i verksamhet, så att
hammaren slår ned den nya spolen, när skytteln
kommer öfver till växelsidan. Dessa väfstolar måste
äfven ega varpväktarapparat, som stannar stolen,
om en varptråd brister. För att arbetaren (som ju
har 16, 20 à 24 stolar att sköta) lättare skall se,
om någon af hans väfstolar behöfver hjälp, tändes
automatiskt en liten elektrisk lampa öfver den stol,
som stannar. När stolen igångsättes efter
inlagningen, slocknar lampan. Det kan ju tyckas nästan
obegripligt, att dessa mekanismer kunna verka fullt
exakt, då spolinväxlingen skall ske på ett
ögonblick och en enda af de ofta till flera tusental
uppgående varptrådarna skall genom sin bristning
stanna hela maskinen. Men faktum är, att
väfstolarna fungera utmärkt, om varparna och
inslagsspolarna äro väl tillredda. En senare variation af
samma idé utgör den schweiziska
"Steinen-Rüti"-stolen, som i stället för det cylindriska
spolmagasinet eger en sluttande bana, på hvilken spolarna
efter hand glida ned från en på väfstolen stående
låda, som kan rymma hundratal af spolar. Här
behöfs ingen ständig passning för att förse magasinen
med spolar, utan fyllda lådor ställas upp och räcka
länge. Under måltidsraster och äfven när
arbetaren går hem, kunna väfstolarna arbeta, ända tills
någon varptråd brister.
 |
| Fig. 14. Seatons väfstol. |
En mycket genialisk metod för inslagets
indragning i väfven är den af kaliforniern D. M. Seaton
omkr. 1898 uppfunna och under c här ofvan antydda
(se fig. 14). Skytteln, som är mycket tunn
och icke inrymmer någon inslagsspole, eger i
hvardera ändan en liten tång, som drar med sig
inslag från ett par utanför stolen stående stora
garnbobiner. För att genom inslagens omvikning vid
kanterna erhålla hållbara lister mätes hvarje
inslag af till sin dubbla längd, och tången griper
ena gången begynnelseändan, nästa gång slutändan
af det uppmätta inslagsstycket. Fördelarna af en
sådan inslagsförare kunna vara betydligare, än man
vid ett flyktigt påseende anar. Vid hvarje sida
kunna uppställas en eller flera garnbobiner, hvilka
kunna sammanknytas efter hvarandra och lämna en
oafbruten tillförsel af inslag, räckande, om så skulle
önskas, i flera dygn. Varptrådarna ansträngas
högst obetydligt i denna väfstol, enär skytteln är
endast 13 mm. hög, då däremot vanliga skyttlar
äro 28 à 75 mm. höga alltefter spolarnas storlek,
som rättas efter inslagets groflek. Med tillhjälp af
en mycket enkel och föga kraftförbrukande apparat
kan man äfven åstadkomma skottväxling för
tvärrandiga, rutiga och dubbla väfnader. Denna
växelapparat, som eger flera eller färre tuber,
hvarigenom de olika inslagstrådarna framkomma, vrides
af en växelkedja, så att de särskilda trådarna i
önskad ordning aflämnas till skytteltången. Trots
dessa fördelar har emellertid Seatonsystemet ej
vunnit den spridning man kunde vänta. Detta
beror nog till en del på en viss svårighet att ändra
väfbredden på en för en viss bredd afsedd väfstol,
dels på att stolen släppts ut i marknaden, innan
den blifvit så noga genomexperimenterad som t. ex.
Northrops.
För att belysa olika väfnaders bindningar
och sätten att i väfstolen framställa dem vore
önskligt att få anföra några exempel. Men då härtill
skulle kräfvas alltför stort utrymme och vidlyftiga
illustrationer, må det vara nog med att hänvisa till
de artiklar, som definiera de olika tygsorterna (se
art. Bindning, Lärft, Kypert och
Atlas samt Damast, Dukagångsväfnad,
Floconné, Flossa, Krabbasnår,
Matelassé, Mollskinn, Munkabälte,
Opphämta, Piké, Rosengång, Rödlakan,
Sammet, Stramalj, Axminstermatta,
Brysselmattor m. fl.).
Hvarje väfbindning eller kombination af flera
sådana framställes i väfstolen (hur inveckladt
mönstret än må vara) därigenom, att varptrådarna i viss
(men på otaliga sätt variabel) ordning lyftas eller
fördelas till två skäl, mellan hvilka inslagen slås
in. I de allra flesta väfnader böja sig varptrådarna
sålunda endast öfver och under inslagen, men i
s. k. gas- l. slingväfnader slinga de sig äfven
omkring hvarandra, parvis eller gruppvis. Fig. 15
|
| Fig. 15. Enklaste slag af gasbindning. |
visar det enklaste slaget, gasbindning. Af
de två trådar, som här samarbeta, höjer sig den
ena (slingtråden – svarttecknad) ömsom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0042.html
