slutväfd, tryckes undan af den uppifrån kommande och faller ned i en plåtlåda. Den nya fulla spolen intar den förras plats i skytteln, och inslagstråden, hvars ända fästs vid en knapp på revolverns yttersida, slingas vid skyttelns fram- och återgång automatiskt in i ett spår, som leder till skyttelögat. öfver eller framför motsatta skyttellådan finns en apparat, som bestämmer, när en ny spole skall inväxlas. När denna s. k. kännare finner, att det kvarvarande inslagsgarnet icke räcker till mer än två skott, sätter den växlingen i verksamhet, så att hammaren slår ned den nya spolen, när skytteln kommer öfver till växelsidan. Dessa väfstolar måste äfven ega varpväktarapparat, som stannar stolen, om en varptråd brister. För att arbetaren (som ju har 16, 20 à 24 stolar att sköta) lättare skall se, om någon af hans väfstolar behöfver hjälp, tändes automatiskt en liten elektrisk lampa öfver den stol, som stannar. När stolen igångsättes efter inlagningen, slocknar lampan. Det kan ju tyckas nästan obegripligt, att dessa mekanismer kunna verka fullt exakt, då spolinväxlingen skall ske på ett ögonblick och en enda af de ofta till flera tusental uppgående varptrådarna skall genom sin bristning stanna hela maskinen. Men faktum är, att väfstolarna fungera utmärkt, om varparna och inslagsspolarna äro väl tillredda. En senare variation af samma idé utgör den schweiziska "Steinen-Rüti"-stolen, som i stället för det cylindriska spolmagasinet eger en sluttande bana, på hvilken spolarna efter hand glida ned från en på väfstolen stående låda, som kan rymma hundratal af spolar. Här behöfs ingen ständig passning för att förse magasinen med spolar, utan fyllda lådor ställas upp och räcka länge. Under måltidsraster och äfven när arbetaren går hem, kunna väfstolarna arbeta, ända tills någon varptråd brister.

Fig. 14. Seatons väfstol.

En mycket genialisk metod för inslagets indragning i väfven är den af kaliforniern D. M. Seaton omkr. 1898 uppfunna och under c här ofvan antydda (se fig. 14). Skytteln, som är mycket tunn och icke inrymmer någon inslagsspole, eger i hvardera ändan en liten tång, som drar med sig inslag från ett par utanför stolen stående stora garnbobiner. För att genom inslagens omvikning vid kanterna erhålla hållbara lister mätes hvarje inslag af till sin dubbla längd, och tången griper ena gången begynnelseändan, nästa gång slutändan af det uppmätta inslagsstycket. Fördelarna af en sådan inslagsförare kunna vara betydligare, än man vid ett flyktigt påseende anar. Vid hvarje sida kunna uppställas en eller flera garnbobiner, hvilka kunna sammanknytas efter hvarandra och lämna en oafbruten tillförsel af inslag, räckande, om så skulle önskas, i flera dygn. Varptrådarna ansträngas högst obetydligt i denna väfstol, enär skytteln är endast 13 mm. hög, då däremot vanliga skyttlar äro 28 à 75 mm. höga alltefter spolarnas storlek, som rättas efter inslagets groflek. Med tillhjälp af en mycket enkel och föga kraftförbrukande apparat kan man äfven åstadkomma skottväxling för tvärrandiga, rutiga och dubbla väfnader. Denna växelapparat, som eger flera eller färre tuber, hvarigenom de olika inslagstrådarna framkomma, vrides af en växelkedja, så att de särskilda trådarna i önskad ordning aflämnas till skytteltången. Trots dessa fördelar har emellertid Seatonsystemet ej vunnit den spridning man kunde vänta. Detta beror nog till en del på en viss svårighet att ändra väfbredden på en för en viss bredd afsedd väfstol, dels på att stolen släppts ut i marknaden, innan den blifvit så noga genomexperimenterad som t. ex. Northrops. För att belysa olika väfnaders bindningar och sätten att i väfstolen framställa dem vore önskligt att få anföra några exempel. Men då härtill skulle kräfvas alltför stort utrymme och vidlyftiga illustrationer, må det vara nog med att hänvisa till de artiklar, som definiera de olika tygsorterna (se art. Bindning, Lärft, Kypert och Atlas samt Damast, Dukagångsväfnad, Floconné, Flossa, Krabbasnår, Matelassé, Mollskinn, Munkabälte, Opphämta, Piké, Rosengång, Rödlakan, Sammet, Stramalj, Axminstermatta, Brysselmattor m. fl.). Hvarje väfbindning eller kombination af flera sådana framställes i väfstolen (hur inveckladt mönstret än må vara) därigenom, att varptrådarna i viss (men på otaliga sätt variabel) ordning lyftas eller fördelas till två skäl, mellan hvilka inslagen slås in. I de allra flesta väfnader böja sig varptrådarna sålunda endast öfver och under inslagen, men i s. k. gas- l. slingväfnader slinga de sig äfven omkring hvarandra, parvis eller gruppvis. Fig. 15

Fig. 15. Enklaste slag af gasbindning.

visar det enklaste slaget, gasbindning. Af de två trådar, som här samarbeta, höjer sig den ena (slingtråden -- svarttecknad) ömsom till