vänster, ömsom till höger om sin granne (ställ- eller grundtråden -- ljustecknad). För att åstadkomma detta måste slingtråden vara inredd i två solf, nämligen först i ett, hörande till bakskaftet b (se fig.

Fig. 16. Gasbindning: slingtrådens korsinredning under ställtråden.

16), och längre fram (sedan tråden förts i kors under grundtråden) i ett annat, ett halfsolf, hörande till halfskaftet d. Grundtråden är inredd i endast ett solf, nämligen i grundskaftet a. Själfva halfsolfvet är emellertid med sin ena part trädt genom ett solföga på det s. k. kryss-skaftet c och går med den andra ofvanför samma solföga, såsom närmare framgår af fig. Väl må märkas, att slingtrådens baksolf och kryssolf måste vara belägna på hvar sin sida om grundtråden. När nu bakskaftet b och halfskaftet d lyftas, föres slingtråden upp till vänster om grundtråden: det s. k. halfkryss-skälet

Fig. 17. Halfkrysskäl vid gasbindning: slingtråden (den mörka) höjd till vänster om ställtråden.

Fig. 18. Helkrysskäl vid gasbindning: slingtråden höjd till höger om ställtråden.

Fig. 19. Prof på varierad gasbindning.

bildas (se fig. 17), och första inslaget kan slås in. När man sedan lyfter kryss-skaftet c och låter halfskaftet följa med, så föres slingtråden upp på högra sidan om grundtråden: det s. k. helkrysskälet är bildadt (se fig. 18), och det andra inslaget kan slås in. För att utjämna de olika spänningar, som trådarna bli utsatta för, använder man olika medel: eftergifvande garnbomsbromsningar, hjälpskaft eller rörliga sträckbommar. Gasbindningar kunna varieras på många sätt och framkalla effektfulla mönster. Så t. ex. kan man genom lämplig inredning förmå hvarannan trådgrupp att slingas symmetriskt i förhållande till de mellanliggande, så att slingorna vända sig mot hvarandra i st. f. åt samma håll; eller man kan låta tre eller flera inslag sammanlöpa i den ena gruppens slingning för att åtskiljas i den bredvidliggande gruppen (se fig. 19). Äfven kan man låta grund- och slingtrådar styckevis bilda en vanlig bindning med inslagen (t. ex. tvåskaft eller satin) och styckevis verkställa slingningar och på så sätt bilda täta mönsterpartier på en genombruten botten -- ja, man kan t. o. m. inväfva täta och höga sammetsfigurer på den genombrutna bottnen. Förarbeten till väfningen äro spolning, varpning, bomning, inredning och uppsnörning. Om spolning se Spole och Bobin; om varpning se d. o. och Läss (där äfven det hit hänvisade ordet krysspinnar förklaras). Bomningen, varpens jämna utbredning och upplindning på väfstolens varpbom, sker antingen för hand eller i maskin. Handbomning kan utföras i själfva vävstolen och,