fram och tillbaka mellan linjerna, svänga om växelvis med hvarandra och med hvar och en af de öfriga deltagarna, i det att armkrok bildas, samt sedan hand i hand passera på hvar sin sida om hvartdera ledet af de öfriga, hvilka då huka sig ned och klappa takten med händerna. Sedan alla paren förfarit på samma sätt, är väfven uppränd. Sammanslagningen (riktigare: skälbildningen medelst trampningen) härmas därigenom, att paren, två och två vända mot hvarandra, växelvis springa nedhukade under hvarandras upplyfta armar, hvarvid på somliga orter skottspolens roll utföres af unga gossar eller flickor, som oupphörligt springa emellan paren. Stundom dansas några turer till, såsom att hvar kavaljer fattar sin dams båda händer och paren så springa ömsevis ett stycke snedt framåt och tillbaka, så att de komma på samma linje, vidare att "sladd" bildas, upplindas och åter utdrages i ring o. s. v. En varietet af dansen kallas kehraus och torde sålunda vara besläktad med den tyska "kehraus" l. "grossvatertanz", som skall ha varit allmänt bekant redan under 1600-talet. A. L.* Väfversunda, socken i Östergötlands län, Dals härad. 1,921 har. 458 inv. (1920). Annex till Rogslösa, Linköpings stift, Dals kontrakt. I V. socken står ännu kvar det hus, i hvilket kemisten Berzelius föddes (20 aug. 1779), och invid detsamma aftäcktes 1879 en minnessten öfver honom. Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, häst- banor o. s. v. (se därom Hästbana, Järnväg och Spårväg). Väg i stad kallas vanligen gränd eller gata (se därom Gatläggning). Vägar på landet äro dels allmänna, dels enskilda. Allmänna vägar äro till allmänt underhåll indelade vägar, såsom landsväg l. kungsväg, som går mellan städer och andra för trafiken viktiga platser samt har större bredd än andra vägar, bygdeväg (hvari numera i allmänhet ingå de äldre sockenvägarna och häradsvägarna), enklare väg och ödebygdsväg (se därom Väglag). I motsats till dem underhållas enskilda vägar af en eller flera enskilda personer sammanslutna för underhåll af utfartsväg, byväg, egoväg, markväg, skogsväg o. s. v. Vinterväg, ledande öfver sjöar, vattendrag, mossar och nödtorftigt afröjda marker, är användbar, endast då is och snö möjliggöra samfärdseln. Vägbyggnadskonsten torde urspr. ha bestått uti undanröjning af hinder för gående, senare för ridande och slutligen för fordon. Då fordonen förstört marken på ett ställe, körde man vid sidan därom, men sedan äfven detta visat sig olämpligt, måste man förstärka marken, d. v. s. man måste bygga väg. Af till våra dagar bevarade fornlämningar framgår, att kineserna redan i 3:e årh. f. Kr. byggde en märklig väg öfver bergskedjan Tsin-ling-schan, assyrierna byggde kamel- karavanvägar, och perserna byggde en "kungsväg" om 2,600 km. från Susa n. om Persiska vikens inre ända till Efesos vid Mindre Asiens västkust. Greklands fornvägar hade spår nedhuggna i sten 15 cm. breda och 5 à 7 cm. djupa. Romarnas vägar äro kända för sitt utomordentligt kraftiga byggnadssätt med vägbanor murade i sten och kalkbruk till betydlig tjocklek och med vägbanan ofta upphöjd öfver den naturliga marken. De tjänade i första rummet trupptransporter (se Militärväg) till de kufvade länderna för att kunna hålla dessa länder i styr, men säkerligen äfven den mera fredliga samfärdseln (se Via). Med tiden byggde romarna vägar genom hela Italien öfver Alperna till Gallien och Germanien, följande Rhenfloden till dess mynningar i Holland. I det schweiziska alppasset S:t Bernhard finnas lämningar, som visa en endast 2,5 m. bred, af stora stenblock murad, näppeligen för fordon afsedd vägbana. Från medeltiden saknas exempel på stora vägbyggnader, och under nyare tiden var det först under Napoleons krig, som en pånyttfödelse af vägväsendet blef framtvungen af de för trupperna och deras förnödenheter erforderliga transporterna. Anläggning och underhåll af vägar ha i allmänhet ålegat egare af den jord, öfver hvilken vägen går, men viktigare vägar, landsvägar, som förmedla samfärdseln mellan landskap och stater och således lända hela samhället till fördel, äro merendels statsanstalter, hvilkas anläggning och underhåll h. o. h. eller delvis bestridas af allmänna medel. I många länder upptogs förr fördenskull af de vägfarande en afgift för att bestrida utgifterna, hvilka afgifter först på sista tiden afskaffats. I Sverige var väg- och brobyggnad ända från medeltiden ett onus, som besvärade jorden. Redan landskapslagarna innehöllo föreskrifter om byggnad och underhåll af broar, hvaraf synes, att en del underhölls af det härad, hvari de lågo, andra af flera härad eller af landet gemensamt, men att, då de icke voro af betydenhet, det tillkom jordegaren att därom draga försorg. Af ofullständigheten i föreskrifterna kan man sluta, att det icke var fråga om landsvägar, farbara för hjuldon, utan blott om ridvägar och vintervägar. Omdömen om landsvägarnas beskaffenhet under 1500- och 1600-talen, fällda både af regeringsmakten och af främmande resande, ställa det utom allt tvifvel, att bortom de egentliga bygderna det ofta var svårt äfven för en ridande att komma fram. I allmänhet föredrog man den i afseende på tidsutdräkten osäkra segelfarten framför landsvägen, och af den anledningen höllos möten af prelater och världsliga rådsherrar i städer med bekväma sjökommunikationer, sådana som Tälge och Arboga. Ehuru man således vid medeltidens vägar icke får fästa högre föreställning, än att de liknade våra nuv. skogs- och sämre byvägar, funnos likväl flera, som voro för sin tid mycket begagnade. De gamla vägarna för nyvald konungs eriksgata (se d. o.) voro utan tvifvel de förnämsta inom de landsorter, som de berörde. Från hufvudstationerna vid denna kungsväg utgingo viktiga vägar till den yttre omkretsen. En sådan gick från Linköping uppefter Stångån förbi Vimmerby till Kalmar, andra från Jönköping utmed Lagan till Markaryd och utefter Nissan till Halmstad, en från Skara öfver skogen Risveden till Gamla Lödöse, en från Västerås öfver Långheden till Kopparberget samt en från Uppsala till Gäfle och norr ut utmed Bottniska viken. Att