väganläggningar redan under vikingatiden betraktades som förtjänstfulla handlingar, därom vittna de många runstenar, som bevarat minnet af män, hvilka gjort väg eller bro. Vid Täby i Täby socken n. om Stockholm har vägen ännu i senaste tid på ett sidländt ställe gått öfver en gammal bro af sten och grus, som enligt inskrift på ett par af de utmed densamma resta stenarna byggdes i 11:e årh., af en man vid namn Jarlabanke. Vid ombyggnad af en bro nära Kullerstads kyrka i Östergötland fann man på 1850-talet en runsten, som bar brobyggarens namn, och äfven på andra ställen i Sverige ser man broar, om hvilka runstenar från kristendomens första dagar tala. Andra runstenar berätta om anläggning af "sälohus" (härbärgen) vid vägarna i ödemarken. Katolska prästerskapet tyckes med synnerligt nit ha uppmuntrat vägars anläggning. Kyrkans jord, som eljest åtnjöt alla möjliga friheter, var ej undantagen från väghållningsbesväret. Stadganden därom finnas redan i landskapslagarna och upprepas i Kristofers landslag, där det heter, att hvar skall bygga "epter ægho sinne", d. v. s. att jordatalet skulle utgöra delningsgrunden för deltagarna i besväret. Vägarna fördelades i äldre tider i 4 slag: landsväg, kyrkoväg, kvarnväg och markoväg. För underlåtenhet att underhålla vägar af sistnämnda slag bötades ej, om ej någon af grannarna kärade, men för bristande underhåll af lands-, kyrko- och kvarnväg var den försumlige förfallen till böter. Väg- och brosyner höllos af länsmannen två gånger om året, vår och höst. Lands- och tingsväg skulle enligt landslagarna vara 10 alnar (6 m.) breda, hvilket stadgande, beträffande den förra, allt hittills bibehållits, men tings- eller häradsväg, liksom väg till kyrka och kvarn, eller sockenväg, fastställdes genom k. resol. på adelns besvär 16 mars 1735 till hvad ännu är föreskrifvet, 6 alnars (3,6 m.) bredd. Såväl de gamla romarvägarna som de franska vägarna från slutet af 1700- och början af 1800-talet försågos ofta med god grund af murverk i kalkbruk under den egentliga vägbanan, hvilket är nödvändigt, om en väg skall kunna bära en mycket tung trafik (se Chaussée). I Sverige har man för den ej alltför tunga trafik, som här förekommit, hitintills ej i regel lagt någon grund för vägbanan, utan man har vanligen nöjt sig med att å den till väg afjämnade marken utlägga ett mer eller mindre tjockt lager af grus eller under senare tid krossad sten, makadam (se Gatläggning, sp. 800). I den mån trafiken blir tyngre, blir det äfven nödvändigt att väsentligt förstärka byggnadssättet. Vid en vägs byggande har man att tillse i första rummet, att den genom dikning torrlägges, att vägkroppens öfre närmast under körbanan belägna del består af så godt ämne som möjligt, grus, sten, sand, pinnmo, fast lera o. s. v., hvaremot lösare lera, torf och dyjord måste undvikas eller täckas med bättre vägbyggnadsämnen. Multnande ämnen, såsom stubbar, rötter och matjord, måste undanskaffas. Man skall åt vägen ge svaga lutningar, tillräcklig bredd och bärkraftig körbana. Lutningar få vid nybyggnad eller förbättring af vägar ej öfverstiga vid landsvägar 1: 20 och vid ödebygdsvägar 1: 10. Bredden bör vara omkr. 2,5 m. för hvarje rad vagnar, som i bredd skola kunna bekvämt använda vägen, således för två rader fordon omkr. 5 m. Bredden bör, om två vanliga fordon med försiktighet skola kunna mötas, ej vara mindre än 4 m. Å ödebygdsvägar, där endast enstaka fordon framföras, är vägbredden endast omkr. 2,5 m., men ökas vid tillräckligt tätt belägna mötesplatser till omkr. 4 m. Körbanan bör för att tåla tung och liflig trafik förses med ett bärande lager af sten med 20 à 40 cm. tjocklek och med ett slitlager af krossad sten eller stridt grus med 10 à 20 cm. tjocklek. Körbanans motståndsförmåga ökas väsentligt genom vältning med väg- eller gatvält. För att erhålla en kraftigare, mera slitstark, renare och mindre dammande körbana belägger man ytan med fältsten, tuktad gatsten, smågatsten, cementbetong, asfalt, asfaltbetong, tjärmakadam, klinkertegel eller träkubb (se Gatläggning). Då vatten på vägbanan uppmjukar densamma och gör den mindre bärkraftig mot hjulens inverkan, bör nederbörden afledas, hvilket sker därigenom, att man gör vägbanan kullrig eller öfverhöjd i midten. Till väg höra förutom själfva vägkroppen och vägbanan jämväl diken och trummor för vattens afledande, broar (se Bro och Brobyggnadskonst), skyddsräcken på farliga ställen samt kilometermärken och vägvisare. Vägunderhållet består i första hand af slitlagrets förnyande, hvarvid spår och gropar fyllas med nytt vägämne af samma slag, som förut finnes i slitlagret, flickning af vägbanan, eller, där vägbanan blifvit så sliten, att en flickning ej är tillfredsställande, hela slitlagrets nyläggning. Förutom vägbanans underhåll och bibehållande af dess kullrighet består underhållet i dikens rensning, järns målning, trävirkes tjärstrykning, utbyte af slitna eller af röta angripna träarbeten i broar och räcken m. m. Snö undanföres ur vägbanan medelst snöplog (se d. o. och Snöplogfogde). Vid vägars anläggning och underhåll användas numera i stor utsträckning vägmaskiner (se d. o.). Till allmänna vägars byggande bidrar staten, dels därigenom att arbetsplaner kostnadsfritt upprättas genom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, dels genom direkta anslag intill två tredjedelar af kostnaden för landsvägar och 75 à 100 proc. af kostnaden för ödebygdsvägar. Samma styrelse kontrollerar utförandet. Till vägbyggnader beviljar riksdagen årligen vissa belopp, och för 1921 är beviljadt: till lands- och bygdevägar .......... 5,000,000 kr. » enklare vägar ..................... 750,000 » » ödebygdsvägar................... 400,000 » » utfartsvägar ...................... 100,000 » » vägundersökningar .............. 180,000 » » vägbroar (del af anslag till hamnar <tab>och broar 1,100,000 kr.) <tab> 800,000 » <tab><tab>S:a kr. 7,230,000 kr. Dylika anslag, dock väsentligt mindre, ha utgått årligen sedan 1841, och staten har 1841--1918 lämnat bidrag till sammanlagdt öfver 3,300 väg- och brobyggnader. Staten bidrar numera jämväl till vägunderhållet med 30 proc. af