på landet. Nu gällande väglag är af 23 okt. 1891 och har tillämpats i sin helhet fr. o. m. 1895 års början. (Om förut gällande bestämmelser se Väg.) Lagen stadgar i hufvudsak, att landsväg skall vara 6 m. bred samt bygdeväg 3,6 m., egande dock K. M:ts befallningshafvande bestämma andra bredder, där förhållandena så påkalla. I fråga om väghållningen utgör i regel hvarje härad eller tingslag en gemensamhet för sig (vägdistrikt). Väghållningsskyldigheten åligger all jordbruksfastighet, frälseränta och all annan fastighet, hvarför bevillning utgår, äfvensom inkomst, hvarför bevillning till staten utgöres, dock med vissa undantag för små fastigheter eller inkomster och för andra samfärdsmedel, såsom kanaler, järnvägar och rederier m. fl. Vägunderhållet (se Väg) in natura åligger all jordbruksfastighet med undantag af allmänningsskogar; öfriga beskattningsföremål bidraga med penningar (vägskatt), hvilka ingå till vägdistriktets kassa (vägkassa), dit äfven statsbidragen (3/10 af kostnaden) ingå. Vägkassan bekostar byggande af väg, bro och färja samt underhåll af ej till naturaunderhåll indelad väg äfvensom af bro och färja. Vägarna inom distriktet uppdelas för naturaunderhållet på jordbruksfastigheterna genom en förrättning benämnd vägdelning. Vägunderhållet in natura utgöres efter särskildt åsatt vägtal, som uträknas sålunda, att för hvarje 100 kr. af fastighets taxeringsvärde åsättes 1 vägtal. Vägskatten, proportionerad till jordbruksfastigheternas uträknade kostnader för naturaunderhållet, utgår efter vägfyrk med iakttagande af, att medan jordbruksfastighet, undantagandes allmänningsskogar, påföres 1 vägfyrk för hvarje 100 kr. af taxeringsvärdet, påföres allmänningsskogar 1 vägfyrk för hvarje 150 kr. af taxeringsvärdet, frälseränta samt annan fastighet 1 vägfyrk för hvarje 200 kr. af taxeringsvärdet, och inkomst (af kapital eller arbete) 1 vägfyrk för hvarje 30 kr. af dess beskattningsbara andel. Uppskattningen af hvarje väghållares årliga kostnad verkställes distriktvis af en särskild nämnd, att gälla för minst 10 år framåt. Om väglott att underhålla är gemensam för flera än två jordegare, skola dessa sinsemellan utse en vägfogde, som i första hand svarar för underhållet och eger att hålla sig till de andre delegarna. Beslutanderätten angående distriktets vägväsen tillkommer vägstämman, till hvilken de väghållningsskyldige sammanträda. Handhafvandet af distriktets angelägenheter och af vägkassan tillkommer en af vägstämman utsedd vägstyrelse. Årligen skall vägsyn hållas af landsfiskal med biträde af två nämndemän. Öfverinseendet öfver vägväsendet åligger K. M:ts befallningshafvande med undantag för statsunderstödda vägbyggnader, hvilka kontrolleras af Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vinterväghållningen åligger ploglag, inrättade af lämpligt belägna jordbruksfastigheter, hvilka ploglag tilldelas vissa vägsträckor. Ploglagen åtnjuta ersättning af de väghållningsskyldige. Snöploglaget utser inom sig en snöplogfogde, som ansvarar för plogningen. Systemet med naturaunderhåll af vägarna den tid marken är bar, hvarvid flertalet väghållare haft endast några få meter väg att underhålla, har medfört dåligt underhåll, och vägtungan har varit synnerligen ojämnt fördelad såväl mellan de olika naturaväghållarna som mellan de olika vägdistrikten, hvarför många förslag sett dagen till väglagens ändring. Sålunda har en 1911 tillsatt vägkommission för vinnande af ett bättre vägunderhåll och jämnare fördelning af vägbördan föreslagit naturavägunderhållets afskaffande, distriktens förstoring från härad till län samt afsevärda statsbidrag, utgående dels som grundbidrag till alla län, dels som tilläggsbidrag till län med jämförelsevis hög vägskatt. Sedan dessa hufvudgrunder i förslaget vunnit anklang hos så godt som alla myndigheter och landsting, är förslaget underkastadt en omarbetning i vissa afseenden genom (1920) af regeringen tillkallade väglagsakkunniga, hvarför utsikter finnas till, att en förbättrad väglagstiftning inom en nära framtid skall genomföras. Till väglagen sluter sig en 1907 utfärdad lag om enskilda vägar till nytta för en eller flera fastigheter samt en 1919 utfärdad lag om ödebygdsvägar, hvilka byggas af staten med mindre bidrag från orterna eller utan dylika bidrag, men hvilka äro afsedda att öfvertagas af vägdistrikten till allmänt underhåll. Dessa ödebygdsvägar äro afsedda för glest befolkade fjäll- och skogstrakter samt byggas med lutningar högst 1 : 10 och med 2,5 m. bredd, hvarför de måste förses med mötesplatser. För vanliga arbetsåkdon på landet gäller lag om bredden på hjulringar, enligt hvilken K. M:ts befallningshafvande efter landstingets och de väghållningsskyldiges hörande eger förordna om en minsta hjulringsbredd af 7 à 12 cm. För automobiltrafiken gäller en lag om ansvarighet för skada till följd af automobiltrafik samt k. förordning om automobiltrafik, bägge utfärdade 1916. I förordningen meddelas bestämmelser om automobils beskaffenhet, besiktning, registrering, igenkänningsmärke, automobilförare, körning med automobil, yrkesmässig automobiltrafik m. m. äfvensom om motorcyklar. Fr. E. Vägmaskiner användas vid vägars anläggning och underhåll. De kunna indelas i: 1. Maskiner för rengöring af vägbanan. Innan nytt material påföres väg vid lagning, måste de förslitna beståndsdelarna borttagas. För rengöring af vägar användas fjäderskrapor och skopskrapor. Fjäderskrapan (se fig. 13, slamskrapan, till art. Renhållningsväsen) hvilar på 4 låga hjul och drages af 2 hästar. Själfva skrapan består af ett antal rörliga, tättsittande tänder, som kunna höja och sänka sig oberoende af hvarandra. Genom fjäderkraften, som kan förstärkas medelst en häfstångsanordning, pressas tänderna mot vägen. Genom dessa anordningar vinnes, att vägens ojämnheter icke förhindra en fullständig rengöring af vägbanan, då ju tänderna af fjäderkraften pressas ned i ojämnheterna. Skrapanordningen är ställd snedt mot körriktningen, och den hopskrapade äfjan aflägges i en sträng vid ena vägkanten. Skopskraporna hvila i allmänhet på 2 hjul och dragas af 1 eller 2 hästar. Den enklaste typen -- den s. k. norska skrapan -- består af en lodrät bågformad järnplåt, hvars undre