kant skrapar efter vägen. En annan typ består
af en låda utan framvägg, hvars främre undre
kant följer efter vägytan och matar in äfjan i
lådan, hvilken tjänstgör som mullskopa för äfjans
bortforsling. Om
snöplog se d. o. 1.
2.
Maskiner för vägbanans afjämning. För
afvattning måste en väg ha tillräcklig
kullrighet, d. v. s. vara högre i midten och luta åt
sidorna. För detta ändamål böra för höga
vägkanter afskäras och vägen på midten påfyllas med
goda väglagningsämnen. För utförandet af
hithörande arbeten användas väghyflar, vägplogar,
rifvare och vägsladdar.
Väghyflar finnas af
flera olika slag. I sin enklaste form består
väghyfveln af två i sned T-form hophuggna
träbjälkar af olika längd. Det sneda benet -- själfva
väghyfveln -- är kortare samt järnskodt och på
midten försedt med anordning för draglinans
fästande. Det långa benet släpar efter i vägens
riktning, ger plats för körsvennen och används
för styrning.
Vägplogarna äro af samma
art som väghyflarna, men arbeta mera på djupet
än dessa. De utsättas därför för mycket störde
påkänningar och måste till följd däraf byggas
starkare och tyngre än vägskraporna och
väghyflarna. En vägplog hvilar på 4 hjul och är
försedd med en plattform, under hvilken plogjärnet
är fastsatt. Plogjärnet kan inställas i olika vinklar
mot körriktningen eller med den ena ändan lägre
och den andra högre i olika lutningar eller
vinkelrätt eller lutande mot vägplanet. Genom alla
dessa möjligheter att reglera plogjärnet kan det
önskade skärdjupet åstadkommas med stor
noggrannhet.
Rifvare användas för att luckra
upp makadamiserade eller eljest hårda vägar, som
ej låta bearbeta sig endast med väghyfvel eller
vägplog. En dylik uppluckring måste ske dels för
att aflägsna ojämnheter på vägen, dels för att på en
gammal vägbana skaffa fäste för de
väglagningsämnen, som skola påföras. En rifvare består af ett antal
rifstål, som äro ställda i lutning mot vägbanan.
Rifdjupet regleras med kilar. Rifvare är antingen
direkt fastsatt på en maskinvält, eller ock framföres
den på egna hjul, dragen af vält eller traktor.
Vägsladd.
Vägsladdar (se fig.) äro afsedda för vägars
afjämnande. Fig. visar en vägsladd, som är
användbar äfven som väghyfvel. Beroende på
bladens ställning mot vägbanan verkar den
afskärande, skrapande eller jämnande och tillpressande.
3.
Maskiner för tillverkning, påföring och
utbredning af våglagningsämnen. De ojämförligt
viktigaste vägmaterialierna äro grus och makadam.
Väggrus sorteras med användning af
grusharpa. Denna består af en ram med infästa
parallella järnstänger, på ett afstånd från
hvarandra, som motsvarar den önskade kornstorleken.
Grusharpan uppställes lutande, och gruset kastas
emot densamma. Det urharpade gröfre materialet
kan användas till grundförbättring af vägen.
Makadam tillverkas för hand eller med
stenkross.
Den i Sverige vanligaste stenkrossen är af den
s. k. "tuggartypen" (se
Krossverk), där
stenen krossas mellan två räfflade plattor, "käkar",
af stål. För att erhålla en god produkt från
krossen bör en hård och likartad stenart
användas, hvarjämte måste sörjas för en effektiv
storlekssortering.
Sorterverken härför bestå af
lutande, roterande plåtcylindrar med hål af
gradvis ökad storlek. Genom att använda sorterare af
tillräcklig längd samt med lämplig lutning och
hastighet vinner man tillfredsställande sortering.
För utkörning och tippning af vägmaterialet
användas med fördel
själftippande fordon
med automatisk utbredning af materialet.
4.
Maskiner för vägbanans hoppressning.
Sådana äro
vältar af olika slag. Se
Vält 2.
Fr. E.
Vägmästare. Se
Svenska vägföreningen.
Wägner. 1.
Sven W., skolman och filosofisk
författare, f. 1844 i Vä, d. 1916, docent i teoretisk
filosofi i Lund 1877, föreståndare vid Lunds
privata elementarskola 1877--87, lektor i historia och
filosofi vid Lunds allmänna läroverk 1886, rektor i
Nyköping 1887 och i Hälsingborg 1897--1909,
utgaf
Det omedvetnas filosofi, kritisk redogörelse
för hufvudpunkterna i Edv. v. Hartmanns filosofiska
system (1877),
J. Stuart Mills logiska system och
dess kunskapsteoretiska förutsättningar (1879--80),
Skånska kommissionen af år 1669--1670 (1886)
och
Filosofiens historia i sammandrag I (1890,
1892).
2.
Wägner-Landquist, Elin
Matilda Elisabet, den föregåendes dotter,
författarinna, f. 16 maj 1882 i Lund, var 1903--04
medarbetare i "Hälsingborgsposten", 1904--05
medarbetare i "Vårt land" och 1907--17
redaktionssekreterare i "Idun". 1910 gifte hon sig med
filos. doktor John Landquist (se denne. Suppl.).
I bokform har fru W. utgett skissamlingarna
Från
det jordiska museet (1907) och
Mannen och
körsbären (1914) samt de längre berättelserna
Norrtullsligan (1908; 5:e uppl. 1919), en humoristisk
och lefvande bok om unga kvinnliga affärsanställda,
Pennskaftet (1910; 9:e uppl. 1920; öfv. till
ty. och da.), som berättar om arbetet för den
kvinnliga rösträtten och har en kvinnlig
journalist till hufvudperson,
Helga Wisbeck (1913),
Camillas äktenskap (1915; öfv. till höll.),
Släkten
Jerneploogs framgång (1916),
Åsa-Hanna (1918;
3:e uppl. 1919),
Kvarteret Oron (4 uppl. 1919),
Den befriade kärleken (s. å.) och
Den förödda
vingården (1920), en gripande skildring af våra
dagars Wien. -- Från tidningsmannaarbetet, som
är hennes litterära utgångspunkt, har fru W.
till novellistiken medfört en snabb och träffsäker
iakttagelse, en rapp och rörlig framställning, där
yttre konturteckning och referat, kvick och rörlig
