syster ta endast hälften mot broder. I det aflägsna V. kunde emellertid icke Birger Jarls arfslag göra sig gällande, och i följd däraf fick den folkliga arfsrättens utveckling fortgå. Följden däraf blef, att son och dotter kommo att ärfva lika (en regel, som gällde äfven i några härad i Blekinge); dock stod en äldre uppfattning så till vida kvar, att mannens häst och vapen kunde ärfvas endast på manssidan. Icke ens landslagarna tyckas upphäfva V:s arfsrätt, utan denna kom att stå kvar genom tiderna. Karl XI stadgar visserligen att, där icke parterna nöjas åt annat, syster äfven i V. skall ärfva halft mot broder (k. br. 3 sept. 1685), men den gamla regeln synes trots detta ha lefvat kvar och stadfästes slutligen på ständernas anhållan af Gustaf III (k. förordn. 26 juni 1772). Sedan numera genom k. förordn. 19 maj 1845 syster och broder alltid ärfva lika, saknar V:s arfsrätt betydelse. (Om de sägner, som knyta sig till V:s arfsrätt, se Blända.) V:s afskilda läge och den politiska öfvervikt framför de egentlige smålänningarna, som af ålder utmärkt virdafolket, ha kvarlämnat djupa spår i folklynnet. "Virden tänker och talar stort om sig själf, sina kvinnors forna tapperhet och därpå grundade företräden, sina uråldriga lika arfslagar o. s. v." Men med denna stolthet och känsla af eget värde förenar Värendsbon förbindlighet och umgängsamhet, fin takt och godt naturligt vett. Om hans själfkänsla såras, vaknar dock hos honom vild kamplystnad. Blodiga envig voro förr en lika väsentlig del af gillesglädjen som ölhornet och snibbaskålarna. Rörande den värendska kvinnodräkten, om hvilken Linné, själf en V:s son, fällde det omdömet, att den "var både den täckaste och den dyraste han sett hos allmogen i riket", må följande meddelas (jfr afbildning å färgpl. I till art. Folkdräkt). Närmast kroppen bars ett hvitt linne, fasthållet kring lifvet med en gördel eller list. Buret ensamt om sommaren och i hemmet utan andra kläder, kallades det "brudnasärk" och var då omkring midjan rynkadt som kjortel och kring halsen försedt med krage, som hopfästes med silfverspänne. I st. f. den fullständiga "brudnasärken" brukades i hvardagslag äfven ett enklare linntyg, öfver hvilket man på helgdagarna drog en kort skjorta af köpstadslärft (kallad "upplät" eller "öfverdel"). Öfver "särken" bar man ett skört eller en kjortel af mångfaldigt olika tyg samt omkring lifvet ett lifstycke utan ärmar, stundom hopsydt i ett stycke med skörtet ("upplätakjortel"). Vid full klädsel bar man öfver lifstycket en tröja med ärmar, och om midjan bands en gördel, ett bälte eller skärp af mångfaldigt olika färg och beskaffenhet. Denna gördel, som af ålder kallades "fälttecknet", ansågs vara en hedersprydnad, ett minne af stammodern Blända. Öfver hela dräkten bars slutligen en dyrbar kappa, som ännu på 1740-talet alltid lades öfver sadeln, ty hon "måste följa med mera för ståtens än för nyttans skull". Denna praktfulla medeltidsdräkt erhöll sin fulländning genom rika silfversmycken, till hvilka bl. a. hörde silfverbältet (icke sällan förgylldt), som bands omkring midjan nedom "fälttecknet" och kunde väga ända till 4 marker. Dessa silfversmycken, som gjorde dräkten så dyrbar, att den i värde motsvarade mången gård, betraktades enligt värendskt rättsbruk som hustruns enskilda tillhörighet och kunde icke utan hennes särskilda medgifvande af mannen användas för boets gemensamma bästa. Genom sitt afskilda läge behöll befolkningen länge sina uråldriga plägseder, och landets odling kvarstod ännu på 1600-talet på sitt ursprungliga stadium: inga körvägar, åkerbruket föga annat än ett nomadiskt svedjande, boskapsskötseln landets hufvudnäring och vid dess sida jakten, fisket och myrmalmssmidet. Boningshusen voro sparrstugor af grofva rundtimmer, länge utan fönster å väggarna, endast å det torftäckta taket, i allmänhet utan löst husgeråd, och vid östra gafveln, öfver förstugan, tillbyggda med ett till försvar afsedt högre loft eller hus, till en början försedt med utskjutande öfvervåning, "skunk", som invändigt bildade ett framtill öppet galleri l. svale, dit en trappa (loftsbro) ledde utifrån, som kunde upphissas likt en vindbro. Längre fram flyttades trappan in i själfva förstugan, och äfven vid västra gafveln tillbyggdes vid större gårdar ett liknande hus, "bakhus", hvadan byggnaden i sin helhet fick ett sadelformigt utseende. Rörande folkets lefnadssätt, seder och bruk i öfrigt, dess näringsfång, stamförfattning samt från hedenhös ärfda kult och vidskepelse må framför allt hänvisas till G. O. Hyltén-Cavallius' ofvannämnda etnologiska arbete "Wärend och wirdarne". Se äfven rörande V:s historia, etymologien af orden "Värend" och "Virdar" m. m. "Ur Värends historia" (utg. af Arcadius, Berggren och Blomdahl, 1912) och Hj. Lindroth, "Värend och virdar" (i "Namn och bygd" 1918). Den här ofvan angifna uppfattningen af V:s arfsrätt och dess förhållande till den svenska arfsrätten i öfrigt är i enlighet med Holmbäck, "Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar". Annan uppfattning, enligt hvilken den lika arfsrätten i V. är ett minne af herulernas bekantskap med romersk rätt, har häfdats af O. von Friesen i en uppsats i "Studier tillegnade Esaias Tegnér den 13 januari 1918". Å. H-k. Värends revir i Smålands distrikt, omfattar af Kronobergs län Kinnevalds och Norrvidinge härad, Uppvidinge härad med undantag af Ekeberga, Lenhofda, Älghults, Algutsboda, Hälleberga och Herråkra socknar, Konga härad med undantag af Hofmanstorps, Långasjö, Nöbbele, Linneryds, Elmeboda och Ljuders socknar samt kronoparken Heda i Furuby socken. Reviret, som är indeladt i 4 be- vakningstrakter, omfattade 1915 21,497 har allmänna skogar, hvaraf 12 kronoparker med en areal af 8,194 har. S-r. Värfning, krigsv., kallas en persons frivilligt ingångna förbindelse att mot vissa förmåner tjäna vid krigsmakten en viss tid. Värfning förekom redan i forntiden. De grekiska legotrupper, som trädde i perserkonungarnas tjänst, voro intet annat än värfvade. Likaså använde kartagerna och romarna under kejsartiden, synnerligen mot dess slut, värfvade eller legotrupper. Dylika användes väl äfven sedermera af de östromerske kejsarna och af de rika italienska sjöstadsrepublikerna, men allmännare förekommo de i mellersta och västra Europa först mot slutet af 1400-talet, hvarefter värfvade trappor, företrädesvis tyska landsknektar