- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
111-112

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdeteori - Värdetull - Värdi - Värdighet - Värdskap (kameralt) - Värdskap (maskerad) - Värdskiftande - Värdväxt - Värdören - Värend

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

111 Värdetull-Värend 112 igenom normer för vårt lif. Särskildt har värde- teorien att fastställa de allmängiltiga teoretiska, moraliska och estetiska värdena. Enligt Windelband är filosofien intet annat än en sådan värdeteori, en värdevetenskap. Se A. Meinong, "Psycho- logisch-ethische untersuchungen zur werttheorie" (1894), och Chr. v. Ehrenfels, "System der wert- theorie" (2 bd, 1897-98). S-e. Värdetull. Se Tull, sp. 266. Värdi, af värderingsman åsätt värde. Värdighet (egenskapen att vara värdig) får ofta betydelse af ett ämbete eller ämbetsbeteckning, t. ex. i uttrycket namn, heder och värdighet (för- kortadt n. h. o. v.), numera endast namn. Så säges ock i Regeringsformen, att statsministern och ministern för utrikes ärendena inneha rikets högsta värdigheter och statsråden därnäst. Värdskap, kam., den städjerätt, hvarunder kronohemman till åboar upplåtas och som i regel innefattar evärdlig besittningsrätt både för åbon och hans efterkommande. Värdskapet kan dock upp- höra: genom dödsfall, om åbo rymmer, om åbo dömes för tjufnad eller annat nesligt brott, om åbo icke bygger och häfdar hemmanet enligt lag; om räntor och prestationer icke utgöras och om hemmanet köpes till skatte. (Jfr Linde, "Sveriges finansrätt", 1887, sid. 154.) R. V. Värdskap (ty. wirthschaft, fr. hôtellerie], ett slags vid de europeiska hofven på 1600-talet (i Tyskland på 170O-talet) anordnade maskerader, i hvilka ett eller flera par föreställde värdfolket och de öfriga deras gäster. Värdskapen hade en vitter prägel, så till vida som hofskalderna ofta skrefvo smickrande eller skämtsamma dikter öfver deltagarna. I Sverige voro värdskap omtyckta vid drottning Kristinas hof (ett dylikt gaf upphof till Amarant-orden, se d. o.) och under Karl XI:s minderårighet. Att skilja från sådana värdskap äro de samtidigt gängse förlustelserna upptåg (offentliga praktprocessioner med mytologiska figurer, ovanliga djur o. d. samt afslutade med rinsränningar, till hvilka ofta voro utfärdade kartell med versifierade tal) och baletter 1. maskspel (allegoriska sångspel med dans och musik). Jfr G. Ljunggren, "Svenska dramat", kap. VIII. Värdskiftande. Se Sädesrost, sp. 66. Värdväxt, bot. o. zool. Se Näringsväxt, Parasit 3 och Värd 2. Värdören (fsv. værþörar, fnisl. verÒ-aurar, af verð, värde, och aurar, penningar), eg. det, som ges i betalning för någonting, värdemätare; löst gods af värde, penningar eller ock hvarjehanda varor, hvilka i deras ställe nyttjas som bytes- eller betalningsmedel, såsom bruket var hos de germanska folken under hednatiden och i Skandinavien äfven under hela medeltiden, ja ej sällan på 1500- talet. Under järnåldern infördes i Norden, hufvudsakligen på handelns väg, betydliga mängder af romerska, bysantinska, angelsaxiska, tyska och arabiska mynt, som där troligen blefvo ett eftersökt betalningsmedel; men ett mera allmänt spridt var omyntadt guld och silfver i form af tenar, spiralformiga ringar, armringar, byglar o. s. v. Dessa kunde man vid behof stympa och bitvis uppväga. Då emellertid tillgången på ädla metaller förblef otillräcklig, tillstadde lagen i många fall, att betalningen erlades med andra värdören, sådana som järn, koppar, hjälmar, sköldar och svärd, tamboskap, ull, djurhudar, kött, fläsk, smör, spannmål, vax, oskuret lärft, vadmal m. m. Jfr Mynt och Penningar. Värend, den urgamla benämningen för hufvudlandet i Tiohärads lagsaga (se Tiohärad</sp<), hvilken därför i äldre tid kallades Värends lagsaga. V. omfattar hela nuv. Kronobergs län med undantag af Sunnerbo härad, således Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge, Uppvidinge och Konga härad. Af dessa bildar Allbo Västra Värends, Kinnevald och Norrvidinge Mellersta Värends och Uppvidinge och Konga Östra Värends domsaga. Om härledningen af namnet V. ha skilda åsikter gjort sig gällande. A. Noreen har framfört en uppfattning, som sedermera allmänt vunnit anslutning, att V. urspr. betydt "den på män rika trakten". Hj. Lindroth har emellertid 1918 tolkat V. som "den på boplatser rika trakten". V. har redan tidigt varit befolkadt, och man har funnit ett flertal stenåldersboplatser inom den centrala Värendsbygden, Mörrumsåns vattenområde. Flera författare ha häfdat, att vid midten af 1:a tusentalet e. Kr. V. och angränsande trakter i Blekinge tagits i besittning af de heruler, som, sedan herulernas rike omkr. 500 sprängts af langobarderna, enligt Prokopios skulle ha vandrat mot Norden och småningom kommit till "ön Thule", där de slagit sig ned bredvid götarna. På 1100-talet utbröts V. ur Linköpings stift och blef eget biskopsdöme med biskopssäte i Växjö (se vidare Växjö stift). I äldsta tider utgjorde V. sannolikt ett eget rättssamhälle, till hvilket emellertid redan under senare hälften af 1100-talet Finnveds 3 och Njudungs 2 härad blifvit förenade under en lagman till Tiohärads lagsaga. I den stadga om konungens eriksgata, hvilken finnes som additament till Södermannalagen, föreskrifves, att "virdarnas lagman och smålänningarna med honom" ega möta konungen vid gränsen af östgötarnas lagsaga, på skogen Holaveden, samt följa honom till Jönköping. "Där eger konungen virdarna och alla smålänningarna ed sin svärja och de honom". Häraf är tydligt, att V:s invånare benämnts virdar. Detta ord. hvars etymologi är oviss, råkade med tiden i glömska; sedan Hyltén-Cavallius i sitt arbete "Wärend och wirdarne" (1864--68) dragit det fram i ljuset, har det dock åter kommit i bruk. V:s rättsbruk torde i stort sedt ha smält tillsammans med rättsbruken i öfriga delar af Tiohärad, och under slutet af 1200- eller början af 1300-talet sammanfördes lagsagans rättsbud till Tiohäradslagen eller, som den äfven, ehuru oegentligt, kallas, Smålandslagen, af hvilken tyvärr endast kyrkobalken finnes kvar. I vissa hänseenden kom emellertid V. att inta en särställning. Särskildt gäller detta arfsrätten. Enligt den arfsrätt, som tidigare fanns i den svenska landskapsrätten, tog kvinna arf först efter man, men under 1100- och 1200-talen hade utvecklingen alltmera afgjordt gått i den riktningen, att kvinna, särskildt vid arf i lösören, ställdes i jämbredd med man till lika lott med honom. Genom Birger Jarls arfslagar infördes från den danska rätten den regel, att broder och syster skulle ärfva jämsides, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free