Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdedeklaration ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
111
Värdetull-Värend
112
igenom normer för vårt lif. Särskildt har värde-
teorien att fastställa de allmängiltiga teoretiska,
moraliska och estetiska värdena. Enligt Windelband
är filosofien intet annat än en sådan värdeteori,
en värdevetenskap. Se A. Meinong, "Psycho-
logisch-ethische untersuchungen zur werttheorie"
(1894), och Chr. v. Ehrenfels, "System der wert-
theorie" (2 bd, 1897-98). S-e.
Värdetull. Se Tull, sp. 266.
Värdi, af värderingsman åsätt värde.
Värdighet (egenskapen att vara värdig) får ofta
betydelse af ett ämbete eller ämbetsbeteckning,
t. ex. i uttrycket namn, heder och värdighet (för-
kortadt n. h. o. v.), numera endast namn. Så
säges ock i Regeringsformen, att statsministern och
ministern för utrikes ärendena inneha rikets högsta
värdigheter och statsråden därnäst.
Värdskap, kam., den städjerätt, hvarunder kronohemman
till åboar upplåtas och som i regel innefattar
evärdlig besittningsrätt både för åbon och
hans efterkommande. Värdskapet kan dock upp-
höra: genom dödsfall, om åbo rymmer, om åbo
dömes för tjufnad eller annat nesligt brott, om
åbo icke bygger och häfdar hemmanet enligt lag;
om räntor och prestationer icke utgöras och om
hemmanet köpes till skatte. (Jfr Linde, "Sveriges
finansrätt", 1887, sid. 154.) R. V.
Värdskap (ty. wirthschaft, fr. hôtellerie], ett
slags vid de europeiska hofven på 1600-talet (i
Tyskland på 170O-talet) anordnade maskerader, i
hvilka ett eller flera par föreställde värdfolket och
de öfriga deras gäster. Värdskapen hade en vitter
prägel, så till vida som hofskalderna ofta skrefvo
smickrande eller skämtsamma dikter öfver deltagarna.
I Sverige voro värdskap omtyckta vid drottning
Kristinas hof (ett dylikt gaf upphof till
Amarant-orden, se d. o.) och under Karl XI:s minderårighet.
Att skilja från sådana värdskap äro de
samtidigt gängse förlustelserna upptåg (offentliga
praktprocessioner med mytologiska figurer,
ovanliga djur o. d. samt afslutade med rinsränningar,
till hvilka ofta voro utfärdade kartell med
versifierade tal) och baletter 1. maskspel
(allegoriska sångspel med dans och musik). Jfr G.
Ljunggren, "Svenska dramat", kap. VIII.
Värdskiftande. Se Sädesrost, sp. 66.
Värdväxt, bot. o. zool. Se Näringsväxt,
Parasit 3 och Värd 2.
Värdören (fsv. værþörar, fnisl. verÒ-aurar, af
verð, värde, och aurar, penningar), eg. det, som
ges i betalning för någonting, värdemätare; löst
gods af värde, penningar eller ock hvarjehanda
varor, hvilka i deras ställe nyttjas som bytes- eller
betalningsmedel, såsom bruket var hos de germanska
folken under hednatiden och i Skandinavien
äfven under hela medeltiden, ja ej sällan på 1500-
talet. Under järnåldern infördes i Norden, hufvudsakligen
på handelns väg, betydliga mängder af
romerska, bysantinska, angelsaxiska, tyska och arabiska
mynt, som där troligen blefvo ett eftersökt
betalningsmedel; men ett mera allmänt spridt var
omyntadt guld och silfver i form af tenar, spiralformiga
ringar, armringar, byglar o. s. v. Dessa
kunde man vid behof stympa och bitvis uppväga.
Då emellertid tillgången på ädla metaller förblef
otillräcklig, tillstadde lagen i många fall, att betalningen
erlades med andra värdören, sådana som
järn, koppar, hjälmar, sköldar och svärd, tamboskap,
ull, djurhudar, kött, fläsk, smör, spannmål,
vax, oskuret lärft, vadmal m. m. Jfr Mynt
och Penningar.
Värend, den urgamla benämningen för hufvudlandet
i Tiohärads lagsaga (se <sp>Tiohärad</sp<),
hvilken därför i äldre tid kallades Värends lagsaga.
V. omfattar hela nuv. Kronobergs län med undantag
af Sunnerbo härad, således Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge,
Uppvidinge och Konga härad. Af dessa
bildar Allbo Västra Värends, Kinnevald och Norrvidinge
Mellersta Värends och Uppvidinge och
Konga Östra Värends domsaga. Om härledningen
af namnet V. ha skilda åsikter gjort sig gällande.
A. Noreen har framfört en uppfattning, som sedermera
allmänt vunnit anslutning, att V. urspr.
betydt "den på män rika trakten". Hj. Lindroth
har emellertid 1918 tolkat V. som "den på
boplatser rika trakten". V. har redan tidigt varit
befolkadt, och man har funnit ett flertal stenåldersboplatser
inom den centrala Värendsbygden,
Mörrumsåns vattenområde. Flera författare ha
häfdat, att vid midten af 1:a tusentalet e. Kr.
V. och angränsande trakter i Blekinge tagits i
besittning af de heruler, som, sedan herulernas
rike omkr. 500 sprängts af langobarderna, enligt
Prokopios skulle ha vandrat mot Norden och småningom
kommit till "ön Thule", där de slagit sig
ned bredvid götarna. På 1100-talet utbröts V. ur
Linköpings stift och blef eget biskopsdöme med
biskopssäte i Växjö (se vidare Växjö stift).
I äldsta tider utgjorde V. sannolikt ett eget
rättssamhälle, till hvilket emellertid redan under
senare hälften af 1100-talet Finnveds 3 och Njudungs
2 härad blifvit förenade under en lagman till
Tiohärads lagsaga. I den stadga om konungens
eriksgata, hvilken finnes som additament till
Södermannalagen, föreskrifves, att "virdarnas lagman
och smålänningarna med honom" ega möta konungen
vid gränsen af östgötarnas lagsaga, på skogen
Holaveden, samt följa honom till Jönköping.
"Där eger konungen virdarna och alla smålänningarna
ed sin svärja och de honom". Häraf är
tydligt, att V:s invånare benämnts virdar.
Detta ord. hvars etymologi är oviss, råkade med
tiden i glömska; sedan Hyltén-Cavallius i sitt
arbete "Wärend och wirdarne" (1864–68) dragit
det fram i ljuset, har det dock åter kommit i
bruk.
V:s rättsbruk torde i stort sedt ha smält tillsammans
med rättsbruken i öfriga delar af Tiohärad,
och under slutet af 1200- eller början af
1300-talet sammanfördes lagsagans rättsbud till Tiohäradslagen
eller, som den äfven, ehuru oegentligt,
kallas, Smålandslagen, af hvilken tyvärr endast
kyrkobalken finnes kvar. I vissa hänseenden kom
emellertid V. att inta en särställning. Särskildt
gäller detta arfsrätten. Enligt den arfsrätt, som
tidigare fanns i den svenska landskapsrätten, tog
kvinna arf först efter man, men under 1100-
och 1200-talen hade utvecklingen alltmera afgjordt
gått i den riktningen, att kvinna, särskildt
vid arf i lösören, ställdes i jämbredd med man
till lika lott med honom. Genom Birger Jarls arfslagar
infördes från den danska rätten den regel,
att broder och syster skulle ärfva jämsides, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
