- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
117-118

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väring (legosoldat) - Väringen - Väringsö - Värja - Värjaren - Värjemålsed - Värjfäktning - Värk - Värke å - Värkö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är det ett folknamn och betecknar skandinav, särskildt svensk (se vidare Ryssland, sp. 1436). Förhållandet är detsamma med det arabiska varank och urspr. äfven med det grek. ba'rangos, hvilket i början af 10OO-talet aflöste ordet rhos som beteckning för skandinav, men då till en början för tydlighetens skull sammansattes rhos- varang l. varang-rhos. Skandinavien hette därför hos grekerna Varangia och Östersjön hos ryssar och araber Varjag- och Varankhafvet, alldeles som Svarta hafvet under ett tidigare skede efter samma folk kallades Rushafvet. Grundbetydelsen är oviss. Den vanliga förklaringen är "edsvuren krigare" (se närmare Varjag). Jfr A. Cronholm, "Wäringarne" (1832), V. Thomsen, "Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna" (1882), och T. Arne, "Svenska minnen i ryska folkdikten" (i "Nord. tidskr." 1915). N. H Väringen, en 20,7 kvkm. stor insjö i Örebro län, mottar två stora tillflöden, Dyltaån och Vedevågsån (Fröviån), hvarför den uppsamlar vatten från ett mycket stort nederbördsområde, omkr. 2,600 kvkm. V. afrinner genom den omkr. 40 km. långa Arbogaån till Mälaren. Sjön ligger 32 m. ö. h. och har ett maximidjup af 14,4 m. Den har ett stort antal holmar och en större ö, inom hvars omkr. 8 kvkm. stora areal Ödeby sockens hufvudbygd är belägen. På denna ö, där äfven Ödeby kyrka ligger, finnas ruinerna efter Kägleholms slott, en gång tillhörigt Ebba Brahe och M. G. De la Gardie, hvilka äfven prydt kyrkan med rika konstskatter. På en klippa midt i sjön, Vagnhäll, mötas gränserna för de gamla landskapen Västmanland. Södermanland och Närke.<tab> J. V. E. Väringsö, bebodd, bergig, delvis skogbevuxen ö i Stockholms norra skärgård, Länna socken, Stockholms län, knappa 20 km. s. om Norrtälje, skiljes från fastlandet af ett 200--300 m. bredt sund. Ytinnehåll omkr. l,5 kvkm. <tab> G. Brgrn Värja, krigsv., ett som sidogevär buret stötvapen med lång och smal klinga. Under rustningarnas senare tid framträder, under 1400-talet värjans föregångare borrsvärdet, ett enbart för stöt afsedt svärd, med ända till l,5 m. lång klinga, samt med tre- eller fyrkantig genomskärning. Ur borrsvärdet framgick pansarstickaren, med synnerligen kraftig klinga och enkelt korsformigt fäste. När fäktkonsten under 1500- och 1600- talen började uppblomstra, framträdde stötvärjan. Från Spanien utgingo rappirerna, det ridderliga duellvapnet, med mästerligt arbetade klingor och genombrutna, för handens skvdd under fäktningen beräknade, ofta skålformiga fästen. På 1400-talets svärdsfäste, med dess enkla korsform, hade småningom tillkommit tumringen, hvilken fördubblades till parerringar. Den raka parerstången kom att dela sig i byglar, af hvilka en, handbygeln, böjdes uppåt och slutligen förenades med knappen. De öfriga byglarna utgingo åt sidorna, sönderdelades konstmässigt och bildade korgfästen. Slutligen tillkom parerplåten. Under 1600-talet blef värjan, med längre klinga för rytteriet än för fotfolket, arméernas förhärskande sidovapen. På armévärjorna försvunno de många byglarna och ersattes med handbygel och parerplåt samt under förra hälften af 1600-talet äfven med en sidobygel. Mot slutet af 1600-talet hade värjan i allmänhet det utseende, som återfinnes hos den svenska värjan m/1685 eller hos Karl XII:s-värjan (se fig. samt porträttet af Karl XII, å sp. 969 i bd 13). Dessa svenska värjor, hvilka till stor del tillverkades vid Vira bruk i Uppland, kännetecknas af enkelhet, styrka, lätthet och elegans. På 1770-talet infördes i Sverige en lång, eneggad kavallerivärja med korgfäste, kallad pallasch (se d. o.). -- Samtidigt med dessa för verkligt stridsbruk afsedda hugg- och stötvärjor, pamparna, förekommo särskilda duellvärjor, bland hvilka märkas colimarden (en förvrängning af Königsmarck, efter en i Ludvig XIV:s tjänst varande medlem af denna familj - sannolikt Karl Johan Königsmarck - som införde detta vapen) samt den till de förnämares klädedräkt hörande värjan, från hvilken härstamma 1700-talets sirliga s. k. hofvärjor, ofta konstnärligt arbetade och mot århundradets slut ej sällan försedda med fasetterade stålfästen. Från dessa härstammar den ännu till vissa civila uniformer brukade värjan (se färgpl. VII: 2, 3 o. 6 samt VIII: 4 till art. Uniform). Längst bibehölls officersvärjan vid preussiska infanteriet, där sabeln infördes först 1889. O. K-a. Fig. Svensk värja med balja af 1685 års modell. (Artillerimuseum, Stockholm.) Värjaren. Se Värgaren. Värjemålsed. Se Ed, sp 1325. Värjfäktning. Se Fäktkonst, sp. 211. Värk. 1. Patol. Den smärta, som åtföljer vissa sjukdomsprocesser. I dagligt tal nyttjas stundom ordet för att beteckna sjukdomsprocessen själf. Värkens uppkomst är ännu skäligen dunkel, enär vår kun- skap om smärtsinnet i kroppens inre delar är mycket ofullständig. Vanligen sätter man densamma i förbindelse med en mekanisk eller kemisk inverkan af sjukdomsprodukter, såsom svulster, inflammationsprodukter, på nerver eller nervändapparater i väfnaderna. - 2. Obstetr. Se Förlossning, sp. 448. <tab> 1-2. J. E. J-n. Värke å upprinner af flera smååar på Linderödsåsens södra del inom Färs härad, Malmöhus län, och faller ut i Hanöbukten ett par km. n. om Hvitemölla fiskeläge i Albo härad, Kristianstads län. Dess vattenområde uppgår till inemot 200 kvkm. <tab> J. V. E. Värkö, en vacker, skogbevuxen ö strax ö. om Karlskrona, i Blekinge, Lösens församling, ön, hvars ytinnehåll uppgår till något mera än 2 kvkm., har jämte den därå belägna herrgården med samma namn under en tidrymd af omkr. 200 år egts af släkten Ebbeltoft, adlad Psilanderhjelm. Den innehas f. n. (1921) af agronomen A. Nobling. På sydvästra sidan af ön ligger en djupt inträngande strandgrotta, fördelad i flera rum, hvarest finnas lämningar af stenbänkar o. d. och vid hvars ingång porlar en aldrig sinande källa med utmärkt dricksvatten. Enligt en folksägen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free