119 Värlabatteriet-Världsalltet 120 beboddes denna ö under vikingatiden af en tapper och mäktig sjökonung vid namn Grim eller ögrim, efter hvilken grottan, som sannolikt varit hans klippborg, än i dag kallas "Grims kula"; det påstås äfven, att hela ön förr burit namnet "Grimsholmen':. Grim egde en utmärkt vacker, men i kärlek olycklig dotter, vid namn Tora, hvilken gaf anledning till den sjödrabbning, som strax utanför ön utkämpades emellan Grim och en okänd viking, hvilken under ett af Grims sjötåg anländt till ön och förälskat sig i Tora. Sagan om ankomsten af den okände vikingen (som i döds- stunden tillkännagaf sig heta Vidar) och den blodiga striden, i hvilken båda kämparna stupade (Vidar för Toras pil), skildras i ett stämnings- fullt skaldestycke af P. G. Sparre, kalladt "Thora, eller Grimsholms saga" (1829). V., som har goda badstränder och numera eger ett utvärdshus, är sär- skildt sommartid, då ön flera gånger dagligen anlöpes af skärgårdsbåtarna, en omtyckt tillflykts- ort för Karlskronaborna. K. N. (G. Brgrn.) Värlabatteriet. Se Möss 2. Världen, i vidsträcktaste mening sammanfatt- ningen af allt varande, af allt, som finnes (grek. ko'smos, lat. unive'rsum, det förra beteckning för världsalltet såsom ett ordnadt helt; se Världs- alltet). I denna vidsträcktaste mening fattade de gamle grekiske filosoferna ordet, och detta har sedan varit samt är ännu fallet med panteistiska och materialistiska skolor och åskådningar af olika slag. Enligt nya testamentet och den kristna åskådningen är "världen" i vidsträckt mening allt utom Gud, d. v. s. sammanfattningen af allt. som Gud har skapat. I denna mening förekommer ordet (ko'smos) redan i de gammaltestamentliga apokry- ferna Visbetens bok och 2:a Makkabéerboken. l gamla testamentets öfriga apokryfer finnes lika litet som i dess kanoniska böcker någon enhetlisr beteckning för Guds skapelse, utan som beteckning för världen i denna vidsträcktare mening begagnas där uttrycket "himmelen och jorden" eller "him- mel och jord". Utom i denna vidsträcktare mening begagnar nya testamentet ordet "världen" äfven i en inskränktare mening, liktydigt med "jorden", hvilken användning ordet ofta har också i det allmänna språkbruket, såsom då man t. ex. talar om de olika världsdelarna (Europa, Asien o. s. v.). Men i nya testamentet har uttrycket "världen" dessutom en etisk betydelse, beroende därpå, att ur nytestamentlig synpunkt världen behöfde frälsas, emedan den var en i synd fallen värld. Denna synpunkt srör sig för nya testamentets åskådning så starkt gällande, att där ofta begagnas uttryck, som kunna innebära, att hela världen såsom sådan är ett mot Gud fientligt rike. t. ex. när djäfvulen kallas "världens furste" (grek. ho tu Wsmu a!rchon, lat. princeps mundi. Joh. 14: 80; 16: 11). eller när det heter: "hela världen (grek. ko'smos. lat. mundus) är i den ondes (eller det ondas) våld" (l Joh. 5: 19). Denna uppfattning var grunden till den sjukliga medeltidsasketismen och i väsent- lig mån till hela munkväsendet. Att dessa och dylika bibelställen icke åsyfta den skapade världen eller jorden såsom sådan, visa emellertid andra yttranden, t. ex.: "jorden (grek. hè ge, lat. terra) är Herrens och allt hvad därpå är" (l Kor. 10: 26) eller: "intet (nämligen af det som jorden bär eller frambringar) är i sig själf orent" (Rom. 14: 14). Därför måste man antaga, att uttrycket "världen" i etisk mening syftar på den onda viljans makt och välde i världen, såsom också katekesen af 1878 förklarar: "Med världen förstås- de oomvända människorna samt deras onda väsende och förargliga iefverne". - Se vidare Eskato- logi, Kosmologi., Mytologi, Skapelse. J-P- Världens kvinnors kristna nykterhetssällskap. Se H vita bandet, sp. 1422. Världens sju underverk kallas sedan gammalt sju verk af forntidens konst, hvilka för sin storlek, skönhet och varaktighet uppväckt samtidens och eftervärldens häpnad och beundran. Under benäm- ningen innefattades 1) Egyptens pyramider, 2) Babylons murar och Semiramis' hängande träd- gårdar, 3) Artemis' (Dianas) tempel i Efesos, 4) Fidias' Olympiske Zeus, 5) Mausoleum i Hali- karnassos, 6) Kolossen på Rhodos och 7) Fyrtornet (Faros) vid Alexandria. Världens skapelse. Se Skapelse. Världens undergång. Se Eskatologi, My- to.logi och Ragnarök. Världsalltet (lat. unive'rsum), astron., sam- manfattningen af jorden och himlakropparna (se d. o.) jämte den rymd (världsrymden), hvari de befinna sig. Den antika uppfattningen af världsalltet, sådan den i Ptolemaios' "Megale syntaxis" bevarats till eftervärlden, antar, att jorden orörlig hvilar i världens medelpunkt. Himlakropparna (se d. o.) röra sig i banor om- kring jorden, hvars grundform är cirkelrund, och tänkas vara fästa vid genomskinliga sfärer. Från jorden och utåt uppträda himlakropparna i följande ordning: månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Juppiter, Saturnus och fixstjärnorna. (Se Ptolemaios, K.) För att förklara himla- kropparnas skenbara rörelser måste man anta, att de rörde sig efter en cirkel (epicykel), hvars medelpunkt i sin tur rörde sig efter en cirkel (deferent) omkring jorden. T vissa fall fick man förutsätta existensen af epicyklar af olika ordning för att förklara de iakttagna skenbara rö- relserna. Ptolemaios kunde tillfredsställande be- stämma månens afstånd till 60 jordradier, men däremot blef det värde på solens afstånd från jor- den, som han antog på grundval af Aristarchos' (se denne) mätning, 20 gånger för litet. Detta oriktiga värde var allmänt antaget som gällande ända till midten af 1600-talet, då man kom till en riktigare uppfattning af solens afstånd. I fråga om fixstjärnesfären gaf Ptolemaios ej några afståndssiffror, utan nöjde sig med att betrakta den som mycket aflägsen. Den allmänna världsuppfattningen förändrades föga under medeltiden. Araberna och Västerlandets lärda antogo i allmänhet det ptolemeiska världs- systemet. Hos Ibn al Haisam (d. 1038) finner man ett intressant och principiellt fullt riktigt bevis för, att Vintergatan (se d. o.) måste vara en kosmisk bildning, som ligger på ett afse- värdt afstånd i förhållande till jorddiameterns storlek. Hos denne forskare finner man också för första ffången en antydan till den åsikten, att stjärnorna äro själflysande kroppar och möjligen kroppar af samma slag som solen.