- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
125-126

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsalltet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Världsalltet norna ligga hvarandra närmare än i öfriga delar af rymden, hvadan Vintergatan således represen- terar en verklig anhopning af stjärnor och icke, som Herschel ansåg, endast en skenbar, beroende på större utsträckning af stjärnsystemet i dess plan än i öfriga riktningar. Alla stjärnor vi kunna se, såväl de, hvilka vi se med bloita ögat, som de, hvilka vi kunna åtkomma med våra in- strument, bilda tillsammans ett i rymden afgrän- sadt enhetligt system, Vintergatssystemet. Till sin form är stjärnsystemet linsformigt och har i Vintergatans plan sin största utsträckning, där denna kan anslås till 25,COO, möjligen 50,000 ljus- år. Seeligers undersökningar ha bekräftats af Stra- tonov, som också gjort ingående studier öfver för- delningen af stjärnorna inom de olika storleks- klasserna. Han finner i Vintergatan flera utpräg- lade kondensationer af stjärnor, stjärnmoln. Vår sol hör till ett af dessa, hvars midt ligger i stjärnbilden Svanen. 1914 publicerade Greenwich-astronomerna Chap- man och Melotte en undersökning öfver stjärn- antalet inom de olika storleksklasserna, ända ned till 17:e storleken. Härvid användes uteslutande fotografiskt material. Räkningarna utfördes inom ett antal områden, jämnt fördelade öfver himmelen. Äfven här, och ännu mer utprägladt än vid föregående undersökningar, fann man en allt lång- sammare tillväxt i stjärnantalet, ju längre ned i ljusstyrka man kom. För de ljusstarkare stjär- norna ökas antalet med 3 gånger i genomsnitt per storleksklass, men för de ljussvagaste fördubblas det ej ens. På grund af denna förtunning af stjärntätheten i rymden kan man se, att vi redan torde ha nått ut mot vårt universums grän- ser med våra nuvarande instrumentella hjälpmedel. Om man förutsätter, att ökningen för stjärnorna under 17 :e storleken följer samma lag som för de ofvan sagda gräns befintliga, kommer man till det resultat, att vid 23:e eller 24:e storleks- klassen det antal stjärnor, som tillkommer för hvarje ny storleksklass, ej längre ökas, utan börjar aftaga. Vi ha således alla skäl att antaga, att hela antalet stjärnor ej är större än dubbla antalet t. o. m. 23:e eller 24:e storleken. Häraf kan man beräkna, att antalet stjärnor på norra himmelen torde uppgå till l ,000-2,000 millioner. Naturligtvis är denna skattning mycket osäker, men den visar dock, att stjärnsystemet är begrän- sadt och innehåller ett oväntadt litet antal stjärnor. Undersökningar af P. J. van Rhijn och F. Seares bestyrka riktigheten i stort sedt af Ghap- mans och Melottes slutsatser ang. stjärnornas antal. Den förre finner ett st järnantal af omkr. 3,003 mill. I fråga om stjärnsystemets utsträckning synas dessa räkningar tala för, att den skall vara af storleksordningen 50,000 ljusår. Genom ett mera ingående studium af stjärn- hoparna och nebulosorna ha under de sista åren resultat uppnåtts, hvilka väsentligt rubbat de hit- tillsvarande föreställningarna om stjärnsystemets ut- sträckning. I de klotformiga stjärnhoparna (se Stjärnhop) uppträder ofta ett slag af de regel- bundet variabla stjärnorna, som tydligen är att hänföra till <5-Cephei-stjärnornas eller cepheidernas klass (se Variabla stjärnor, sp. 679-680). Miss H. Leavitt fann 1912, att periodlängden för dessa stjärnors ljusväxlingar står i ett bestämdt förhål- lande till deras absomta maximala ljusstyrka. Ju längre peri?den är, desto större är den absoluta ljus- styrkan. Sedan sambandet mellan dessa storheter var fastställdt, kunde detta användas till beräkning af den absoluta ljusstyrkan och därmed afståndet till de <5-Cephei-stjärnor, hvilkas period var känd. Denna fråga upptogs af H. Shapley, hvilken be- stämde afståndet till de klotformiga stjärnhopar, i hvilka cepheider förekomma. Det visade sig, att de klotformiga stjärnhoparna äro så likartade till sammansättning och verklig storlek, att man ur de skenbara ljusstyrkorna hos ett antal af deras ljusstarkare stjärnor och ur hoparnas skenbara diameter kunde uppskatta de relativa afstånden. På så sätt kunde bhapley bestämma afstånden till alla de 86 objekt, hvilka äro kända som klotfor- miga stjärnhopar. Det minsta af dessa afstånd uppgick till 20,100, det största till 22J,000 ljusår. Af de klotformiga stjärnhoparnas fördelning på himmelen framgår, att de måste tillhöra Vintergats- systemet. Detta skulle enligt Shapley alltså få en utsträckning, som vida öfvergår alla föreställ- ningar man hittills gjort sig därom. Osäkert är emellertid, huruvida stjärnsystemet i egentlig mening verkligen är att identifiera med de klot- formiga stjärnhoparnas system, såsom Shapley ,iåller för troligt. Man kan också tänka sig, att de klotformiga stjärnhoparna ligga i ytterkanten eller utanför det egentliga stjärnsystemet. Vår sol ligger enligt Shapley ej, som man på grundval af tidigare undersökningar ansett, nära stjärnsyste- mets centrum, utan på ett afstånd från detta af 68,COO ljusår. Stjärnhoparnas afstånd har enligt andra principer bestämts äfven af K. Lundmark, som erhållit afstånd, hvilka i genomsnitt äro af samma storleksordning som de af Shapley funna, möjligen något mindre. I nebulosorna (se d. o.) har man sedan länge sett möjliga undantag från regeln, att alla himlakroppar, som vi känna till, äro medlemmar af stjärnsystemet. Redan W. Herschel såg i det stora flertalet nebu- losor aflägsna Vintergatssystem, till storlek och byggnad erinrande om vårt eget. Sedan lord Rosse upptäckt spiralform hos vissa af nebulosorna, sökte S. Alexander förklara Vintergatans struktur under antagande, att den i själfva verket är en spiral- nebulösa. C. Easton och S. Arrhenius ha sedan gått ut ifrån samma hypotes och förklarat Vintergatans spiralform ur den på himmelen iakttagna struktu- ren. De oregelbundna nebulosorna äro i fråga om sin skenbara fördelning strängt bundna vid Vinter- gatan. För åtminstone en af dem, den stora Orion- nebulosan, har man lyckats bestämma afstån- det med rätt stor säkerhet. Bestämningar af Kap- teyn, ö. Bergstrand o. a. ge vid handen, att denna nebulösa är belägen på ett afstånd af 500, möj- ligen 1,000 ljusår. Det är tydligt, att äfven de öfriga oregelbundna nebulosorna äro belägna inom vårt stjärnsystems gränser. De planetariska nebulo- sorna, till hvilka äfven de ringformiga skola räknas, höra också till vårt stjärnsystem, men äro ej be- lägra oss så nära, som man vanligen förutsatt. De försök, som gjorts af bl. a. K. Bohlin och A. van Maanen att på direkt väg uppmäta paral- laxen för några spiralnebulosor, ha visat, att de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free