Emellertid finns det flera omständigheter, som tala för, att spiralnebulosorna befinna sig på enorma af- stånd. Ur de iakttagelser, som gjorts öfver s. k. nya stjärnor, som uppträdt i Andromedanebulosan, har Lundmark uppskattat denna nebulosas afstånd till 600,000 ljusår. (Se Variabla stjärnor, sp. 678-679.) Äfven detta stora värde torde vara för litet. Samma metod har senare gett ett betydligt större värde, nämligen 4,000,000 ljusår. Äfven andra uppskattningsmetoder ge för denna och för några andra spiralnebulosor vär- den på af stånden, som uppgå till milliontals ljus- år. Ur de beräknade afstånden kan man lätt här- leda ungefärliga värden på dessa nebulosors ut- sträckning. Man får då för Andromedanebulosan en utsträckning af 140,000, för en annan stor spiralnebulosa 200,000 ljusår. Enligt Shapley har vårt Vintergatssystem en utsträckning af 300,000 ljusår, en siffra, som kanske får reduceras till 200,000. Vi ha således en viss öfverensstäm- melse mellan Vintergatans och spiralnebulosornas dimensioner, men vår ofullständiga kännedom om Vintergatans inre struktur medger ej något afgö- rande i frågan om, huruvida vårt stjärnsystem är spiralformadt. Däremot tala nästan alla observa- tioner öfver spiralnebulosor för, att dessa äro att anse som aflägsna stjärnsystem. Bestämningarna af deras afstånd äro ännu behäftade med afsevärd osäkerhet och måste vara det, till dess mätningar, vida noggrannare än de hittillsvarande, föreligga. Äfven om man stannar vid den uppskattning af spiralnebulosornas afstånd, som lämnat det minsta värdet och är den minst hypotetiska, finner man, att man måste räkna med en utsträckning hos världsalltet af allra minst flera mill. ljusår, en betraktelse, som afsevärdt utvidgar världsalltets gränser i förhållande till vår förutvarande uppfattning. Det finns icke någon möjlighet att fixera världsalltets gränser, äfven om vi förutsätta, att så aflägsna världssystem existera, att vi ej ens kunna iakttaga dem med våra nuv. hjälpmedel. Vi kunna endast säga, att de senaste undersökningarna ang. spiralnebulosorna peka på en enorm utsträckning af hittills okända dimensio- ner hos det världssystem, som bildas af dessa för den astronomiska forskningen jämförelsevis nya objekt. K. Lmk. ^{K. Lmk.} Världsaxeln. Se Axel, astron. Världsbeskrifning. Se Kosmografi. Världsborgare. Se Kosmopolit. Världsbrand (grek. ekpyfrosis) betecknar under- gången af "världen" genom förbränning. Att så skall ske, är en åsikt, som återfinnes redan hos Herakleitos, stoikerna m. fl. klassiska tänkare. Äfven nordborna trodde, åtminstone under f örn- religionens senare tider, på en dylik katastrof (se Mytologi, sp. 163-164, och Ragnarök). Jfr Eskatologi. Världsdel kallar man en del af jordens land- massa, som förnämligast genom haf tydligt af grän- sas från andra delar af jorden och genom samtliga naturförhållanden erhåller en bestämd, från andra områden väsensskild särprägel med hänsyn till klimat, växt- och djurvärld, befolkning samt dess raser, kulturutveckling och historia. Man särskiljer 6 världsdelar: Europa, Asien, Afrika, Amerika, Australien och Antarktien (se d. o. Suppl.) l. Antarktika. Från strängt geografisk synpunkt är det dock nödvändigt att dela upp Amerika i två världs- delar, skilda från hvarandra genom det stör- ningsområde, som betecknas af det "amerikan- ska Medelhafvet" med dess många naturfenomen af vulkanisk art, hvilka tyda på, att jordskorpan är orolig. Då man vill uppdraga gränserna mellan de olika världsdelarna, har man emellertid först att hänvisa till, att landmassorna äro sam- lade till en enhet med tydligt inbördes samband. Detta framträder bäst på en kartframställning öfver "landhalfklotet", d. v. s. det halfklot, som man erhåller, om man delar upp jordklotet i två hälfter, af hvilka den ena får till pol någon plats i Nord-Frankrike, den andra ungefär den lilla antipodön vid Nya Zeeland. Dessa sammanhän- gande landmassor kan man med en från grekiskan hämtad term kalla "ekumenen" (= "den bebodda världen"). Utanför densamma ligger egentligen endast det antarktiska fastlandet. Denna "eku- mene" skiljes genom Norra ishafvets och Atlan- tiska oceanens från n. till s. gående folkklyfta i två delar, kallade Gamla och Nya världen. Till denna första uppdelning i ett västligt och ett östligt fastlandsområde kommer senare ett sär- skiljande af nordliga och sydliga världsdelar allt- efter läget till en rundt jorden i väst-östlig rikt- ning löpande brottzon, hvilken betecknas af "me- delhaf" och arkipelager och som skiljer Nord- Amerika från Syd-Amerika (det "amerikanska Medelhafvet"), Europa från Afrika (vårt eget eller "romanska Medelhafvet") samt Asien från Austra- lien ("australasiatiska Medelhafvet"). Tveksam kunde man ställa sig inför det berättigade att söndra Europa och Asien som särskilda världs- delar. I själfva verket höra dessa efter sin berg- byggnad innerligt samman, landgränsen är otydligt utpräglad. Emellertid ha såväl de klimatiska som kulturförhållandena i Europa erhållit en sådan egenartad karaktär, att det skulle synas onödigt småaktigt,att i detta fall frångå gammal från syd- ligare trakter stammande tradition. ^{A. N-d.} Världsekonomi. Se Nationalekonomi, sp. 508. Världsekvatorn. Se Ekvator 2. Världseter. Se Eter 1. Jfr Permeabilitet 1. Världsexpositioner. Se Utställning. Världsfredskongress. Se Fredsrörelsen, sp. 1331. Världsfrimärket, postv. Se Frimärke, sp. 1452. Världsförbundet för mellanfolkligt samförstånd genom kyrkosamfunden l. Allmänkyrkliga världsförbundet (eng. World alliance for promoting international friendship through the churches, ty. Weltbund fur Internationale freundschaftsarbeit der kirchen, fr. Alliance universelle pour les relations amicales entré les nations par le moyen des églises) har framgått ur sträfvanden .från årtiondet närmast före Världskriget att sammanföra kyrkliga kretsar i England och Tyskland för att sålunda motverka den växande spänningen mellan dessa båda folk. Andrew Carnegie (se d. o.) bidrog med en donation för att göra rörelsen fullt internationell, och Världsförbundet bildades på en