Österrike-Ungerns och Bulgariens makttillväxt och Ryssland hoppades genomdrifva Dardanellfrågans lösning enligt dess aldrig öfvergifna riktlinjer. Österrikiske utrikesministern Aehrenthal motsatte sig ihärdigt konferensplanerna och lyckades genom utrymning af sandjaket Novibazar och andra eftergifter erhålla Turkiets godkännande af Bosniens nya ställning (febr. 1909). I Serbien, hvars af Ryssland omhuldade utvidgningsplaner omfattade äfven Bosnien och Hercegovina, steg då upphetsningen därhän, att krig med Österrike syntes hota. Ryssland, som ännu var för svagt att för dessa serbiska önskemål riskera krig med trippelalliansen, nödgade därför serbiska regeringen att dämpa tonen, men vidhöll jämte Frankrike och England konferenskrafvet. Tyskland föreslog då som kompromiss den bosniska frågans lösning genom notväxling mellan stormakterna, hvilkas rätt till medverkan vid ändringar i Berlintraktaten därigenom erkändes, men tyske ambassadören i Petersburg, Pourtalès, tillfogade (23 mars 1909), att afslag eller undvikande svar på medlingsförslaget skulle medföra, att Tyskland ”lämnade sakerna fritt lopp”, hvilket betydde österrikisk invasion af Serbien med åtföljande tysk vapenhjälp åt Österrike, om det af denna anledning utsattes för krig med Ryssland. Inför denna påtryckning gaf Ryssland efter, den bosniska annexionen erkändes af stormakterna och af Serbien, som därjämte nödgades (31 mars) i en särskild förklaring lofva att ”ändra riktningen af sin hittillsvarande politik mot Österrike-Ungern” till fredlig grannsämja. Detta diplomatiska nederlag för ententen eggade särskildt den fransk-ryska diplomatien till intensiva ansträngningar för trippelententens fastare inre konsolidering och tillväxt i militär styrka med tanke på framtida liknande kraftmätningar. -- Mångenstädes påskyndades de närmaste åren förverkligandet af gamla eröfringsplaner på Turkiets bekostnad, innan ungturkarna skulle hinna reorganisera sin armé och flotta. Sålunda började Italien plötsligt (sept. 1911) krig och nödgade Turkiet att genom freden i Ouchy-Lausanne (15 okt. 1912) afträda de nordafrikanska provinserna Tripolis och Cyrenaica (se Tripoliskriget). De kristna Balkanstaterna Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland gingo okt. 1912 till gemensamt anfall mot Turkiet och eröfrade inom kort nästan hela dess europeiska område utom östra Tracien med Konstantinopel. Bulgariska arméns frammarsch mot Konstantinopel (nov.) föranledde Rvssland att bebåda en flottintervention för bevakning af dess intressen vid Sunden, och serbernas samtidiga frammarsch genom Albanien mot Adriatiska hafvet framkallade öfverhängande fara för en motsvarande österrikisk intervention. Vid Tschataldschalinjen hejdades bulgarerna, hvadan den ryska interventionen uteblef, men frågan om Serbiens tillträde till hafvet vållade i stället öfverhängande europeisk krigsfara. Tyskland och Italien stödde nämligen Österrikes fasta beslut att med alla medel hindra denna serbiska landutvidgning, och Frankrike påyrkade (4 nov.) gemensam rysk-fransk-engelsk aktion för att hindra hvarje österrikisk landutvidgning på Balkanhalfön. Krigsfaran afvärjdes genom Frankrikes och Englands vägran att riskera krig för de serbiska anspråken på kustland vid Adriatiska hafvet, och Ryssland fann sig då föranlåtet att i skarp ton (11 nov.) meddela Serbien, att det ej ämnade ”föra krig med trippelalliansen för frågan om serbisk hamn vid Adriatiska hafvet”, utan att det var nödvändigt att upprätta ”en strandstat Albanien”. På denna grundval enades stormakterna att på en ambassadörskonferens i London medla fred på Balkanhalfön. Konferensen samlades 16 dec. och ledde till preliminärfred mellan Balkanstaterna och Turkiet (30 maj 1913). Makterna enades om att upprätta en oberoende albansk stat, som utestängde Serbien från hafvet, men vid flera tillfällen under 1913 hotades freden genom Serbiens och Montenegros envisa obenägenhet att utrymma albanskt område. Därtill kom, att Österrike, då Bulgarien juli s. å. råkat i krig med sina bundsförvanter om bytet från Turkiet och därvid anfölls i ryggen af Rumänien, af oro för ytterligare, serbisk landtillväxt ville, i nödfall med tillgripande af vapenmakt, framtvinga för Bulgarien lindrigare fredsvillkor än dem det sedan fick underkasta sig i freden i Bukarest (10 aug. 1913). Det var tysk och italiensk påtryckning, som då höll Österrike tillbaka, så att den ånyo allvarligt hotade världsfreden för den gången räddades. Nästa allvarliga krigsfara vållades därigenom, att turkiska regeringen designerade den tyske generalen Liman von Sanders ej blott till generalinspektör för Turkiets armé (engelske amiralen Limpus innehade motsvarande ställning vid turkiska flottan), utan äfven till befälhafvare öfver första turkiska armékåren, till hvars förläggningsområde äfven Konstantinopel hörde. Förbittringen i Petersburg och Paris var stor, men krisen afvecklades genom tysk partiell eftergift: Liman von Sanders afstod (jan. 1914) formellt från armékårsbefälet, men kvarstod som generalinspektör med ledningen af de turkiska militärskolorna. -- De nya maktförhållandena på Balkanhalfön, särskildt Serbiens tillväxt i omfång och militär styrka, försvagade i hög grad Österrike-Ungerns förmåga att vid krigstillfälle effektivt bispringa Tyskland, allra helst som fransk och rysk propaganda i Rumänien gjort dess bundsförvantskap opålitligt och en växande rumänsk irredentiströrelse inriktades på rumänskt förvärf af Siebenbürgen. Dessa omständigheter voro hufvudskälen till den arméreform, som genomfördes i Tyskland 1913. Den framkallade emellertid i Frankrike liflig oro och besvarades där s. å. med återinförande af den treåriga värnpliktstiden, hvilken åtgärd möjligen ställts i utsikt redan under förhandlingarna vid dåv. franske konseljpresidenten Poincarés besök i Ryssland 1912, då bl. a. rask förbättring af Rvsslands strategiska järnvägsnät vid dess västgräns aftalades. Mellan England och Tyskland gjordes 1912 på tyskt initiativ ett försök att genom direkta förhandlingar åstadkomma en afspänning. Under och efter lordkanslern lord Haldanes besök i Berlin febr. 1912 förhandlades utan resultat om inställande af täflingen i flottrustningar (jfr ”Kriget till sjöss”, sp. 253), och tyska regeringen föreslog ett aftal om ömsesidig neutralitet och bemödanden för konfliktens lokalisering, i fall endera parten invecklades i krig med en eller flera makter. England ville dock ej gå längre än till ömsesidig utfästelse