- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
139-140

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskrigets förhistoria - Världskriget. Den afgörande krisen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att ej företaga oprovoceradt anfall mot andra parten samt att ej deltaga i någon aggressiv plan eller kombination mot denna eller i någon marin eller militär kombination med annan makt i sådant syfte. Förhandlingarna om rustningsminskning till sjöss strandade på tyske sjöministern Tirpitz’ motstånd, försöket att förmå England att utlofva obetingad neutralitet på dess farhågor för, att Tyskland vid krig mot Frankrike skulle genom besättande af franska nordkusthamnar hota Englands sjöherravälde vid Kanalen. Emellertid banades väg för en uppgörelse i fråga om båda makternas afrikanska besittningar och inflytande i Portugals afrikanska kolonier samt om Bagdadbanans fullbordande; hithörande aftal voro vid Världskrigets utbrott (1914) färdiga att undertecknas. Å andra sidan inlät sig England på förhandlingar om en våren 1914 genom fransk bemedling vid konung Georgs och Greys besök i Paris från ryskt håll föreslagen engelsk-rysk marinkonvention. Ryssland hade samtidigt förordat trippelententens konsolidering till en formlig ny trestatsallians; detta afböjdes af Grey, som däremot gick med på förhandlingar om en marinkonvention och på att de fransk-engelska aftalen af 1912 officiellt delgåfvos Ryssland (22 maj). Det ryska, vid en förberedande konferens i London (26 maj) framlagda och preliminärt diskuterade förslaget till konvention gick bl. a. ut på, att England genom att fasthålla större delen af tyska flottan i Nordsjön och genom att dirigera engelska handelsfartyg till Östersjöhamnar skulle underlätta ryska trupptransporter för en eventuell landstigning i Pommern. På engelskt håll uppsköt man af hänsyn till den radikala underhusoppositionens besvärliga interpellationer förhandlingarna till sensommaren, och de hade sålunda vid Världskrigets utbrott ej hunnit öfver begynnelsestadiet. Den afgörande krisen och krigets utbrott. Mordet på österrikisk-ungerske tronföljaren, ärkehertig Frans Ferdinand, och hans gemål i Sarajevo 28 juni 1914 blef utgångspunkten för den slutliga, liksom dess förelöpare 1908--09 och 1912--13 af oförenligheten mellan Österrikes och Rysslands Balkanpolitik präglade kris, som direkt ledde till Världskriget. Wienkabinettet hade redan en månad tidigare beslutit inleda en diplomatisk aktion för att korsa de ryska, särskildt af Rysslands sändebud i Belgrad, Hartwig, företrädda planerna på ett nytt, mot dubbelmonarkien riktadt Balkanstatsförbund under ryskt beskydd. I detta syfte ville man i förening med Tyskland dels pressa Rumänien att öppet proklamera sitt förbund med trippelalliansen, dels förmå Bulgarien att ansluta sig till denna. Lyckades endera planen eller båda, så skulle Serbien kvarstå isoleradt och nödgas undandraga den storserbiska propagandan i dubbelmonarkiens sydslaviska landsdelar sitt stöd. Ett för tyska regeringen afsedt memorandum med dessa synpunkter förelåg färdigt i koncept, då dubbelmordet i Sarajevo inträffade. Österrikiske utrikesministern Berchtold beslöt då, trots energisk varning från ungerske ministerpresidenten Tisza, att omlägga sina planer därhän, att en skarp, helst väpnad, vidräkning med Serbien skulle skjutas i förgrunden. Mördarna, två unga bosnier, voro österrikisk-ungerska undersåtar, men hade stått i förbindelse med en propagandacentral i Belgrad, där fått sina vapen och kommit öfver gränsen med hjälp af ett par underordnade serbiska gränstjänstemän. Med åberopande däraf ville Berchtold understryka propagandans och serbiska regeringens, åtminstone indirekta, medansvar för mordet, företaga en militär straffexpedition till Serbien eller ock på diplomatisk väg afpressa Belgradregeringen sådana utfästelser, att propagandans fortsättande omöjliggjordes och det tillämnade anti-österrikiska Balkanförbundet kväfdes i sin linda. Risken för krig med Ryssland i händelse af väpnad aktion mot Serbien ansåg han sig kunna taga, i fall betryggande försäkran erhölles om Tysklands fördragsenliga bistånd. I hast försågs nu regeringens memorandum till den tyska med ett postskriptum om nödvändigheten för Österrike-Ungern att ”med beslutsam hand sönderrifva de trådar, som dess motståndare förtäta till ett nät öfver dess hufvud”, och det afsändes 4 juli till Berlin, åtföljdt af en handskrifvelse från kejsar Frans Josef, hvari talades om lämpligheten att ”eliminera Serbien som politisk maktfaktor på Balkan”. De båda dokumenten förelades kejsar Vilhelm II i Potsdam 5 juli, dagen innan han anträdde sin vanliga sommarresa till Norge. De besvarades dels s. d. muntligen af kejsaren och rikskansleren Bethmann-Hollweg till ambassadören Szögyény, dels i en telegrafisk instruktion till tyske ambassadören i Wien, Tschirschky (6 juli), och en handskrifvelse från Vilhelm II till kejsar Frans Josef (14 juli). Svaren inneburo tyskt löfte att stödja den föreslagna nya politiken i Bulgarien; till tvisten med Serbien afböjde tyska regeringen att taga ställning, ”enär den undandrar sig dess kompetens”, men med tanke på risken för krig med Ryssland tillades, att Tyskland ”i enlighet med förbundsplikten och gammal vänskap troget skall stå på Österrike-Ungerns sida”. Dessa förhandlingar gåfvo senare upphof till sagan om ett stort ”kronråd i Potsdam”, där i närvaro af båda staternas generalstabschefer, ledande statsmän och militärer kriget skulle ha beslutits. -- Berchtold hade nu fått fria händer, och 7 juli beslöts i österrikisk-ungerskt ministerråd inledande af diplomatisk aktion mot Serbien. Tisza hade motsatt sig omedelbart väpnadt inskridande och afrådde äfven uppställandet af helt oantagliga villkor. Berchtold vidhöll dock, stödd af öfriga ministrar, sin krigiska politik, äfven sedan undersökningar i Sarajevo (genom sektionsrådet Wiesner) gett vid handen, att serbiska regeringen ej kunde antagas ha känt förberedelserna för mordet eller attentatsmännens förseende med serbiska vapen. Tisza, som först hotat afgå, förmåddes (omkr. 14 juli) uppse sitt motstånd på villkor, att det uttryckligen protokollfästes, att aktionen, strategiska mindre gränsregleringar frånsedda, ej skulle åsyfta landförvärf från Serbien. Beslut därom fattades vid nytt ministerråd 19 juli, hvarvid äfven bestämdes, att krafven mot Serbien skulle i en not med 48 timmars frist framställas i Belgrad 23 juli. Det långa uppskofvet med aktionen berodde på Berchtolds önskan, att franske presidenten Poincaré ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free