- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
153-154

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål - Världskriget. Krigshändelserna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föra tvåfrontskrig och kunde nu koncentrera sina återstående krafter på den stora västfrontoffensiven, som började 21 mars 1918 (se därom sp. 235 ff.). En hjälpexpedition till Finland (mars--maj) bidrog emellertid väsentligt till undertryckandet af det där sedan slutet af jan. pågående ”röda” upproret och påskyndade i samband därmed Finlands utrymning af där ännu kvardröjande ryska stridskrafter, och särskildt i Ukraina nödgades tyskar och österrikare äfven anlita trupper för fredsvillkorens genomförande. Den efter fredsslutet återupptagna diplomatiska förbindelsen med Ryssland underlättade för bolsjevikerna igångsättandet af revolutionär propaganda i Tyskland, hvarigenom ”den inre frontens” styrka märkbart försvagades under sommarens och höstens afgörande strider på västfronten. -- Centralmakternas sista diplomatiska framgång var afslutandet af preliminärfred i Buftea 5 mars och slutlig fred i Bukarest 7 maj med Rumänien på synnerligen hårda villkor för detta land. Bulgarisk-turkisk oenighet om en del af bytet, norra Dobrudscha, blef en svår påfrestning för centralmaktsförbundets sammanhållning, och den tyskvänlige bulgariske ministerpresidenten Kadoslavovs afgång (juni) med anledning af Dobrudschafrågan förebådade Bulgariens affall. Den nye ministerpresidenten Mahnov skyndade efter de allierades stora framgångar i den nya, 15 sept. påbörjade Saloniki-offensiven att ingå stillestånd med ententen (28 sept.) och därvid bl. a. upplåta bulgariskt område till bas för fortsatta operationer mot de återstående centralmakterna. Turkiets affall var nu blott en tidsfråga, och i Österrike, där Czernin i samband med afslöjanden om ”Sixtus-brefven” (april) som utrikesminister aflöstes af Burian, växte krafvet på nya, enträgna fredsanbud och tilltog jäsningen bland de tjecho-slovakiska och jugoslaviska befolkningselementen, hvilka af de allierade numera öppet erkändes som förbundna nationer. Tyske utrikesministern Kuhlmann hade 9 juli ersatts af amiral Hintze till följd af ett riksdagstal, hvari han ansågs ha öppet erkänt, att militära framgångar ej ensamma kunde leda till afgörande i kriget. 30 sept. afgick äfven rikskanslern Hertling, och hans efterträdare, prins Max af Baden, som bildat en parlamentarisk ministär med Solf som utrikesminister, den fredsifrande centerledaren Erzberger och socialisterna Scheidemann och David bland ministärens medlemmar, fann sig under påtryckning från krigsledniugen nödsakad att 5 okt. telegrafiskt anmoda president Wilson om att taga fredsverket i sin hand och till en början utverka omedelbart stillestånd. Motsvarande uppmaningar sändes samtidigt till Wilson äfven från de tre öfriga centralmakterna, och därefter vidtog en telegrafisk notväxling mellan Berlin och Washington, som omsider ledde till Wilsons utfästelse att utverka stillestånd på grundvalen af hans med ett par modifikationer af de allierade godtagna allmänna fredsprogram. Stilleståndet med Tyskland ingicks 11 nov., Österrike-Ungerns stillestånd afslöts 2 nov., Turkiets 30 okt.; i Tyskland och Österrike-Ungern hade under tiden monarkien fallit, och i Turkiet hade de ungturkiske krigsledarna Enver pascha och Talaat pascha afgått och satt sig i säkerhet. V. S--g. *** Krigshändelserna. Krigsutbrottet och mobiliseringen i de olika staterna. 25 juli 1914 -- samma dag som serbiska regeringen, såsom å sp. 141 nämnts, lämnat ett enligt österrikisk-ungerska regeringens uppfattning otillfredsställande svar på sistnämnda regerings ultimatum -- anbefalldes allmän mobilisering i Serbien. Samtidigt afbröt Österrike-Ungern den diplomatiska förbindelsen med Serbien och lät mobilisera 16 infanterifördelningar. 28 juli afgafs dubbelmonarkiens krigsförklaring, och 31 juli började trupptransporterna mot den serbiska gränsen. Emellertid hade Ryssland 25 juli mobiliserat större delen af sin armé, nämligen 14 armékårer och 26 reservfördelningar, hvarom österrikisk-ungerska regeringen erhöll kännedom 29 s. m. Detta föranledde en allmän mobilisering af Österrike-Ungerns stridskrafter 31 juli. S. d. kungjordes allmän mobilisering äfven i Ryssland. Med anledning häraf afgaf tyska regeringen senare s. d. ett ultimatum till Ryssland ang. inställandet af alla militära mot Tyskland eller dess ifrågavarande bundsförvant riktade militära åtgärder. Då intet svar härpå följde, anbefalldes 1 aug. mobilisering af Tysklands samtliga stridskrafter och afgafs krigsförklaring mot Ryssland. S. d. öfverskredo ryska trupper (kosacker) tyska gränsen vid Eichenried i Ostpreussen. Med anledning af tyske ambassadörens i Paris förfrågan om Frankrikes hållning i händelse af ett eventuellt krig mellan Tyskland och Ryssland utfärdades 1 aug. order om allmän mobilisering af franska armén och marinen. 3 aug. afbrötos de diplomatiska förbindelserna mellan Tyskland och Frankrike (se sp. 144). Emellertid hade redan 31 juli order om allmän mobilisering utfärdats i Belgien ”till skydd för landets neutralitet”. Följande dag inryckte tyska trupper i Luxemburg, trots dess regerings protester, och besatte landets viktigaste järnvägsstationer. Sedan tyska regeringens 2 aug. gjorda framställning till belgiska regeringen om fritt genomtåg afslagits påföljande dag, öfverskredo tyska trupper natten 3--4 aug. belgiska gränsen s. v. om Aachen på frammarsch mot Liège. Med anledning häraf mobiliserade England, som var en af garantimakterna för Belgiens ständiga neutralitet, sin armé 4 aug. -- efter att redan 2 s. m. ha mobiliserat sin marin -- och utfärdade krigsförklaring mot Tyskland. Sedan Österrike-Ungern 6 aug. förklarat krig mot Ryssland samt krigstillstånd inträdt 10 aug. med Frankrike, den 13 med England och den 27 med Belgien, befunno sig centralmakterna i krig med Serbien, Ryssland, Frankrike, Belgien och England. 7 aug. hade äfven Montenegro förklarat Österrike krig. De mobiliserade stridskrafterna. Tyska arméns fredsstyrka (enligt stat) utgjorde vid krigsutbrottet 780,000 man (se vidare Tyskland, sp. 637--639). Vid mobiliseringen bragtes de 25 armékårerna på krigsfot med i stort sedt oförändrad sammansättning. Kårernas krigsstyrka växlade mellan 37,000 och 43,000 man, infanterifördelningens (divisionens) krigsstyrka uppgick till omkr. 17,500 man. Hufvuddelen af kavalleriet sammanfördes dock till 11 kavallerifördelningar (på omkr. 4,000 man), af hvilka flertalet bildade 4 kavallerikårer. Dessutom uppsattes ett antal tunga mörsarbataljoner och tunga kanonbatterier,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free