- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
151-152

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(kejsaren abdikerade 15 mars) och slutligen fick till följd Rysslands utträde ur krigsförbundet. Efter den med svårighet åstadkomna ryska offensiven mot Galizien sommaren 1917 växte den revolutionära upplösningen i de ryska arméerna till den grad, att tyskarna ej längre behöfde befara nya ryska anfall mot sin östfront, och de med allt större skärpa framträdande ryska arbetarkrafven på omedelbar fred ”utan annexioner eller kontributioner” bragte en viss oreda i de allierades formulering af sina krigsmål samt främjade den i England och Frankrike begynnande, mestadels af socialister uppburna, rörelsen för uppställande af mindre imperialistiska fredsvillkor. Tyska och österrikisk-ungerska regeringarna däremot uttalade lifliga sympatier för de nya ryska sträfvandena för en moderat samförståndsfred, och från holländsk-skandinaviskt socialisthåll gjordes sommaren 1917 stora ansträngningar för att åstadkomma en internationell socialistkongress i Stockholm för uppställande af ett allmänt socialistiskt fredsprogram. De allierades (äfvensom Förenta staternas) vägran att ge pass åt delegerade till en förberedande konferens hindrade den stora kongressplanens förverkligande, men från många länder ankommo socialistiska delegerade till Stockholm och delgåfvo den holländsk-skandinaviska kommittén sin uppfattning om den kommande fredens gestaltning. Under österrikisk påverkan kom fredsfrågan (juli) äfven å bane inom tyska riksdagen (jfr Erzberger. Suppl.), som 19 juli antog en resolution till förmån för samförståndsfred och mot alla landförvärf genom våld. Samtidigt genomdref emellertid tyska krigsledningen, att rikskansleren Bethmann-Hollweg (14 juli) störtades, och dennes oskicklige efterträdare Michaelis accepterade visserligen riksdagens fredsresolution, men endast i sin egen tolkning, hvilken ej uteslöt smärre landförvärf af strategisk eller ekonomisk betydelse. Ett fredsinitiativ af påfven Benedikt XV (aug.) afvisades af de allierade och Förenta staterna, men rönte sympatiskt mottagande på centralmaktshåll och framkallade där grundlösa förhoppningar om möjligheten att få till stånd förberedande fredsunderhandlingar. Man lät t. o. m. engelska regeringen genom spansk diplomatisk förmedling veta, att Tyskland önskade göra ett meddelande om fred (sept.), men Englands svar uppmuntrade ej till sakens fullföljande. Äfven hos förre franske konseljpresidenten Briand gjordes under ännu outredda omständigheter en fredstrefvare med negativt resultat, och österrikisk-ungerske utrikesministern Gzernin var ifrigt verksam för att uppnå kontakt i fredssyfte med franska regeringen (bl. a. genom grefve Revertera). Kejsar Karl själf gick vida längre med sin svåger prins Sixtus af Bourbon som mellanhand (”Sixtus-brefven”); han handlade därvid delvis bakom sina ansvariga rådgifvares rygg och lyckades endast framkalla förhoppningar på ententesidan, att förbundet mellan Tvskland och Österrike-Ungern skulle falla sönder. Kejsar Karl uttalade sig härvid i sina bref så oförsiktigt, att han sedermera för att undgå brytning med Tyskland ej såg annan utväg än att ömkligen förneka äktheten af vissa bland sina i skrift gjorda uttalanden. Fredstrefvarperioden, hvilken ännu till sitt förlopp endast är mycket ofullständigt känd, slöts genom ett riksdagsuttalande af den nye tyske utrikesministern Kuhlmann (9 okt.), att Tyskland aldrig skulle ge efter i fråga om de franska krafven på Elsass-Lothringen. Som tysk rikskansler aflöstes Michaelis 31 okt. af den ålderstigne dittillsvarande bajerske ministerpresidenten grefve Hertling. -- Äfven i Frankrike inträffade 1917 flera ministerkriser. Briand afgick i mars, och den nya ministären Ribot höll sig endast ett halfår (19 mars--7 sept.). Därpå följde en kortvarig ministär Painlevé (13 sept.--13 nov.; utan socialistisk medverkan och med först Ribot och sedan Barthou som utrikesminister). Stadga i de parlamentariska förhållandena vanns först med ministären Clemenceau (med Pichon som utrikesminister), hvilken energiskt satte segern som sitt enda mål och med hänsynslös skärpa ingrep mot alla till tveksamhet i denna punkt medvetet eller omedvetet förledande, s. k. défaitister (”nederlagsmän”; riksrättsåtal mot förre inrikesministern Malvy och mot Caillaux, afrättning af konspiratören Bolo pascha m. fl.). Äfven i Italien konsoliderades under återverkan af höstens svåra militära motgångar (se nedan sp. 229--230) regeringsmakten genom ministären Orlando-Sonnino (okt.). På Greklands vacklande hållning gjordes slut, då den dit som öfverkommissarie sände franske politikern Jonnart (juni) under hot om trupplandsättning genomdref konung Konsfantins aflägsnande och den på tronen uppsatte unge konungen Alexander förmåddos återkalla Venizelos, hvilken därefter som faktisk diktator genomförde Greklands fullständiga brytning med centralmakterna. Bolsjevikernas seger i Ryssland (se d. o. Suppl.) 7 nov. 1917 följdes af förslag till centralmakterna om stillestånd för inledande af underhandlingar om allmän fred. Stilleståndet ingicks 15 dec. på 28 dagar med automatisk förlängning och en veckas uppsägning. Sedan man på förhandlingsorten Brest-Litovski först ajournerat förhandlingarna 10 dagar för att ge de allierade tillfälle att deltaga, men dessa lämnat en anmodan därom obesvarad, vidtogo i jan. 1918 på allvar förhandlingarna med Trotzkij som främste ryske, Kühlmann och Czernin som centralmakternas ledande underhandlare. Ryssarna sökte först begagna tillfället till indirekt propaganda, men då centralmakterna 9 febr. slöto separatfred med Ukraina (om händelserna där se d. o., sp. 880 ff.), ändrade Trotzkij taktik och sökte komma undan besvärliga afträdelsekraf genom att 10 febr. förklara kriget för Rysslands del upphördt utan fredsslut. Centralmakterna betraktade denna förklaring som en indirekt uppsägning af stilleståndet och började 18 febr. ny offensiv med den påföljd, att sovjetregeringen, som var urståndsatt att göra nämnvärdt väpnadt motstånd, beslöt underkasta sig centralmakternas villkor obesedda för att på så sätt vinna ”en andhämtningspaus”. Centralmakternas fred med Ryssland undertecknades i Brest-Litovski 3 mars och innebar bl. a. fullständig utrymning af Finland, Estland. Livland, Kurland, Litauen och Ukraina samt återlämnande till Turkiet af de 1878 eröfrade provinserna Ardahan, Kars och Batum. Finland (se d. o. i Suppl.), som dec. 1917 förklarat sig själfständigt, hade redan af sovjetregeringen erkänts som sådant, och randstaterna skulle få hållas ockuperade af tyskarna, till dess de själfva, utan rysk medverkan bestämt om sin framtid. Därmed hade Tyskland definitivt undsluppit att behöfva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free