Friedrichstadt och Lennewaden eröfrades, men däremot misslyckades v. Belows försök (3--10 okt.) att taga Dünaburg liksom ock ett senare företaget anfall mot Riga. Kriget öfvergick äfven på denna del af fronten (småsjöarna n. om Smorgon--Dünaburg--Dünalinjen till v. om Riga) till ett långvarigt ställningskrig. I samband med ombytet af öfverbefälhafvare (se nedan) uppdelades ryska fronten n. om Rokitnoträsken på "norra fronten" (under Ruzskij) och "västra fronten" (under Ewerth). Operationerna s. om Rokitnoträsken. Efter Brest-Litovskis eröfring transporterades af armégruppen Mackensen en del af 11:e armén till västfronten och återstoden till Serbien samt en del af 4:e österrikiska armén (Josef Ferdinand) till Volynien för att förstärka den nyorganiserade 1:a armén (Puhallo von Brlog). Återstående delen af armégruppen, hvari äfven Bugarmén ingick, ställdes under general v. Linsingens befäl, under det att Mackensen öfvertog befälet öfver en ny armégrupp, afsedd att utföra fälttåget mot Serbien. Förföljningen af de från Brest-Litovski mot Pinsk aftågande ryssarna uppdrogs åt Bugarmén, som 16 sept. besatte sistnämnda stad. Framryckningen afbröts därefter, och armégruppen Linsingen besatte linjen Pinsk--järnvägen Kovel--Rovno. Dess bevakningsområde sträckte sig följaktligen tvärs öfver Rokitnoträsken. -- Ärkehertig Fredriks offensiv. Den under ärkehertig Fredriks befäl ställda armégruppen i Galizien hade, under det offensiven i Polen pågick, med sina hufvudkrafter (7:e armén, Sydarmén och 2:a armén) hållit sina ställningar utefter Złota Lipa och öfre Bug. På dess vänstra flygel hade 1:a armén med sitt kavalleri tryggat Bugarméns högra flank under denna armés framryckning mot Brest-Litovski och därunder besatt Kovel. För att förekomma en hotande förnyad offensiv af Ivanovs bakom ofvannämnda floder stående armégrupp (9:e, 11:e och 8:e arméerna) igångsatte ärkehertigen 27 aug. en samfälld anfallsrörelse af Sydarmén och 2:a armén mot Złota Lipa-linjen. Ryssarna kastades tillbaka mot Strypa (se d. o.), men ej heller där kunde de hålla stånd. Sydarmén tillkämpade sig nämligen 1 sept. öfvergången öfver floden vid Zborow, samtidigt som den till vänster om armén framryckande 2:a armén tog Brody och den på armégruppens vänstra flygel framgående 1:a armén Luck. Följden af dessa nederlag var, att Ivanov måste gå ytterligare tillbaka, nämligen med sin vänstra flygel mot Sereth och med sin högra mot Putilovka-linjen (ö. om Luck). Puhallo genombröt dock med 1:a armén denna linje och bemäktigade sig Dubno (8 sept.). Hans vidare framryckning mot den tredje fästningen, Rovno, i "fästningstrekanten" hejdades dock vid Stubla s. v. om Rovno. -- Ivanovs motoffensiv. Sedan general Ivanov mottagit betydliga förstärkningar (hufvudsakligen från den mellersta armégruppen, framför hvars front operationerna nu afstannat), igångsatte han en motoffensiv, som i första hand riktades mot den österrikiska armégruppens högra flygel (7:e armén och Sydarmén) vid Sereth-linjen. De förbundne måste 10 sept. gå tillbaka bakom Strypa, men i början af okt. återställdes dock det förra läget vid Sereth. Ivanovs högra flygelarmé (Lesch) framgick 13 sept. mot Puhallos armé, vid Derażne, tvingade den tillbaka v. om Styr och återtog Luck (den 23). Genom ingripande af Linsingen, som med sin armégrupps högra flygel öfvergick Styr n. om Luck (28 sept.) och sålunda hotade ryska arméns högra flank, återställdes äfven här det förra läget. Ivanov återupptog dock i slutet af okt. offensiven, som nu riktades mot Kovel. Ryssarna lyckades på vissa ställen öfvergå Styr och sätta sig fast på dess vänstra strand, men 13 nov. gick Linsingen öfver till motanfall vid Czartorysk, slog ryssarna och tvingade dem tillbaka öfver floden. På denna del af fronten (från Rokitnoträsken till Galiziens gräns n. om Tarnopol) vidtog nu ett ställningskrig, som varade hela vintern. -- Nyårsslaget i Galizien (24 dec. 1915--15 jan. 1916). Antagligen för att förmå Rumänien att göra gemensam sak med ententemakterna bestämde sig ryska krigsledningen i midten af dec. för ett anfall i stor stil mot de allierades front i Bukovina och östra Galizien. Denna front, som var starkt befäst, sträckte sig från Bojan (nära Pruth, ö. om Czernowitz) till Buczacz vid Strypa, hvilken frontdel var besatt af 7:e österrikiska armén (v. Pflanzer-Baltin), samt vidare från Buczacz utefter Strypa norrut, hvilken norra del af fronten, t. o. m. Burkanow, var besatt af Sydarmén (v. Bothmer). Anfallets utförande uppdrogs åt Ivanovs med den nya i trakten af Odessa sammandragna 7:e armén (Tjerbatjev) förstärkta armégrupp. Af denna senare framgick 24 dec. 9:e armén (Letjitskij) mot den österrikiska fronten ö. om Czernowitz, efter hvilken stad slaget äfven uppkallats. Ehuru anfallet förbereddes af en ytterst kraftig artillerield och utfördes med den största energi, utan hänsyn till förluster, blef detsamma efter 2 dagars strider afslaget, och samma utgång fick ett förnyadt på nyårsnatten ansatt anfall på bredare front. Samtidigt med förstnämnda anfall angrep 7:e ryska armén Sydarméns ställningar ö. om Buczacz--Burkanov, men med lika liten framgång. Vid årsskiftet och sedermera under vintern förblef de förbundnes front på ifrågavarande krigsskådeplats orubbad. -- Förändringar i högsta krigsledningen å ryska sidan. Redan i sept. hade -- på grund af ryska härens upprepade nederlag och sannolikt äfven af inrikespolitiska skäl -- storfurst Nikolaus entledigats som öfverbefälhafvare och utnämnts till vicekonung i Kaukasien. I stället hade kejsar Nikolaus själf öfvertagit högsta ledningen med general Alexejev som generalstabschef (och verklig ledare af operationerna). Någon ändring i krigsplanen föranledde detta tills vidare icke. Sydfronten. Italiens deltagande i kriget. 3 maj 1915 uppsade Italien förbundet med Österrike och Tyskland ("trippelalliansen"), och 23 s. m. förklarade förstnämnda land Österrike krig, sedan dess enligt österrikisk uppfattning öfverdrifna anspråk på "kompensation" i form af landafträdelse afvisats. -- Italienska arméns fredsstyrka utgjorde 1914 omkr. 290,000 man. Den var delad i 12 armékårer af växlande sammansättning med tills. 25 inf.- och 3 kav.-fördelningar. Den mobiliserade armékårens styrka utgjorde omkr. 37,000 man, infanterifördelningens (divisionens) nära 11,000 man. Vid mobilisering tilldelades hvarje armékår utom de båda linjefördelningarna 1