reservfördelning af mobilmilis- (landtvärns-) trupper. En mobiliserad kav.-fördelning räknade omkr. 3,400 man. Utom nämnda trupper funnos äfven att tillgå 8 alpiniregementen, med tills. omkr. 80 kompanier, och 2 bergsartilleriregementen, med tills. 36 batterier, afsedda att försvara bergspassen på norra gränsen, m. fl. trupper. Till krigsstyrelsens förfogande stodo äfven 9 luftskepp och 210 fältflygplan. Slutligen uppsattes af territorialmilisen (landstormen) ett betydande antal ersättnings- och besättningstrupper. Arméns krigsstyrka uppgick vid krigsutbrottet till 1,230,000 man, hvartill kom territorialmilisen med 1,900,000 man. Då krigsförklaringen afgafs, var större delen af armén redan mobiliserad. Högste befälhafvare var konung Viktor Emanuel med general Cadorna som generalstabschef (och verklig ledare af operationerna). På grund af krigsskådeplatsens beskaffenhet delades armén i två grupper, af hvilka den större var afsedd mot Isonzofronten och den mindre mot Tyrolen. Den förra utgjordes af 3:e armén (hertigen af Aosta), 2:a armén (Frugoni) och en mindre härafdelning (Lequio), tills. omkr. 400,000 man. Den för anfall mot Tyrolen bestämda armégruppen utgjordes af 1:a armén (Brusati) och 4:e armén (Nava), tills. omkr. 200,000 man. -- På österrikiska sidan utnämndes 26 maj dittillsvarande chefen för 5:e armén, ärkehertig Eugen, till högste befälhafvare på sydvästfronten. Till försvar af Isonzofronten förflyttades nämnda armé, som förstärktes med delar af 3:e armén, så att dess styrka uppgick till 8--10 fördelningar, från serbiska fronten till Isonzo. Dess chef blef nu general von Boroevic. Till tryggande af denna armés högra flank sammandrogs en härafdelning (v. Kohr) i Kärnten. Tyrolens försvar anförtroddes åt en nybildad, delvis af landtvärn och landstorm (tyrolerskyttar) bestående armé under general Dankl. Gränserna mot Italien hade redan förut omsorgsfullt förstärkts. -- 1:a--4:e Isonzoslagen (30 juni--30 nov.). 24 maj började italienarna sin framryckning mot Isonzo, hvarvid 3:e armén framgick mot Doberdoplatån på Isonzoställningens vänstra flygel och 2:a armén mot höjderna v. om Tolmein på ställningens högra flygel. Efter en del inledande strider började 30 juni det s. k. första Isonzoslaget därmed, att den till 8--10 fördelningar förstärkta 3:e italienska armén med sina hufvudkrafter anföll fronten v. och s. om Görz, medan 2:a armén gick till anfall mot Isonzoställningens högra flygel (området Plava--Tolmein). Samtliga anfall, som återupprepades flera gånger under loppet af 5 dagar, afslogos dock. -- Efter ett par veckors uppehåll, hvarunder hertigens af Aosta armé uppbringades till 17 fördelningar och äfven Boroevics armé mottog förstärkningar, gick förstnämnda armé 18 juli åter fram till anfall mot Doberdoplatån, sålunda inledande det andra Isonzoslaget, hvilket pågick till 27 s. m. och som hufvudsakligen rörde sig om besittningen af den viktiga stödjepunkten Monte San Michele s. v. om Görz. Denna höjd stormades af italienarna den 20, men redan följande dag återtogs den af österrikarna, som sedermera behöllo terrängpartiet i fråga trots italienarnas upprepade, med stora styrkor företagna stormningsförsök. -- På grund af nödvändigheten att fylla de uppkomna luckorna (italienarnas förluster i de båda slagen skulle enligt österrikisk uppgift ha uppgått till omkr. 100,000 man) och ersätta den förbrukade ammunitionen dröjde det ända till 18 okt., innan ett nytt allmänt anfall företogs. Italienska armégruppen räknade då omkr. 25 fördelningar, den österrikiska 5:e armén omkr. halfva detta antal. De under tiden 18 okt.--5 nov. upprepade anfallen -- med ett gemensamt namn kallade tredje Isonzoslaget -- riktades dels mot Doberdoplatån, dels mot brohufvudet v. om Görz, dels mot Tolmeinpartiet. Endast på södra delen af fronten vunno italienarna några framgångar, men dessa voro af öfvergående natur och, när anfallen slutligen upphörde, var den österrikiska frontlinjen obruten. Äfven under detta slag hade förlusterna, särskildt på den italienska sidan, varit synnerligen stora. -- Blott några dagar efter det att tredje Isonzoslaget var afslutadt, vidtog fjärde Isonzoslaget, som egentligen utgjordes af en följd af enstaka anfall utförda af jämförelsevis svaga styrkor (fördelningar och brigader) mot olika delar af frontdelen Görz--hafvet. Anfallen, som pågingo under tiden 10--30 nov., medförde intet annat resultat, än att staden Görz fullständigt förstördes genom italienarnas bombardemang 26 nov. Ännu vid årsskiftet var läget i det närmaste oförändradt. -- Anfallet mot Tyrolen. Mot denna del af fronten insatte italienarna 4:e armén på högra flygeln öfver Dolomiterna och 1:a armén på vänstra flygeln å ömse sidor om Gardasjön. Den förstnämnda arméns uppgift synes ha varit att nå den i Pusterdalen löpande tvärförbindelsen mellan den österrikiska härens båda hufvuddelar äfvensom den viktiga vägknuten Brixen i Central-Tyrolen, den senares att sätta sig i besittning af Trient. Anfallen, som pågingo under hela tiden för Isonzoslagen, ledde endast till några mindre, lokala framgångar för italienarna. Såväl där som i Kärnten, där Lequios härafdelning förgäfves försökte forcera Plöckenpasset genom den Karniska alpkedjan, förblef den österrikiska fronten obruten. Bulgariens deltagande i kriget. Serbiens eröf- ring. Sedan ryssarna i slutet af aug. 1915 tvungits att utrymma Polen, kunde det af centralmakterna afsedda förnyade anfallet mot Serbien - förestaf- vadt hufvudsakligen af politiska skäl, men äfven för att öppna en såsom nödvändig ansedd förbin- delse med Turkiet - komma till utförande. Mot löfte om vissa kompensationer förmåddes Bul- garien att göra gemensam sak med centralmak- terna vid Serbiens bekämpande och mobilise- rade på grund häraf hela armén 21 sept. Krigs- förklaringen mot Serbien utfärdades dock först 14 okt. Den mobiliserade bulgariska armén var in- delad i 11 arméfördelningar om vid pass 30,000 man och l kavallerifördelning med omkr. 3,000 man. Högste befälhafvaren var general Jekov. Dess fältstyrka uppgick till (minst) 350,000 man. Härtill kom ett 40-tal redan under Balkankrigen organiserade landstormsbataljoner. Den af de för- bundnes krigsledning uppgjorda krigsplanen afsåg att med en under generalfältmarskalken v. Macken- sen ställd armégrupp, bestående af 3:e österrikiska armén (v. Kövess) och 11 :e tyska armén (v. Gall-