253 Världskriget (Kriget till sjöss. Flottornas storlek, stationering och uppgifter) 254 samt närliggande delar af Tyska Öst-Afrika och Nord-Rhodesia. Slutligen sträckte han - på grund af vapenstilleståndet - med 1,300 man 14 nov. 1918 vapen vid Abercorn. H. J-dt. Kriget till sjöss. Under åren närmast före Världskrigets utbrott hade Europas samtliga stormakter bedrifvit inten- siva rustningar till sjöss; nya, vidtomfattande flottprogram hade antagits af Ryssland och Frank- rike 1912, af Italien 1913 och af Österrike-Ungern 1914. Den mest i ögonen fallande ökningen hade dock Tysklands flotta genomgått; på ett årtionde hade denna från sin plats i kön ryckt upp till platsen närmast England. Den tyska flottlagen antogs 1900 och erhöll betydelsefulla tillägg 1906, 1908 och 1912. England å sin sida hade nödgats frångå såväl sin "tvåmaktsstandard" som sin "två- kölar-mot-en-standard" för att några år före kri- get acceptera en s. k. "60-proc.-standard", hvil- ken dock 1914 icke var alldeles uppnådd. Redan på ett tidigt stadium i denna kapprustning hade den engelska ledningen sökt skaka af sig med- täflaren genom att införa dreadnoughttypen, men Tyskland hade icke tvekat att omedelbart följa exemplet och att däraf draga den konsekvensen att utvidga Kejsar Vilhelms-kanalen för de nya, större slagfartygen. Tyska flottans nyskapare, stor- amiral von Tirpitz, betonade visserligen, att Tysk- lands rustningar till sjöss icke voro riktade mot England - "slagflottan är uteslutande afsedd för försvar af hemlandsfarvattnen" -, men i hela den öfriga världen uppfattades den hastiga öknin- gen af Tysklands maritima styrka efter sekelskiftet såsom ett direkt hot mot det brittiska imperiet. Det är uppenbart, att engelska flottans koncentre- ring till hemfarvattnen från 1904-05 och dess successivt till Englands och Skottlands östkuster förskjutna basering uteslutande föranleddes af den tyska flottlagen och dess tillägg. När kriget bröt ut, befann sig engelska flottans hufvudstyrka, "The grand fleet" under befäl af amiral Jellicoe, i Scapa flow (se d. o.), Cro- marty och Rosyth (se d. o.), medan vissa jagar- och undervattensbåtsförband voro stationerade i Harwich och en stark andra flotta, "The Chan- nel fleet", i Engelska kanalen. Dessutom voro eskadrar, hufvudsakligen bestående af kryssare, tilldelade Medelhafvet, Ostindien, Öst-Asien, Au- stralien, Västindien m. fl. kolonier. Tyska flot- tans hufvudstyrka, "Die hochseeflotte" under befäl af amiral von Ingenohl, var samlad i Wilhelmshaven och Cuxhaven, medan ett antal kryssare, jagare och undervattensbåtar var för- lagdt till Östersjön (Kiel). I Medelhafvet befunno sig slagkryssaren "Goeben" och lätta kryssaren "Breslau" och i Öst-Asien en eskader, hvars huf- vuddel bestod af 2 större och 3 mindre kryssare. Ytterligare 3 kryssare voro stationerade i Atlan- ten och i Indiska hafvet. I öfverensstämmelse med innebörden af engelsk-franska ententen sva- rade Frankrike för de maritima operationerna i Medelhafvet, och franska flottans hufvudstyrka under befäl af amiral Boué de Lapeyrère var baserad på Toulon och Biserta. Österrikiska flot- tans hufvudbas var Pola, ryska flottans Kronstadt, Reval och Helsingfors i Östersjön och Sevastopol i Svarta hafvet. Styrkeförhållandena mellan de olika flottorna framgå af nedanstående tabell. (Aug. 1914 färdiga fartyg) England......... 24 31 9 30 62 264 77 Tyskland........ 16 20 4 7 31 145 28 Ryssland ....... 4 4 - 6 2 63 12 (Östersjön) Ryssland ....... - 4 - - 2 26 11 (Svarta hafvet) Turkiet......... - 2 l - 3 11 - Österrike-Ungern 3 12 - 2 7 70 6 Italien ........ 4 8 - 9 6 61 20 Frankrike....... 4 18 - 19 8 84 67 De uppgifter, som förelågo ententens sjöstrids- krafter, kunna sammanfattas sålunda: skydd af förbindelserna till sjöss; utöfning af ekonomiskt tryck på motståndaren för att tvinga honom till fred; skydd af trupptransporterna och förhindrande af landstigningsföretag. Centralmakternas flottor skulle i främsta rummet skydda egen kust mot landstigning och i möjligaste mån trygga sjö- förbindelserna med neutrala länder. Dessutom skulle de med min- och torpedanfall söka skada den fientliga hufvudstyrkan i afsikt att ernå en utjämning i styrkeförhållandena ("kleinkrieg"). När denna utjämning åvägabragts, skulle ett sjö- slag sökas. Slutligen skulle de fientliga sjöförbin- delserna med alla medel anfallas. För entente- makterna, enkannerligen England, som ensamt var centralmakterna betydligt öfverlägset till sjöss, bestod den enklaste lösningen af de föreliggande uppgifterna uti att snarast uppsöka och tillintetgöra de fientliga sjöstridskrafterna. Men när den andra parten håller sin flotta tillbaka - såsom en "fleet- in-being" (se d. o.) -, står denna lösning icke alltid att vinna, och sjökriget inträder i ett oafgjordt skede. Tyska sjökrigsledningen följde i stort sedt konsekvent den ofvan skisserade strategiskt defen- siva principen. Tyska högsjöflottan förblei intill krigets allra sista dagar en maktfaktor af första ordningen - - om än af passiv natur; dess blotta tillvaro tvingade fienderna dels att hålla i full beredskap en öfverlägsen hufvudstyrka, dels att vid alla operationer - åtminstone i farvattnen mellan England och Tyskland - räkna med öfver- fall af jämställda, eventuellt öfverlägsna sjö- stridskrafter samt omöjliggjorde en effektiv när- blockad af de tyska hamnarna. I synnerhet sedan det oinskränkta undervattensbåtskriget börjat (l febr. 1917), gjorde sig trycket af den orörda tyska hufvudstyrkan gällande. Det kan dock anmärkas, att tyska högsjöflottan kunnat använ- das lämpligare genom en mera offensivt lagd sjökrigsföring, särskildt under krigets första år. Utsikterna till framgång i en sådan offensiv hade varit jämväl enligt kompetenta engelska