Världskriget (Kriget till sjöss. Nordsjön. Utomeuropeiska farvatten) omdömen ingalunda små. Innan den nya basen Scapa flow blifvit någorlunda tryggad mot u-båts- och jagaranfall, härskade inom engelska flottan stor oro ("The anxiety of officers in command was immense", skrifver härom amiral Jellicoe). Sjökrigshistorien bestyrker äfven, att möjligheterna för en till sjöss underlägsen makt att komma Eng- land till lifs äro störst vid och närmast efter krigs- utbrottet. Sjöförbindelsernas upprätthållande är alltid för det brittiska imperiet ett oeftergifligt lifsvillkor; men innan ett effektivt skydd för de långa stråkvägarna öfver hafven hinner organi- seras, ligga de alla Öppna för en företagsam fiendes anfall. I synnerhet framträder betydelsen af fria sjöförbindelser, om England aktivt deltar i ett samtidigt påbörjadt landkrig: det gäller då dess- utom att öfyerföra expeditionsarmén till krigs- skådeplatsen samt att till hemlandet samla strids- krafter från kolonierna. Möjligheterna att med det "lilla kriget" reducera den fientliga huf- vudstyrkan visade sig dock snart vara betydligt mindre, än man i fredstid beräknat, och det blef i själfva verket så, att fr. o. m. sommaren 1915 den engelska hufvudstyrkan ökades i snabbare tempo än den tyska. Nordsjön. De första sammanstötningarna till sjöss mellan engelska och tyska stridskrafter visa ett tydligt samband med de strategiska principer, som från krigsutbrottet bestämde flottornas uppträdande. Tyska högsjöflottan låg stilla i sina väl skyddade hamnar - i afvaktan på ett engelskt anfall -, me- dan ett minfartyg och ett tiotal undervattensbåtar utsändes i syfte att minera inloppet till Thames och att anfalla i Nordsjön befintliga engelska ör- logsfartyg. Minfartyget jämte två af undervattens- båtarna gingo förlorade. Den engelska förlusten utgjordes af en lätt kryssare, som minsprängdes. De inledande engelska operationerna bestodo i an- ordnande af starka bevakningslinjer i Engelska kanalen till skydd för trupptransporterna till Frankrike, ytterligare bevakning n. och n. ö. om Skottland samt ett "svep" öfver Nordsjön, utfördt af "The grand fleet". 28 aug. egde den första större sammandrabbningen rum mellan delar af de engelska och tyska flottorna. Engelska kryssar- och jägarförband, understödda af slagkryssare, anföllo de tyska bevakningslinjerna utanför och omkring Helgoland, hufvudsakligen i syfte att skydda vissa samtidigt pågående trupptransporter öfver Kana- len, öfverfallet gynnades i viss mån af rådande siktförhållanden, och särskildt genom slagkryssar- nas under amiral Beatty snabba ingripande lyc- kades det engelsmännen att tillfoga fienden en för- lust af 3 lätta kryssare och l jagare. Flera en- gelska fartyg skadades, men intet allvarligt. Ut- gången af striden styrkte tyska sjökrigsledningen i dess uppfattning, att öfvervattensfartygen borde hållas tillbaka bakom Helgoland; det "lilla kri- get" skulle dock med all kraft fortsättas. 22 sept. kunde denna krigföringsform notera sin första större framgång; det var då, som kaptenlöjtnant Wed- digen (se denne) utanför Hollands kust sänkte krys- sarna "Hogue", "Cressy" och "Aboukir". I mid- ten af okt. föll det moderna slagskeppet "Auda- cious" offer för en n. om Irland utlagd minering. Denna förlust ansågs af engelska amiralitetet så be- tydelsefull, att den hemlighölls Äfven de tyska slagkryssarna hade emellertid tilldelats en offensiv roll. 3 nov. och 16 dec. utförde dessa kryssare "raider" mot Yarmouth, Scarborough och Hartle- pool. Vid den senaste raiden lyckades vissa delar af "The grand fleet", som befann sig på ett af sina vanliga "svep" i Nordsjön, uppnå kontakt med de tyska kryssarna, men dålig sikt gjorde det möjligt för de senare att undkomma. Yid en förnyad framstöt i Nordsjön 24 jan. 1915 samman- stötte dock de tyska slagkryssarna med amiral Beattys slagkryssareskader och tvungos till strid. "Slaget vid Doggerbank" utkämpades som en lö- pande artilleristrid på 20-14,000 m. Inom kort hade slutaren i den tyska formeringen, "Blucher", erhållit så svåra skador, att den sackade efter; den blef senare sänkt. Äfven de båda flaggskep- pen, det engelska "Lion" och det tyska "Seyd- litz", blefvo inom kort skadade, det förra så svårt, att det omkr. två timmar efter stridens början måste gira ur formeringen. En kort stund där- efter afbröto de återstående engelska kryssarna förföljandet, antagligen på grund af missuppfatt- ning af vissa signaler från amiral Beatty. "Lion" hade erhållit omfattande skador och måste bog- seras större delen af vägen hem. Äfven engelske kryssaren "Tiger" var skadad, ehuru obetydligt; de under tiden närmast efter slaget kringlöpande ryktena, att "Tiger" sänkts, visade sig härröra från en tysk felobservation från luften. I febr. 1915 aflöstes amiral von Ingenohl af amiral von Pohl som chef för tyska högsjöflottan, hvilken be- fattning den senare innehade till sin död, 23 febr. 1916. Den tyska tillbakahållande strategien blef nu alltmera markerad, och det var först under näst- kommande högste befälhafvare, amiral von Scheer, som flottan började ådagalägga större lifaktighet. Det dröjde dock ända till 31 maj 1916, innan de engelska och tyska flottornas hufvudstyrkor sammandrabbade, nämligen i slaget vid Jylland - äfven benämndt slaget vid Hornsrev eller Skagerakslaget -, som var, om än från båda sidor, i synnerhet engelsk, eftersträfvadt, resultatet af ett tillfälligt sammanträffande mellan de båda flottorna (se vidare Skagerakslaget). Slaget var visserligen den största sjöstriden under Världs- kriget, men det erbjuder så till vida mindre in- tresse än öfriga sjöstrider, som det icke medförde någon som helst förändring i det sjöstrategiska läget. 19 aug. 1916 gjorde amiral von Scheer ånyo en framstöt, denna gång i riktning mot engelska kusten. "The grand fleet" befann sig samtidigt till sjöss, men lyckades icke uppnå kontakt med fienden, förrän denne åter vändt hemåt, och tiden på dagen var så långt framskriden, att en dag- strid ej syntes hinna inledas. Detta var sista gången de båda hufvudstyrkorna voro i närheten af hvarandra intill efter vapenstilleståndet. Utomeuropeiska farvatten. Såsom of van nämnts, utgjorde de engelska sjöförbindelserna i synnerhet i krigets början ett mycket lämpligt anfallsmål. Tyska sjökrigsledningen hade icke lämnat detta anfallsmål alldeles ur sikte, ehuru otvifvelaktigt mera kunnat göras, och de kryssare, som befunno sig i utom- europeiska farvatten, beordrades utföra handelskrig. Särskildt framträdde härvid lätta kryssaren "Em- den", som under sept. och okt. 1914 gjorde ett