- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
299-300

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

299 Värme 300 följande skikt, detta åt det därpå följande o. s. v., ända tills ett rörligt jämviktstillstånd är uppnådt, sådant att ett stycke, hvilket som helst, af stången upptar från den varmare sidan lika mycket värme, som det af ger dels åt den kallare sidan, dels till den yttre luften. När värme på detta sätt öfvergår från en varmare del till en kallare af samma kropp, säger man, att värmet fortplantas genom ledning. Befinna sig två ytenheter i en kropps inre på af ståndet l från hvarandra och är temperaturskillnaden dem emellan l grad, kallas den värmemängd, som genom ledning på tids- enheten går genom en sådan ytenhet, kroppens inre värmeledningskoefficient eller värmelednings- förmåga. Därvid är förutsatt, att de båda yten- heterna befinna sig långt från kroppens gränsyta. Med yttre värmeledningskoefficient åter plägar man beteckna den värmemängd, som på tidsen- heten från en ytenhet af kroppens yta afges till det omgifvande mediet, om temperaturskillnaden mellan båda är l grad. Värmeledningsförmågan är högst olika för olika ämnen. Bäst leda metal- lerna och bäst bland dem silfver och koppar. Metallerna komma för öfrigt i fråga om värme- ledning efter hvarandra i samma ordning som i fråga om ledningsförmåga för elektricitet (jfr Wiedemanns och Franz' lag). Betydligt sämre än metallerna leda andra fasta kroppar, såsom sten, trä o. s. v. (hvarför trä ur denna syn- punkt synnerligen väl egnar sig till byggnads- material; jfr Isolering 3). Ännu sämre leda vätskorna och allra sämst gaserna. Som exempel må anföras några värden på absoluta värmeled- ning sko efficienten (enligt Landolt-Börnstein, "Phy- sikalisch-chemische tabellen", 4:e uppl.). Dessa koefficienter är> dock i någon mån beroende af temperaturen. Nedan angifna värden gälla, där ej särskild temperatur är angifven, vid 0°. Enhe- terna äro: för längd l centimeter, för tid l sekund, för värmemängd l gramkalori. Det goda skydd dubbelfönster lämna mot vinter- kölden beror på det lager af stillastående luft, som befinner sig mellan dem. Likaså kan man exem- pelvis i timtal bibehålla kokad mat vid lämplig temperatur, om man nedsätter den i ett kärl, hvars väggar på insidan äro försedda med ett lager af bomullsvadd eller nöthår, mellan hvars porer stillastående luft samlar sig. Af samma skäl äro kläder af ylle varmare än de fastare och glattare af linne o. s. v. - Bestämningen af värmeled- ningsförmågan för vätskor och gaser erbjuder sär- skilda svårigheter (se Ledningsförmåga, sp. 1498) till följd af ett annat sätt för värmets fortplantning, som förefinnes endast hos dylika kroppar, med lätt förflyttbara molekyler, nämligen värmets s. k. konvektion. Uppvärmes ett kärl med vatten underifrån, bli de understa lagren genom utvidgningen lättare och stiga uppåt, vanligen i kärlets midt, under det att det kallare ytlagret sjunker ned l¾ngs sidorna. En analog förklaring gäller för luftens uppstigande i våra skorstens- pipor. Dessa få ej vara för vida, emedan i sådant fall en nedåtgående luftström längs sidorna upp- står. Huruledes af liknande grunder väldiga cir- kulationer l luftkretsen uppstå, visas i art. Vind. Det ges emellertid ännu ett sätt, hvarpå "energi" i form af värme (och ljus) kan fort- plantas genom kroppar (och äfven genom hvad vi kalla tomrum), nämligen strålning (se d. o.). Kroppar, som genomsläppa strålande värme, kallas diatermana, de öfriga atermana. Skill- naden mellan båda slagens kroppar är dock endast relativ. I ytterst tunt lager genomsläpper hvarje kropp någon del af infallande strålar, medan å andra sidan äfven den mest diatermana kropp visar sig aterman, om man af densamma kan erhålla tillräckligt tjockt lager. Den infallande strålning, som ej genomsläppes, antingen reflekteras vid kroppens gränsyta, regelbundet (åtminstone till största delen), om ytan är glatt, diffust, i alla möjliga riktningar, om den är ojämn, eller ock absorberas, d. v. s. omsattes i molekylarrörelse hos den kropp, på hvilken strålningen faller (se vidare Diaterman). Det finns ett ämne, som absor- berar nästan all infallande strålning, nämligen sot. För undersökningar om värmestrålningen användas oftast termoelement, ordnade till s. k. termostaplar, hvilkas ändytor sotas för att kunna uppta alla slags strålar. Vid M e 11 o n i s (se denne) epokgörande undersökningar ang. värme- strålningen används sålunda en Nobilis stapel (se T e rm o el em e n t, sp. 917). Dessutom användas äfven bolometrar och aktinometrar (se dessa ord). För att demonstrera de allmänna lagarna för värmestrålningen används ofta en Leslies kub (se d. o.). Låter man strålningen från kuben, innan den når stapeln, gå genom hålet i en skärm, visar sig ingen ändring i den med termostapeln kombinerade galvanometerns utslag, vare sig kubens sida står vinkelrätt mot strålningsriktningen eller med denna bildar en sned vinkel. Detta visar, att en ytenhets utstrålning i en viss riktning är proportionell mot cosinus för den vinkel denna riktning bildar med ytans normal, ty den del af kubens sida, som sänder strålar genom skärmens hål, växer proportionellt mot cosinus för denna vinkel. På samma sätt kan man, genom att vrida på termostapeln och öfver- tyga sig om, att utslaget äfven därvid förblir oförändradt, visa, att den af en ytenhet upp- fångade (absorberade) strålningen är proportionell mot cosinus för infallsvinkeln, den vinkel, som det infallande strålknippet bildar med normalen till gränsyta. Vidare kan man genom ett enkelt experiment ådagalägga, att den strålning, som från en punkt når fram till en annan, är omvändt proportionell mot kvadraten på punkternas af stånd. Detta följer äfven däraf, att den strålningsenergi, som från en punkt åt alla håll utsänds, spridts öfver ytan af en sfär med radien r, när den nått fram till punkter på afståndet r från strålningens centrum. Men ytan af en sfär är proportionell mot kvadraten på sfärens radie. Vidare blir den upp- mätta strålningen beroende på den strålande ytans natur: olika ämnen ha, som man säger, olika Ämne Värmelednings-koefficient silfver ...... 1,006 (18°) koppar ...... 0,8915 » zink ......... 0,2653 » järn ......... 0,1436 » bly .......... 0,0827 » vatten ....... 0.0012 » Ämne Värmelednings-koefficient is ...... 0,0057 snö ...... 0,000017 ---- 0,00137 glas ..... 0,00108 ---- 0,00227 marmor . 0,00177 ~0,00685 granit... 0,0075 ---- 0,0097 luft ...... 0,000051

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free