af Fryksdals härad. Se Finnmarker (med karta). Förvaltning. I administrativt hänseende tillhör största delen af landskapet (19,323,52 kvkm., hvaraf 17,548,67 kvkm. land och 1,774 kvkm. vatten) Värmlands län (se d. o.) och en liten del i s. ö., Karlskoga bergslag, Örebro län. Det är deladt i 7 fögderier: Östersysslets, Mellansysslets, Södersysslets, Västersysslets, Fryksdals, Älfdals och Karlskoga fögderi med sammanlagdt 24 landsfiskalsdistrikt. I ecklesiastikt hänseende tillhör V. Karlstads stift och är deladt emellan 9 kontrakt: Kils, Älfdals, Visnums, Nyeds, Fryksdals, Jösse, Nordmarks, Gillbergs och Nors kontrakt, som innefatta 50 pastorat. I judiciellt hänseende delas V. i 7 domsagor, af hvilka Mellansysslets, Nordmarks och Jösse hvardera utgöra ett tingslag, Östersysslets, Södersysslets och Fryksdals hvardera omfatta två samt Älfdals och Nyeds domsaga tre tingslag, hvartill kommer Karlskoga tingslag i Nora domsaga af Örebro län. Landskapets städer äro Karlstad (residensstad i V:s län), Kristinehamn, Filipstad och Arvika. Säffle och Sunne äro köpingar samt Kil, Forshaga, Åmot, Charlottenberg, Haga och Torsby municipalsamhällen. V:s vapen (se fig. å sp. 310) är i guldfält upprätt örn, svart, med utbredda vingar, tunga utsträckt röd. E. A--t. V:s folkmål hör väsentligen till de götiska dialekterna, bland hvilka den står Västergötlands särskildt nära, om ock onekligt är, att å ena sidan språket i provinsens nordligaste del (norra Älfdalen) visar åtskilliga överensstämmelser med icke omedelbart angränsande nordsvenska dialekter, å andra sidan särskildt socknarna utefter norska gränsen, framför allt i fråga om ordförrådet, ha åtskilligt gemensamt med östra Norge (t. ex. diftonger i västligaste V.) och ändtligen målet i sin helhet, men i synnerhet i landskapets nordligare delar, har åtskilliga, företrädesvis konservativa, drag gemensamma med sveamålen. I likhet med de flesta medelsvenska mål har värmländskan tungspets-r (uteslutande, liksom i Svealands mål, utom i bergslagen, hvarifrån ”skorrande” r nu på sistone raskt sprider sig västerut) och i många ställningar ”tjockt” l, förlorar slutljudande kort n-ljud och (utom i Visnums härad) t-ljud efter vokal (t. ex. inna, ”innan”, gata, ”gatan”; möcke, ”mycket”, take, ”taket”, måle, ”målat”) och saknar preteritimärke i verb af typen feske, ”fiska”: feske (eller i delar af södra V. feska), ”fiskade”. Såsom speciellt karakteristiskt för värmländskan torde följande företrädesvis böra framhållas. Alla trycksvaga slutljudande vokaler ha (med nyssnämnda undantag) sammanfallit i ett orent e-ljud, som n. om en ungefärlig linje Charlottenberg--Öfre Ullerud--Filipstad t. o. m. själf bortfaller, efterlämnande spår af sin forna tillvaro i den sammansatta accent (”cirkumflex”), som i ty fall uppträder hos föregående stafvelse, t. ex. gate, gât ”gata”, níe, nî, ”nio”, tjuge, tjûg, ”tjugu”. Kort och långt u-ljud äro kvalitativt lika, så att t. ex. orden gull och gul ha båda det u-ljud (i det ena ordet kort, i det andra långt), som i riksspråket tillkommer blott det senare ordet; tje-ljudet är (utom i provinsens allra nordligaste del) en ren frikativa utan något begynnande explosivt element (såsom i riksspråket och de flesta svenska dialekter); r + d, r + n, r + s, r + t ger liksom tjockt l + d, l + n, l + s, l + t upphof åt kakuminala ljud, så att t. ex. körd och köld, garn och aln, fars och mals, svart och svalt ha samma slutljud; sje-ljudet är kakuminalt och identiskt med det nyssnämnda af ls och rs uppkomna, så att t. ex. uddljudet i skinn och sju är kvalitativt lika med midljudet i gulsott och slutljudet i Lars. Alla maskulina och feminina ord ändas i pluralens obestämda form på -er, i bestämda formen på -ane (i sydvästra V.), -ene (i Arvikatrakten), -ān (i mellersta och norra V.) eller -era (i sydöstra V., d. v. s. Karlstad--Filipstad--Kristinehamn-trakten). Adjektivändelsen -ig (-ug) är ersatt af -en (-un), t. ex. falen, ”farlig” (backun, ”backig”). Exempel på götiska drag äro sådana företeelser som fesk, fisk, flötte, flytta, ong, ung, bonke, bunke, varre, värre, bek, beck, mose (med orent o), mosse, traschla, trassla o. d. Likheter med nordligare dialekter äro däremot norra Värmlands bättjen, bäcken, nögd, nöjd, tre, trä o. d. Ändtligen må påpekas, att i Södra Finnskoga socken talas ingen värmländsk dialekt, utan (jämte svenskt riksspråk) det rent norska Solörmålet (från trakten n. om Kongsvinger), hvilket under jämförelsevis sen tid dit inträngt. -- Värmländskan eger en ganska rik och från innehållets synpunkt värdefull litteratur, förnämligast från senare hälften af 1800-talet. Främst i litterärt (om också ej i språkligt) afseende stå [F. A. Dahlgrens] ”Viser på varmlanske tongmåle deckta åtta Fredrek på Rannsätt” med tre fortsättningar (samlad upplaga 1896), väsentligen på Ransäters (i nedre Klarälfsdalen) dialekt, och Frödings ”Räggler och paschaser”, väsentligen på Jössehärads mål. Litterärt sedt mycket utmärkta (och dessutom i språkligt afseende fullt tillfredsställande) äro äfven dels de sagor på fryksdalsmål, som af G. Djurklou under kraftig medverkan af riksdagsmannen J. Magnusson publicerats i ”Sagor och äfventyr” (1883), dels O. Stjernes dikter på fryksdalsmål ”Hemfolk å hemlåt” (1909). Rätt goda äro äfven de af T. Svartengren under titeln ”Nô hôrt frå varmlanske skogsbygda” (1887) meddelade bitarna på Brunskogs (ö. om Arvika) dialekt. Öfriga litteraturalster äro, åtminstone från innehållets synpunkt, mindre betydande. Med strängt fonetisk beteckning äro utgifna dels några gåtor, besvärjelseformler, ordstäf och ordspråk från Fryksdalen af Ad. Noreen i tidskriften ”De svenska landsmålen” II, s. V--X (1882), dels en stor samling ”Värmländska ordspråk, ordstäv och talesätt” från Färnebo och Fryksdalen af E. H. Lind, L. J. Eriksson och E. G. Sahlström (därsammastädes XI, 2, 1896). -- Grammatiskt och lexikaliskt har värmländskan behandlats förnämligast af Ad. Noreen i ”Fryksdalsmålets ljudlära” (1877), ”Ordbok öfver fryksdalsmålet samt en ordlista från Värmlands Älfdal” (1878); jfr J. Magnussons ”Tillägg till Ad. Noreens Ordbok öfver fryksdalsmålet” (i ”De svenska landsmålen”, II, 2, 1880). Vidare i Noreens ”Dalbymålets ljud- och böjningslära” (i ”De svenska landsmålen”, I, 1879) och G. Kallstenius, ”Värmländska bärgslagsmålets ljudlära” (därsammastädes XXI, 1, 1902; med tillägg och