Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Fryksdals härad. Se Finnmarker (med
karta).
Förvaltning. I administrativt hänseende tillhör
största delen af landskapet (19,323,52 kvkm., hvaraf
17,548,67 kvkm. land och 1,774 kvkm. vatten)
Värmlands län (se d. o.) och en liten del
i s. ö., Karlskoga bergslag, Örebro län. Det
är deladt i 7 fögderier: Östersysslets, Mellansysslets,
Södersysslets, Västersysslets, Fryksdals,
Älfdals och Karlskoga fögderi med sammanlagdt 24
landsfiskalsdistrikt. I ecklesiastikt hänseende tillhör
V. Karlstads stift och är deladt emellan 9 kontrakt:
Kils, Älfdals, Visnums, Nyeds, Fryksdals, Jösse,
Nordmarks, Gillbergs och Nors kontrakt, som
innefatta 50 pastorat. I judiciellt hänseende delas V.
i 7 domsagor, af hvilka Mellansysslets,
Nordmarks och Jösse hvardera utgöra ett tingslag,
Östersysslets, Södersysslets och Fryksdals hvardera
omfatta två samt Älfdals och Nyeds domsaga tre
tingslag, hvartill kommer Karlskoga tingslag i
Nora domsaga af Örebro län.
Landskapets städer äro Karlstad
(residensstad i V:s län), Kristinehamn, Filipstad och
Arvika. Säffle och Sunne äro köpingar samt Kil,
Forshaga, Åmot, Charlottenberg, Haga och Torsby
municipalsamhällen.
V:s vapen (se fig. å sp. 310) är i guldfält
upprätt örn, svart, med utbredda vingar, tunga
utsträckt röd.
E. A–t.
V:s folkmål hör väsentligen till de götiska
dialekterna, bland hvilka den står Västergötlands
särskildt nära, om ock onekligt är, att å ena sidan
språket i provinsens nordligaste del (norra
Älfdalen) visar åtskilliga överensstämmelser med icke
omedelbart angränsande nordsvenska dialekter, å
andra sidan särskildt socknarna utefter norska
gränsen, framför allt i fråga om ordförrådet, ha
åtskilligt gemensamt med östra Norge (t. ex.
diftonger i västligaste V.) och ändtligen målet i
sin helhet, men i synnerhet i landskapets
nordligare delar, har åtskilliga, företrädesvis
konservativa, drag gemensamma med sveamålen. I likhet
med de flesta medelsvenska mål har värmländskan
tungspets-r (uteslutande, liksom i Svealands mål,
utom i bergslagen, hvarifrån ”skorrande” r nu
på sistone raskt sprider sig västerut) och i många
ställningar ”tjockt” l, förlorar slutljudande kort
n-ljud och (utom i Visnums härad) t-ljud efter vokal
(t. ex. inna, ”innan”, gata, ”gatan”; möcke,
”mycket”, take, ”taket”, måle, ”målat”) och
saknar preteritimärke i verb af typen feske,
”fiska”: feske (eller i delar af södra V. feska),
”fiskade”. Såsom speciellt karakteristiskt för
värmländskan torde följande företrädesvis böra
framhållas. Alla trycksvaga slutljudande vokaler
ha (med nyssnämnda undantag) sammanfallit i ett
orent e-ljud, som n. om en ungefärlig linje
Charlottenberg–Öfre Ullerud–Filipstad t. o. m. själf
bortfaller, efterlämnande spår af sin forna tillvaro
i den sammansatta accent (”cirkumflex”), som i
ty fall uppträder hos föregående stafvelse, t. ex.
gate, gât ”gata”, níe, nî, ”nio”, tjuge, tjûg,
”tjugu”. Kort och långt u-ljud äro kvalitativt
lika, så att t. ex. orden gull och gul ha båda det
u-ljud (i det ena ordet kort, i det andra långt),
som i riksspråket tillkommer blott det senare ordet;
tje-ljudet är (utom i provinsens allra nordligaste
del) en ren frikativa utan något begynnande
explosivt element (såsom i riksspråket och de
flesta svenska dialekter); r + d, r + n, r + s,
r + t ger liksom tjockt l + d, l + n, l + s, l + t
upphof åt kakuminala ljud, så att t. ex. körd och
köld, garn och aln, fars och mals, svart och svalt
ha samma slutljud; sje-ljudet är kakuminalt och
identiskt med det nyssnämnda af ls och rs
uppkomna, så att t. ex. uddljudet i skinn och sju är
kvalitativt lika med midljudet i gulsott och
slutljudet i Lars. Alla maskulina och feminina ord
ändas i pluralens obestämda form på -er, i bestämda
formen på -ane (i sydvästra V.), -ene (i
Arvikatrakten), -ān (i mellersta och norra V.) eller -era
(i sydöstra V., d. v. s. Karlstad–Filipstad–Kristinehamn-trakten).
Adjektivändelsen -ig (-ug)
är ersatt af -en (-un), t. ex. falen, ”farlig”
(backun, ”backig”). Exempel på götiska drag äro
sådana företeelser som fesk, fisk, flötte, flytta,
ong, ung, bonke, bunke, varre, värre, bek, beck,
mose (med orent o), mosse, traschla, trassla o. d.
Likheter med nordligare dialekter äro däremot
norra Värmlands bättjen, bäcken, nögd, nöjd, tre,
trä o. d. Ändtligen må påpekas, att i Södra
Finnskoga socken talas ingen värmländsk dialekt, utan
(jämte svenskt riksspråk) det rent norska
Solörmålet (från trakten n. om Kongsvinger), hvilket
under jämförelsevis sen tid dit inträngt. –
Värmländskan eger en ganska rik och från innehållets
synpunkt värdefull litteratur, förnämligast från
senare hälften af 1800-talet. Främst i litterärt (om
också ej i språkligt) afseende stå [F. A.
Dahlgrens] ”Viser på varmlanske tongmåle deckta åtta
Fredrek på Rannsätt” med tre fortsättningar
(samlad upplaga 1896), väsentligen på Ransäters (i
nedre Klarälfsdalen) dialekt, och Frödings ”Räggler
och paschaser”, väsentligen på Jössehärads
mål. Litterärt sedt mycket utmärkta (och dessutom
i språkligt afseende fullt tillfredsställande)
äro äfven dels de sagor på fryksdalsmål, som af
G. Djurklou under kraftig medverkan af
riksdagsmannen J. Magnusson publicerats i ”Sagor och
äfventyr” (1883), dels O. Stjernes dikter på
fryksdalsmål ”Hemfolk å hemlåt” (1909). Rätt goda
äro äfven de af T. Svartengren under titeln ”Nô
hôrt frå varmlanske skogsbygda” (1887)
meddelade bitarna på Brunskogs (ö. om Arvika)
dialekt. Öfriga litteraturalster äro, åtminstone
från innehållets synpunkt, mindre betydande. Med
strängt fonetisk beteckning äro utgifna dels några
gåtor, besvärjelseformler, ordstäf och ordspråk från
Fryksdalen af Ad. Noreen i tidskriften ”De svenska
landsmålen” II, s. V–X (1882), dels en stor
samling ”Värmländska ordspråk, ordstäv och talesätt”
från Färnebo och Fryksdalen af E. H. Lind, L. J.
Eriksson och E. G. Sahlström (därsammastädes XI,
2, 1896). – Grammatiskt och lexikaliskt har
värmländskan behandlats förnämligast af Ad. Noreen i
”Fryksdalsmålets ljudlära” (1877), ”Ordbok öfver
fryksdalsmålet samt en ordlista från Värmlands
Älfdal” (1878); jfr J. Magnussons ”Tillägg till
Ad. Noreens Ordbok öfver fryksdalsmålet” (i ”De
svenska landsmålen”, II, 2, 1880). Vidare i
Noreens ”Dalbymålets ljud- och böjningslära”
(i ”De svenska landsmålen”, I, 1879) och G.
Kallstenius, ”Värmländska bärgslagsmålets ljudlära”
(därsammastädes XXI, 1, 1902; med tillägg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
