förbundna hyperiten. C. Östra V., beläget ö. om nyssnämnda linje, har en mera omväxlande sammansättning än de föregående; gnejserna träda där tillbaka, och bergbyggnaden utgöres i öfvervägande grad af graniter af olika åldrar, granuliter och grönstenar samt i underordnad mängd kvartsit, porfyroid o. s. v. Detta område innehåller flertalet af V:s malmfyndigheter, som utgöra grundvalen för dess bergsbruk. Sedan gammalt är det kändt, att malmfyndigheterna, särskildt järnmalmerna, äro bundna vid de granulitområden, hvilka liksom brottstycken äro inneslutna i Filipstadsgraniten. Det har på senare tid ådagalagts, att det existerar en allmän parallellism mellan de olika kemiska typerna af granulit och de olika järnmalmstyperna på så sätt, att skarnmalmerna förekomma med sådana granuliter, som äro rika på natronfältspat, under det att de manganförande malmerna äro bundna vid kaligranuliter. Det nära sambandet mellan skarnmalmerna och natrongranuliterna visas af Persbergs, Nordmarkens och Tabergs gruffält, medan sambandet mellan kaligranuliterna illustreras af Långbans, Pajsbergs och Jakobsbergs grufvor. Ett särskildt intresse är fäst vid flera af dessa grufvor på grund af de många för dem egendomliga mineral, som där anträffats. Särskildt måste man bland manganfyndigheterna räkna Långban, Nordmark, Pajsberg, Harstigen och Jakobsberg och bland skarnmalmerna Nordmarken till de på sällsynta och nya mineral rikaste i världen. Koppar-, bly- och silfverfyndigheter äro visserligen ej okända i V., men ingen af dem har bearbetats någon längre tid eller spelat någon roll i landskapets bergshandtering. Bly- och silfverfyndigheterna äro företrädesvis bundna vid kalk- och dolomitfälten, kopparfyndigheterna däremot förekomma som impregnationer i skiffrar eller som körtlar i kvartsutskiljningar. Sådana äro Lahälls eller Hyttsjö silfvergrufvor, Getbergsgrufvorna, Borns och Hornkullens silfvergrufvor, alla inom Filipstads bergslag, samt ett antal smärre kopparfyndigheter inom Gunnarskogs och Gräsmarks socknar. De intressantaste fyndigheterna i västra V. tillhöra det system af silfver-, bly-, zink- och kopparförande kvartsgångar, på hvilka Värmskogs silfvergrufvor brutits. Gångsystemet, med enhetlig geologisk karaktär och öfverallt förande samma kvarts-serpentingångart, visar växlande malmföring, dels bly och zink, dels koppar, dels fjällig, tät eller strålig järnglans och järnspat. Af andra tekniskt viktiga mineral och bergarter må anföras Glafva takskiffer, ett för sina utmärkta egenskaper värderadt taktäckningsmaterial. Takskifferbrotten äro öppnade mellan Glafsfjorden och Stora Gla på en kvartsig glimmerskiffer. Kalksten för landtbrukets och järnsmältningens behof förekommer så godt som uteslutande inom östra V., där den, i likhet med järnmalmerna, är bunden vid granulitområdena. På kvarts- och fältspatbrott lider V. brist, hvilket sammanhänger med det förhållandet, att sådana graniter, som medföra pegmatitgångar, endast sparsamt ingå i V:s berggrund. Hj. Sj. Jordmånen i älfvarnas dalgångar är tämligen olika. Det västligaste områdets (hufvudsakligen Nordmarks härad) dalbottnar och lägre sluttningar bestå i allmänhet af sandmylla och sandblandad lermylla. Byälfvens område, till det mesta omfattande Jösse och Gillbergs härad, har särdeles god jordmån af lermylla; n. om Värmelen är jordmånen sandblandad, men öfvergår alltmer mot s. (Gillbergs och Grums härad) till lermylla. Äfven vid Norsälfvens öfre del (inom såväl Fryksdals som Älfdals härad) består marken mest af sandjord, omkring Frykensjöarna af lerjord, som i områdets sydligaste del (Grums härad) är af utmärkt godhet. Klarälfvens dalgång (ej blott Älfdals härad, utan äfven de sydligare belägna) är ganska mager, emedan den består till största delen af lätt sandjord. I ö. (Färnebo härad) är marken i denna bergiga del af landskapet stenig och svårbruten, men egentligen icke dålig. Den odlade jorden är att söka efter vattendragen och de större sjöarna samt vid Vänern. I öfrigt är landskapet vidsträckt skogsland, i synnerhet i v. och n., på berg-, grus- och sandbotten med mossar här och hvar. Klimatet är i norra delen, mellan Norge och Dalarna, strängt, men i södra delen, omkring Vänern, jämförelsevis mildt. Årsmedeltemperaturen 1859--1910 var i Filipstad + 4,2° C., i Karlstad + 5,7°, lägsta medeltemperaturen (febr.) resp. --5,4° och --3,6° samt den högsta (juli) 15,7° och 16,9° C. Insjöarna isläggas i medeltal mellan 5 och 20 nov., och islossningen inträffar vanligen i slutet af april och första hälften af maj. Nederbörden var i medeltal 1881--1910 störst i aug. (89,5 mm.), minst i febr. (28,2 mm.) och uppgick s. å. till i medeltal 621,5 mm. Den är betydligt högre än i de flesta andra trakter i Sverige, och dess normala årsmängd i n. och ö. uppgår till inemot 700 mm. Största konstaterade nederbördsmängd under ett år är 1,156,3 mm. på Hornkullen i Kroppa socken (1909). Antalet nederbördsdagar pr år är i medeltal 128,6, snö eller snöblandadt regn faller 39,6 dagar, och 122,6 dagar årligen ha marken snötäckt, allt i medeltal 1881--94. Vid Vänerns kust faller första snön i regel 10--15 nov., i nordligaste V. 25 okt.--1 nov., och sista snön försvinner 10--24 april (s. å.). Vid Vänern varar snötäcket i medeltal 100 dagar, men längst i n. 170. Befolkningen har länge vitsordats som fridsam, allvarlig, arbetsam och redlig. Vana vid skogsafverkning och timmerflottning leder värmlänningen ofta som skogsarbetare i synnerhet till Dalarna och Norrland. Den befolkning af finsk nationalitet och med finskt språk, som från äldre tider, troligen från 1500-talet (se sp. 320), funnits i V., i synnerhet i gränstrakterna mot Dalarna och Norge, har numera, i synnerhet hvad språket beträffar, så uppgått i den svenska befolkningen, att finnarnas antal icke kan till siffran anges. För vid pass 50 år sedan talades finska språket i vissa hem, och åtskilliga äldre personer funnos, som icke kunde tala svenska, men numera tala de alla svenska språket, och finska seder och finska byggnader utbytas mot svenska. Dock har den glest befolkade Nyskoga socken (545 inv. 1919) ännu en relativt ren och oblandad finsk befolkning, hvaraf återstod finnes äfven i Norra och Södra Finnskoga socknar, i Hvitsand, Östmark och Lekvattnet, således inom den del af Älfdals härad, som gränsar till Norge, och inom nordligare delen