- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
333-334

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värnfåglar - Värnplikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stämma skallar vidt omkring i skogen. Födan utgöres af växtämnen, kanske äfven af insekter, små amfibier och fiskar. Ute i träsken bygga dessa fåglar ett stort bo, hvari de lägga två ägg; ungarna lämna boet genast efter att de blifvit kläckta. Tagna som unga, kunna värnfåglarna lätt tämjas, göra sig respekterade och åtlydda af andra tamfåglar och hållas i sitt hemland därför gärna vid gårdarna, då de stundom lära göra tjänst som väktare af andra tamdjur. Indianerna hålla vänstra och därnäst den högra af de större vingsporrarna äfvensom det hos en art förekommande pannhornet i högt värde som läkemedel. -- Familjen omfattar blott värnfågelsläktet, Palamedea l. Chauna. I mellersta Brasiliens skogstrakter äfvensom i Guyana och Colombia förekommer aniuman l. anhiman, P. cornuta, som är glänsande svartbrun, på halsen och öfverbröstet silfvergrå, på buken och undergumpen hvit. Fågelns längd utgör 80 cm., det uppåtriktade och framåtböjda pannhornets 10--15 cm. En annan art, P. cristata (se fig.), något större än en kalkon, anträffas från södra Brasilien till Argentina. L-e. Värnplikt, krigsv., skyldighet till personlig krigstjänst. Denna kan vara allmän, då den omfattar hela den manliga befolkningen utan afseende på olika samhällsklasser, eller inskränkt till vissa samhällsklasser. -- I forntidens äldsta samhällen såväl som hos medeltidens vandrande folkslag voro här och folk liktydiga begrepp. Hvarje vapenför man var krigare. Då gällde således allmän värnplikt. I den mån statsorganismerna stadgades, ordnades krigstjänstskyldigheten. I Greklands stater och i Romerska riket grundade den sig på alla fria mäns rättighet att försvara sitt land, d. v. s. på allmän värnplikt, dock i vanliga fall utsträckt endast till den fria befolkningen. Under medeltiden utträngde visserligen feodalväsendets vasallhärar och sedermera konungarnas värfvade trupper de på den allmänna värnpliktens grund bildade folk- eller bondehärarna (se Bondehär och Folkbeväpning); men i nödens stund måste man dock tillgripa dem, och under 1500---1700-talen, då alla stater underhöllo värfvade härar, fylldes dessa medelst uppbådadt eller tvångsvärfvadt folk, när annan utväg icke fanns att tillgå. Därvid gingo dock de högre samhällsklasserna fria liksom vissa landsdelar och städer. Det var franska revolutionen, som åter väckte den allmänna värnplikten till lif. Först vädjade man till frivilligheten (1791). Men då denna utväg icke förslog, tillgreps därjämte tvångsrekrytering (1792), och slutligen skedde 1793 uppbåd i massa, hvarefter genom 1798 års konskriptionslag alla män mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst. Medelst denna allmänna värnplikt (jämte värfning) fyllde Napoleon I sina härar, och då de konskriberade tämligen godtyckligt kvarhöllos i tjänst, betydde bestämmelsen om tjänstetidens begränsning föga. För att kunna motstå de franska härarna nödgades öfriga stater småningom utbyta värfningen mot allmän värnplikt, hvilket fullständigt skedde vid Preussens resning 1813 (se Landtvärn). Den nya anordningen sattes fullständigt i system genom de preussiska rekryterings- och landtvärnslagarna af 1814 och 1815, som införde allmän värnplikt utan rätt att sätta man i sitt ställe. Därvid kunde dock ej på långt när alla värnpliktiga inkallas till verklig tjänstgöring, oaktadt tjänstgöringstiden nedsattes ända till två år. I alla öfriga stater på Europas fastland byggdes härordningen efter 1815 äfvenledes på allmän värnplikt (med rätt till friköpning eller att sätta man i stället), hvarvid dock i allmänhet endast ett mindre antal manskap inkallades i tjänstgöring och där kvarhölls längre tid eller ock en del manskap ersattes med sådana, som gingo in i andras ställe eller mot betalning kvarstannade. Genom dylika åtgärder kom man småningom ifrån värnpliktens grundsats om allas lika skyldighet mot staten och från fördelen att ega en talrik, ungdomsfrisk och kraftfull armé. Sedan Preussen genom utvecklingen af sitt härväsen (1859--66) fullständigare än förut kunde tillgodogöra sig den allmänna värnpliktens stora tillgång på manskap, förmådde dess framgångar 1866 och 1870--71 alla öfriga större stater (utom England) att öfvergå till det preussiska systemet. Genom att inskränka undantag och befrielser från krigstjänst till det minsta möjliga, genom att inskränka tjänstgöringstiden till 2--3 år och öka fredsstyrkan så mycket, att allt eller nästan allt tjänstdugligt manskap kan öfvas, och genom att ytterligare utsträcka hela tjänstetiden har man lyckats uppdrifva härarna till väldig styrka, har man i ordets verkliga bemärkelse skapat "folk i vapen". De värnpliktiges hela tjänstetid utgjorde 1913 i Tyskland 25 år, i Frankrike 28 år, i Italien 19--22, i Österrike-Ungern 22, i Ryssland 23, i Belgien 13, i Rumänien 25, i Danmark 16 och i Schweiz med sitt milissystem 29 år, oberäknadt i några stater någon tids landstormsskyldighet före den vanliga tjänstskyldighetens inträde, i Norge 20 år förutom landstormsskyldighet från 18 till 55 års ålder. Skyldigheten till krigstjänst inträder i alla länder mellan 20 och 22 års ålder. Rörande värnpliktsgrundsatsens tillämpning i öfrigt se Härordning och redogörelserna för de olika ländernas försvarsväsen. Under Världskriget (1914--19) nödgades däri deltagande stater utsträcka tjänstetiden, och England och Nord-Amerikas förenta stater, som icke förut tillämpat värnplikt, tvungos antaga sådan; den har i dessa båda stater afskaffats efter kriget. Genom fredsfördragen ha de besegrade staterna förbjudits använda värnplikt. I öfriga förut bestående stater och i nybildade har värnplikt införts med ungefär lika lång tjänstetid som förut och med en tjänstgöringstid i allmänhet växlande mellan 1 och 2 år. Den i Sverige sedan forntiden kvarstående allmänna värnplikten togs under medeltiden i anspråk genom den s. k. bondehären och fortlefde sedermera i de årliga utskrifningarna (se d. o.), hvilka upphörde, då det yngre indelningsverket (se Indelta armén) på 1600-talet trädde i deras ställe, öfvertygelsen om de indelta och de värfvade truppernas otillräcklighet ledde, sedan det första försöket, 1808, med inrättande af ett landtvärn på värnpliktens grund utfallit så ogynnsamt, till allmänna beväringens (se Beväring) införande 1812. (Det till flottan uttagna beväringsmanskapet kallades sjöbeväring.) Den allmänna värnplikten, som i verkligheten infördes fullständigt, först då friköpningsrätten från öfning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free