Skellefte älf inom Skellefteå, Jörns, Norsjö och Malå socknar samt består af kolhaltiga fylliter och lerskiffrar, som ofta genom eruptiv (granit, diabas) blifvit starkt ombildade, sandsten, konglomerat, gröna skiffrar, kalksten m. m. Den sistnämnda är föremål för teknisk användning vid byarna strax utanför Skellefteå samt uppåt Jörn. Vid Krångfors har man, ehuru hittills utan framgång, gjort försök att bryta en sparsamt förekommande guldhaltig arsenikkis, och inom fältets västra del pågå f. n. (våren 1921) omfattande forskningar rörande vissa andra kisförekomsters utsträckning och värde. Sannolikt sammanhänger det stora Skelleftefältet med ett liknande, af yngre eruptiva och sedimentära bergarter bestående, mycket stort fält, som från norra delen af Jörns socken fortsätter in i Norrbottens län genom västligaste delen af Piteå socken och lappmarkerna. Inom detta fält träffas Västerbottens läns enda hittills kända järnmalmsförekomst, nämligen Näsberget, hvars något kisiga, stundom titanhaltiga, vanligen fattiga järnmalm är olik den vanliga svenska typen, enär den tydligen är en gångbildning eller utsöndring inom en diabasartad gabbro. Trots det gynnsamma läget nära järnväg och vattenfall samt många försök har denna malmförekomst icke lyckats komma under varaktig brytning. Fältet inmutades första gången 1832. Under detta och följande årtionde bearbetades det, hvarvid malmen forslades dels till Robertsfors masugn i Bygdeå socken, dels till Rosfors nya masugn i dåv. Piteå socken. På 1870-talet gjordes omfattande och dyrbara undersökningar, bl. a. medelst en stollgång på omkr. 40 m. längd. I nära sammanhang med gabbro- och diabasbergarterna i dessa trakter träffas ymniga porfyriter och vackra mandelstenar samt grönstensskiffrar, hvilka ofta visserligen äro så starkt ombildade, att deras ursprung ej kan tydas, men äfven ofta äro fullt igenkännliga såsom vulkaniska bildningar, tuffer, tuffbreccior och tuffkonglomerat. Flerstädes befinnas dessa växellagra med rent sedimentära skiffrar, sandstenar och konglomerat (t. ex. i Hemberget, v. om Myrhedens station). Den norra, norrbottniska, delen af landskapet företer ganska stora växlingar i berggrunden. Bland gnejser träffas närmare kusten företrädesvis gråa, finkorniga, glimmerrika eller glimmerfattiga, med och utan granater. Större utbredning i det inre af landet ega röda gnejser af olika gry, ej sällan med hornblände eller magnetit (järngnejs). En mycket grofkornig ögongnejs är karakteristisk för gränstrakterna mellan Råneå och Kalix socknar o. s. v. Inom de gråa gnejsarterna träffas på ett par ställen, såsom vid Skatemark af Öfverluleå socken, Tväråkölen af Råneå socken, Önusberg i Piteå socken, grafitinlagringar af ej alltför obetydlig mäktighet. Liksom gnejserna förete äfven graniterna en stor mängd olika varieteter både till ålder och utseende, från finkorniga arter, liknande "Stockholmsgraniten", upp till grofkorniga pegmatitmassiv, från rena ljusgråa till bruna, hornbländerika (medelkorniga). Många af dessa ega gynnsamt läge och lämpliga egenskaper för teknisk användning i stor skala, så exempelvis de syenitiska i Lule skärgård, "plattgraniterna" efter Tornedalen m. fl. -- Den geologiska kartan öfver länet visar rätt många fält tillhörande urbergets yngre afdelningar. Bland dessa må här nämnas Pitefältet (med hälleflintor, porfyriter), Hindersöfältet (hvari Hindersö numera icke brutna järngrufva och åtskilliga kalkstensförekomster finnas), det stora Kalix-Karungi-fältet (med kalkstenar och lerskiffrar), Pajala- och Tärendö-fälten (med malmer, ställstensbrott och kalkstenar). I allmänhet är landskapet fattigt på lämplig kalksten. Inom denna del har den mesta brutits vid Prästholmsberget i Råneå socken, på Hindersön i Lule skärgård, likaså i Kalix skärgård samt långt inne i landet, uppe vid Tärendö älf. Bergarten är oftast mer eller mindre starkt dolomitisk. Af 38 analyserade prof från olika delar af kustlandet voro (1915) 9 st. rena kalkstenar, 20 mer eller mindre dolomitiska samt 9 st. rena dolomiter. -- Landskapets grönstenar tillhöra för det mesta diorit- och gabbrotypen; inom hälleflintzonen i Jörns och Piteå socknar äro dock diabaser, stundom mandelstensartade, rätt ymnigt företrädda. Af särskild betydelse torde de gabbroartade grönstenarna inom Tärendö, Pajala och Korpilombolo socknar vara, enär de ställvis föra det för jordbruket viktiga mineralet apatit. Dock har detta ej på något ställe träffats i brytvärd mängd. Närliggande varieteter finnas ock i Nederkalix och Öfverluleå socknar. Med ett undantag äro de hittills kända malmförekomsterna äfven inom denna del af landskapet mycket obetydliga eller värdelösa. Riskölns grufvor, nära gränsen mellan Piteå och Nederluleå socknar, ligga i grå leptit och hornbländeskiffer samt förde en titanhaltig fattig järnmalm (omkr. 50 proc. tackjärn). Än obetydligare voro de närbelägna grufvorna i Klöfverberget. Den förr nämnda Hindersögrufvan i dolomit och diorit har på 1830- och 1870-talen brutits till inalles omkr. 50 m. djup. Malmen är rik på kvarts och kis. Några små förekomster voro fordom bearbetade inom Pajala socken, men först på de senaste åren har man här i närheten af Kaunisvaara, ett par mil n. om Pajala, inom det af hvarjehanda skiffrar, kalkstenar m. m. bestående området lyckats uppdaga ett malmfält, som enligt uppgift har den ansenliga malmarealen i dagen af 90,000 kvm. -- eller mer än en tredjedel af Gällivare malmbergs motsvarande yta -- samt f. ö. lär vara mycket lofvande. I närheten af Mjöfjärden i Råne socken samt på ett par ställen i Nederluleå och Nederkalix socknar ha på senare åren några större fältspatbrott öppnats, men efter kort tid åter nedlagts eller starkt inskränkt sin drift. -- Bland de lösa eller kvartära bildningarna möta oss de vanliga: morängrus, rullstensgrus med åsar och mosandfält, leror, vanligen i växling med sandlager, o. s. v. Större lerfält äro sällsynta. Åtskilliga lösa bildningar äro dock mera egendomliga för just dessa trakter. Dit hör den ymniga förekomsten af ansenliga ändmoräner. T. o. m. i kustlandet räknar man ofta flera sådana på en enda km. Närmare lappmarksgränsen tillta de ännu mera i storlek och betydelse samt äro ej sällan åtföljda af massor utaf småsjöar, som, särskildt flerstädes invid denna, ordna sig till praktfulla sjögirlander, i stort afspeglande den forna inlandsisens lober. Stundom ser man, att moränerna hvila på mäktiga skiktade