Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skellefte älf inom Skellefteå, Jörns, Norsjö och Malå
socknar samt består af kolhaltiga fylliter och lerskiffrar,
som ofta genom eruptiv (granit, diabas)
blifvit starkt ombildade, sandsten, konglomerat,
gröna skiffrar, kalksten m. m. Den sistnämnda är
föremål för teknisk användning vid byarna strax
utanför Skellefteå samt uppåt Jörn. Vid Krångfors
har man, ehuru hittills utan framgång, gjort
försök att bryta en sparsamt förekommande guldhaltig
arsenikkis, och inom fältets västra del pågå
f. n. (våren 1921) omfattande forskningar rörande
vissa andra kisförekomsters utsträckning och värde.
Sannolikt sammanhänger det stora Skelleftefältet
med ett liknande, af yngre eruptiva och sedimentära
bergarter bestående, mycket stort fält, som
från norra delen af Jörns socken fortsätter in i
Norrbottens län genom västligaste delen af Piteå
socken och lappmarkerna. Inom detta fält träffas
Västerbottens läns enda hittills kända järnmalmsförekomst,
nämligen Näsberget, hvars något
kisiga, stundom titanhaltiga, vanligen fattiga järnmalm
är olik den vanliga svenska typen, enär den
tydligen är en gångbildning eller utsöndring inom
en diabasartad gabbro. Trots det gynnsamma
läget nära järnväg och vattenfall samt många försök
har denna malmförekomst icke lyckats komma
under varaktig brytning. Fältet inmutades första
gången 1832. Under detta och följande årtionde
bearbetades det, hvarvid malmen forslades dels
till Robertsfors masugn i Bygdeå socken, dels till
Rosfors nya masugn i dåv. Piteå socken. På
1870-talet gjordes omfattande och dyrbara undersökningar,
bl. a. medelst en stollgång på omkr.
40 m. längd. I nära sammanhang med gabbro-
och diabasbergarterna i dessa trakter träffas ymniga
porfyriter och vackra mandelstenar samt
grönstensskiffrar, hvilka ofta visserligen äro så
starkt ombildade, att deras ursprung ej kan tydas,
men äfven ofta äro fullt igenkännliga såsom vulkaniska
bildningar, tuffer, tuffbreccior och tuffkonglomerat.
Flerstädes befinnas dessa växellagra
med rent sedimentära skiffrar, sandstenar och
konglomerat (t. ex. i Hemberget, v. om Myrhedens
station). Den norra, norrbottniska, delen af
landskapet företer ganska stora växlingar i berggrunden.
Bland gnejser träffas närmare kusten
företrädesvis gråa, finkorniga, glimmerrika eller
glimmerfattiga, med och utan granater. Större
utbredning i det inre af landet ega röda gnejser
af olika gry, ej sällan med hornblände eller magnetit
(järngnejs). En mycket grofkornig ögongnejs
är karakteristisk för gränstrakterna mellan Råneå
och Kalix socknar o. s. v. Inom de gråa gnejsarterna
träffas på ett par ställen, såsom vid Skatemark
af Öfverluleå socken, Tväråkölen af Råneå
socken, Önusberg i Piteå socken, grafitinlagringar
af ej alltför obetydlig mäktighet. Liksom gnejserna
förete äfven graniterna en stor mängd olika
varieteter både till ålder och utseende, från finkorniga
arter, liknande "Stockholmsgraniten", upp
till grofkorniga pegmatitmassiv, från rena ljusgråa
till bruna, hornbländerika (medelkorniga). Många
af dessa ega gynnsamt läge och lämpliga egenskaper
för teknisk användning i stor skala, så
exempelvis de syenitiska i Lule skärgård, "plattgraniterna"
efter Tornedalen m. fl. – Den geologiska
kartan öfver länet visar rätt många fält
tillhörande urbergets yngre afdelningar. Bland
dessa må här nämnas Pitefältet (med hälleflintor,
porfyriter), Hindersöfältet (hvari
Hindersö numera icke brutna järngrufva och åtskilliga
kalkstensförekomster finnas), det stora
Kalix-Karungi-fältet (med kalkstenar och
lerskiffrar), Pajala- och Tärendö-fälten
(med malmer, ställstensbrott och kalkstenar). I
allmänhet är landskapet fattigt på lämplig kalksten.
Inom denna del har den mesta brutits vid
Prästholmsberget i Råneå socken, på Hindersön i
Lule skärgård, likaså i Kalix skärgård samt långt
inne i landet, uppe vid Tärendö älf. Bergarten är
oftast mer eller mindre starkt dolomitisk. Af 38
analyserade prof från olika delar af kustlandet
voro (1915) 9 st. rena kalkstenar, 20 mer eller
mindre dolomitiska samt 9 st. rena dolomiter. –
Landskapets grönstenar tillhöra för det mesta
diorit- och gabbrotypen; inom hälleflintzonen i
Jörns och Piteå socknar äro dock diabaser, stundom
mandelstensartade, rätt ymnigt företrädda.
Af särskild betydelse torde de gabbroartade grönstenarna
inom Tärendö, Pajala och Korpilombolo
socknar vara, enär de ställvis föra det för jordbruket
viktiga mineralet apatit. Dock har detta
ej på något ställe träffats i brytvärd mängd. Närliggande
varieteter finnas ock i Nederkalix och
Öfverluleå socknar. Med ett undantag äro de
hittills kända malmförekomsterna äfven inom denna
del af landskapet mycket obetydliga eller värdelösa.
Riskölns grufvor, nära gränsen mellan Piteå
och Nederluleå socknar, ligga i grå leptit och
hornbländeskiffer samt förde en titanhaltig fattig
järnmalm (omkr. 50 proc. tackjärn). Än obetydligare
voro de närbelägna grufvorna i Klöfverberget.
Den förr nämnda Hindersögrufvan i dolomit
och diorit har på 1830- och 1870-talen brutits
till inalles omkr. 50 m. djup. Malmen är rik
på kvarts och kis. Några små förekomster voro
fordom bearbetade inom Pajala socken, men först
på de senaste åren har man här i närheten af
Kaunisvaara, ett par mil n. om Pajala, inom
det af hvarjehanda skiffrar, kalkstenar m. m. bestående
området lyckats uppdaga ett malmfält, som
enligt uppgift har den ansenliga malmarealen i
dagen af 90,000 kvm. – eller mer än en tredjedel
af Gällivare malmbergs motsvarande yta –
samt f. ö. lär vara mycket lofvande. I närheten
af Mjöfjärden i Råne socken samt på ett par
ställen i Nederluleå och Nederkalix socknar ha
på senare åren några större fältspatbrott öppnats,
men efter kort tid åter nedlagts eller starkt inskränkt
sin drift. – Bland de lösa eller kvartära
bildningarna möta oss de vanliga: morängrus, rullstensgrus
med åsar och mosandfält, leror, vanligen
i växling med sandlager, o. s. v. Större lerfält
äro sällsynta. Åtskilliga lösa bildningar äro dock
mera egendomliga för just dessa trakter. Dit hör
den ymniga förekomsten af ansenliga ändmoräner.
T. o. m. i kustlandet räknar man ofta flera sådana
på en enda km. Närmare lappmarksgränsen tillta
de ännu mera i storlek och betydelse samt äro
ej sällan åtföljda af massor utaf småsjöar, som,
särskildt flerstädes invid denna, ordna sig till
praktfulla sjögirlander, i stort afspeglande den
forna inlandsisens lober. Stundom ser man,
att moränerna hvila på mäktiga skiktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
