Medelnederbörden (1880--1903), hvari dock äfven Lappland inräknas, är lör norra delen af landskapet 440 mm. och för södra delen 470 mm., sålunda den minsta i Sverige och betydligt under dess medelnederbörd (515 mm.). Medeltalet dagar med snöklädd mark varierar från 190 längst i n. till 160 i s. Befolkningen består af svenskar, finnar och lappar. V. är sålunda utom Lappland det enda svenska landskap, hvarest tre olika nationaliteter bo vid sidan af och om hvarandra. Finnarna äro bosatta i norra och östra delen af Norrbottens län, där deras antal ständigt ökats (se därom Norrbottens län, sp. 1472). Om de olika nationaliteternas förekomst se fig. 2.

Fig. 2. Kartskiss öfver en del af norra Västerbotten. (Efter "Norrbotten. Av skilda författare") Indelning. I administrativt hänseende tillhör landskapet två län, Västerbottens län (27,699 kvkm.) och Norrbottens län (16,066 kvkm.), af hvilka det förra af V. omfattar södra delen upp till 66° 20' n. br., det senare återstoden n. därom, med sammanlagdt 8 fögderier (Umeå, Skellefteå, Degerfors, Piteå, Luleå, Gällivare, Kalix och Torneå), af hvilka dock 5 (Umeå, Skellefteå, Luleå, Gällivare och Torneå) sträcka sig utom V., med 27 landsfiskalsdistrikt inom V. I judiciellt afseende omfattar V. 2 tingslag (Umeå och Degerfors) af V:s södra, hela V:s mellersta (2 tingslag: Nysätra och Burträsks) och hela dess norra domsaga (2 tingslag: Skellefteå samt Norsjö och Malå), 2 tingslag (Piteå och Älfsby) af Piteå, 2 tingslag (Öfverluleå och Nederluleå) af Luleå, hela Kalix (3 tingslag: Råneå, Öfverkalix och Nederkalix) samt Torneå tingslag af Torneå domsaga under Svea hofrätt. I ecklesiastikt hänseende hör V. till Luleå stift, som inom V. har 4 kontrakt och 33 pastorat. -- I V. ligga städerna Umeå, Skellefteå, Luleå, Piteå, Boden och Haparanda, af hvilka Umeå och Luleå äro residensstäder, samt municipalsamhällena Djupviken, Vännäs, Svartöstaden och Kalix. Landskapets vapen (fig. 1) är i blått fält gående ren, silfver, och tretton sexuddiga stjärnor, guld. E. A-t. V:s folkmål motsvara i afseende på sin geografiska utbredning närmast det gamla landskapsnamnet Västerbotten. Dock sammanfaller detta landskap mindre än något af de sydligare norrländska landskapen med motsvarande dialektgrupps utbredningsområde. De västerbottniska målen nå längs kusten fr. o. m. Nordmaling t. o. m. Kalix. Ö. om Neder- och Öfverkalix sockengränser når knappast de svenska dialekternas oafbrutna utbredningsområde. Där vidtar finskan. I n. följer gränsen för de västerbottniska målens utbredning närmast, ehuru ej exakt, Öfverkalix, Råneå samt en del af Jokkmokks sockengränser. Ö. om kyrkplatsen i Jokkmokk talas Lulemål, i det svenska nybyggesområdet v. därom väsentligen riksspråk. Lulemålet skall under sen tid ha vunnit terräng i östra delen af Jokkmokk. Gränsen västerut för de västerbottniska målens utbredning är ej närmare känd s. om Jokkmokk. I Arvidsjaur talas ett mål, som torde närmast sluta sig till Skellefteåmålet. I Lycksele lappmark talas mål, som närmast sluta sig till målen i Umeådalens nedre del. I Åsele lappmark talas mål, som närmast sluta sig till nordångermanländska. I nybyggena inom Lappmarken talas dock sedan gammalt i stor utsträckning riksspråk, ej dialekt. Kärnan inom de västerbottniska målens stora utbredningsområde utgöres af det förhållandevis smala kustbälte, som har den äldsta svenska bondebebyggelsen. Inom denna kuststräcka torde den största språkskillnaden träffas mellan Skellefteå och Piteå, d. v. s. vid gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens län. Där upphöra flera för sydvästerbottniska mål utmärkande mer eller mindre påtagliga öfverensstämmelser med ångermanländska och med sydligare kustmål. I stort sedt torde de västerbottniska målens dialektgeografiska sammanhang i första rummet vara att söka i Ångermanland -- trots stora olikheter -- samt i Österbotten. Likheter med jämtskan finnas, men de torde ej ha så stor betydelse, som tidigare antagits. På gamla handelsvägar öfver fjällen synes i vissa fall språklig påverkan från norska kusten till Västerbottenskusten ha egt rum. Öfverensstämmelser med ångermanländskan och delvis äfven med sydligare kustmål finner man bl. a. i följande utvecklingsprocesser, som söderifrån spridt sig till större eller mindre delar af V. 1. Konsonantassimilationer: sje-ljud uppkommet ur sk-, skj-, stj-, sj- (skägg, stjärn o. s. v.), men blott i s., mot uttal med s + t + j och s + j i n.; j-ljud < dj-, gj-, hj-, Ij-, g- (djup, gjord, hjälp, ljus o. s. v.) i s., men d + j, h + i, l + i eller liknande i n.; nn<nd : sönna, synden, i s. och mm<mb : lamm, men kvarstående nd och mb i n. 2. Vokalöppning i>e, y>ö; sönna (jfr ofvan), hufvudsakligen i s. 3. ö>a: san, son. Märk här äfven det tjocka n, som likaledes innebär en öfverensstämmelse med Ångermanland. I motsats mot de ofvannämnda öfverensstämmelserna mellan västerbottniska och ångermanländska innebär emellertid det tjocka n ej en novation. Hvarken o>a eller tjockt n i dylik ställning når upp till Norrbotten. 4. Bortfall af -r i ändelser: hästa,