hästar (längre drifvet än i Ångermanland). 5. Best. pl. mask. på -a: hästa, hästarna (likalydande med obest pl.; i s. liksom i Ångermanland enarådande hos långstafviga, i n. hästan jämte hästa). 6. Best. pl. fem. på jen, ofta med tilljämning: löjen, ladorna. Så i s.; i n. träffas i stället typen götin, gatorna. Obest. pl. förekommer i n. i formen göti, gator. 7. Vokalförlängning framför vissa gamla konsonantförbindelser (mb, nd m. m.) visar sig i svagare ansatser på vissa håll i Ångermanland, är mest utvecklad norrut, i synnerhet i Kalix; lamp, lamm: lant, land, lank, lång, kal, adj. kall o. d. Bland konservativa drag, som äro utmärkande för ångermanländskan och västerbottniskan gemensamt, kunna framhållas: 1. hufvudaccent på senare sammansättningsled; 2. komparativformer af typen rikan(e), rikare; 3. bevarande af -n i sådana fall som stugun (vb), stugen (ang.). I sydligare landskap bortfaller n: stugu, stugan (jämtska m. m.). Andra ålderdomligheter äro utmärkande för V., men ej för Ångermanland, hvaribland särskildt märkes bevarande af de gamla diftongerna: bein eller nordligare bain (ofta med långt a), ben, röu, röd, röy, tjäderhöna o. s. v., samt bevarande af gammal kortstafvighet: spet, spett, leva, lefva. I södra V. är dock förlängning vanlig; i Nordmaling träffas emellertid utpräglad kortstafvighet i t. ex. leva, ehuru ej i bete, bitit. I V. kvarstå i allmänhet i och y i stam framför i, u i ändelse, och i, u i ändelse kvarstå oförsvagade efter kort stamstafvelse: misu, vassla (ångl. mese), biti, bitit (ångl. bete eller beti) o. s. v. Tilljämning visar sig i skivi, skavt (i n. skövi, hårdt k i båda fallen), lisi, läst, byri jämte buri, burit m. m., och -- på ett från sydligare kustmål helt afvikande sätt -- i pluralen daga (mörkt a i stammen), eller dåga, dagar, mot sing. dag (öppet a, södra V.), dä (Luleå), de (Öfverkalix). I ång. tvärtom mörkare a i sing. dag, men öppning i plur. däga(r). I södra V. finnas dock enstaka fall af ångermanländsk typ: skäka eller skeka, skaka (hårdt k). Ord med gammalt kort o, u i stammen ha i s. (Degerfors), liksom i Ångermanland, ett ö-aktigt å: löt, lott, löta, lotta; n. därom (Burträsk) rent å både i låt och låta</I>; fr. o. m. Pite norrut slutet o i <o>lota, men å i låt. De viktigaste dialektegendomligheter, som f. ö. utmärka V. gentemot Ångermanland, äro särskildt diftongering af både urspr. långa och urspr. korta vokaler, sannolikt rikast utvecklad i Kalix: bäit, bita, höus eller häus, hus, båo, bo, bäind, binda, låonk, lunka, o. s. v. (långt ä i bäit, kort i bäind o. s. v.); nasalering: läⁿd, land, aⁿn, ån o. s. v. (nordliga mål), samt i synnerhet apokoperingen: kâst, kasta (cirkumflekteringen saknas i Öfverkalix). Några speciella utvecklingar förtjäna slutligen påpekas: i s. rökt, rödt (neutrum af röu, adj. röd), brungn, brun, öger<aur, sandbank; i n.: påiko, åt pojken, åt pojkarna; sammanfall af b, d, g, med p, t, k, utom i början af ord (Råneå och Öfverkalix); sammanfall af akut, grav och cirkumflex till enkel accent (Öfverkalix, sannolikt finsk påverkan). Litt.: F. Unander, "Allmogemålet i södre delen af Vesterbottens län" (1857), F. Widmark, "Bidrag till kännedomen om Vesterbottens landskapsmål" (1863), P. Åström, "Degerforsmålets ljud- och formlära" (1888, 1893; i "Sv. landsmålen", VI, XIII), E. 0. Nordlinder, "Lulesocknarnas person- och ortnamn" (1887; ibid. VI), och J. V. Lindgren, "Burträskmålets grammatik" (1890, 1919; ibid. XII), H. Geijer, "Västerbottens folkmål" (i "Sverige", utg. af O. Sjögren, bd VI). H. Gjr o. C. P. Historia. Redan under stenåldern hade V. en befolkning, ingalunda obetydlig efter tidens måttstock. Fynden från detta skede träffas på rätt betydande höjd, i stort sedt mellan 40--100 m. ö. h., alltså i allmänhet ej kring de nutida stora kustbyarna. I stället utgöra trakter som västra delen af Skellefte socken samt Öfverkalix socken täta stenåldersbygder. De äldsta föremålstyperna synas kunna ledas tillbaka till döstid (se Dös), medan de flesta fynden härröra från slutet af gånggriftstid eller från hällkisttid, alltså öfvergången mellan det 3:e och 2:a årtusendet f. Kr. Ett afgjordt inflytande från finländsk stenålder gör sig gällande såväl af importsaker som i typlån, dock icke på långt när så starkt som det från Sverige. Sålunda träffas flera rika fynd af skånska flintverktyg, däribland två, som äro större än något annat n. om Mälaren. Det ena af dessa, omkr. 130 mest oslipade yxor och en del flintaffall, är från Bjurselet i Byske och antagligen ett boplatsfynd, det andra, 15 verktyg, är från Bygdsiljum i Burträsk. Flintföremål ha ännu ej anträffats i Norrbottens läns kustland, däremot ett så långt åt n. som Kirunatrakten. Massan af stenverktyg är emellertid af skifferarter, men äfven grönstenar, kvarts och kvartsit användes. Man kan konstatera äfven af dylika föremål en stark import söderifrån, mest af skiffersaker från Ångermanland, men också af föremål, som räknas till det mest svenska under denna tid, t. ex. båtformiga yxor (den nordligaste från Öfverkalix). Vid sidan af dessa många bevis för sammanhang med det öfriga Sverige (och på förbindelse med Finland) finns också en mycket talrik föremålsgrupp, som måste tydas som själfständig med centrum i Kalix--Torneå och Kemi--Ule älfdalar. Hit räknas i främsta rummet ofta mycket stora, tunga hackor, s. k. Rovaniemi-hackor. Såväl i Sverige som Finland gå dessa typer sporadiskt långt åt s., i Sverige t. o. m. Dalarna. Inalles torde 400 à 500 föremål från stenåldern ha anträffats inom V. Inga fasta fornlämningar äro med säkerhet konstaterade, men ett par gånger ha stenvapen anträffats (nordligast i Morjärv) på metersdjup i någon grusbacke, hvilket måste tydas som graffynd af ett slag, som anträffas öfver hela landet söderut. Fynd eller fornlämningar från bronsåldern äro icke kända inom det svenska kustlandet, men däremot en yxa af östeuropeisk typ från Lycksele, Lappland, och en gjutform till en dylik från Torne älfs finska sida. Till bronsåldern böra emellertid räknas några i V. (nordligast i Råneå socken) påträffade enklare skafthålsyxor af sten. Från slutet af den äldre järnåldern härstammar ett enstaka, men utomordentligt rikt fynd (i Stor-Kåge), af största intresse för hela Nord-Europa, omkr. 15 bronsföremål, hvaraf 4 vackra spännen och resten hela och fragmentariska hals-, arm- och fingerringar, från 200- och 300-talen, synbarligen importgods från norra Estland. Fyndet måste beteckna, att V. vid