Goutai). Från V. ha sedan företagits koloniseringar till Östergötland (hvarefter de ursprunglige götarna blefvo "västgötar"), till Dal ("Dal i V.", som det heter i Kristofers landslag), till Värmland ("västgötar västan Vänern", såsom befolkningen kallas i Skänninge stadga 1284) och sannolikt äfven till Uppland, som sedermera blef ett nytt kolonisationscentrum. Det äldsta V. har tydligen omfattat allt land emellan Danmark-Skåne och Norge, men särskildt den västra gränsen var länge sväfvande. Sedan vid tilltagande kultur ett ordnadt germanskt samhälle här uppstått, kan V:s historia öfverskådas under följande perioder: I. V. som eget rike (till Ingjald), måhända tidtals i förbindelse med andra svenska riken. Vid år 550 e. Kr. anför Prokopios Götariket som ett af Thules 13 konungariken. Sägnen har ock bevarat en mängd namn på konungar i Götaland eller V. Den siste af dem var Algöt. Genom Ingjalds illbragder skall han ha röjts ur vägen och V. kommit under Uppsalakonungen. -- II. V. i personalunion med de svenska landen (till omkr. 1000). Säkert synes vara, att V. på 800-talet (vid Ansgars besök och under Erik Emundsson) hade samme konung som det öfriga Sverige. F. ö. har det sin egen historia, hufvudsakligen bestämd af beröringen med Norge, och sina själfständiga samfundsförhållanden. Gamla rättssedvänjor började då ock taga form, och den hedniske Lumb (hans hög skall finnas i Vånga) säges sedan ha "hugsat och gjort" en stor del af lagen. De gamle västgötarna voro eljest ett styfsint och krigiskt släkte, som ingalunda saknades på tidens stora vikingatåg. Ett vanligt epitet på deras döda är "ganska god kämpe". Runstenarna antyda förbindelser med England, Estland och Grekland. Sägnen härleder en kolonisation i Schweiz från Hassle (vid nuv. Mariestad), och ännu västgötalagen har särskilda stadganden om Greklandsfarare. Landet var f. ö. fylldt med stora obygder (Västgötalagen omtalar 3 allmänningsskogar på själfva Falbygden), där den resande icke alltid var säker till lif och egendom. -- III. Brytningstiden (till senare hälften af 1100-talet) är perioden för kristendomens införande och kampen om hegemonien i Sverige, hvarunder bandet med de andra landen ännu en gång lossnade. Vid år 1000 skall V:s jarl Ragnvald för att vinna en kristen prinsessa ha med hela sitt följe antagit hennes tro. Vid samma tid säges Olof Skötkonung själf ha mottagit dopet i Husaby af en utländsk missionär, som enligt inhemska traditioner bar namnet Sigfrid, grundlade tre kyrkor i Falbygden och blef V:s förste biskop. Biskopsstolen -- hvars säte först synes ha varit i Husaby, men från omkr. 1150 stadigvarande i Skara -- omfattade äfven Värmland och Dal (i början väl ock Småland och Östergötland). Den nya läran vann, ehuru ej alldeles utan motstånd, hastigt en sådan utbredning, att Västgötalagen i det egentliga V. räknar 517 kyrkor. V. blef ock kristendomens första hufvudsäte, dit kristna konungar (Olof Skötkonung, Stenkilssönerna) togo sin tillflykt undan hedningarna i n. Af landets författning är ännu ej mycket kändt; lagen lefde då ännu blott i tradition. En konungens jarl nämnes, men af hans ämbetsmyndighet liksom af konungens egen makt märkes föga. Den verkliga makten tillkommer församlingen af alla bönder, allra göta ting, och dess ordf., lagmannen, är landets representant utåt och inåt. -- Sedan gränsen emot Danmark och Norge omsider blifvit stadgad, så att de tre rikena möttes vid Göta älfs mynning (enligt Västgötalagens uppgift, på mötet å Danaholmen), vänder sig V:s historia alltmer från v. och in emot det öfriga Sverige. Omkr. 1056 kom unionskronan till en Västgötasläkt genom Stenkil, som också älskade västgötarna framför alla sina män. Efter hans död inträffade häftiga tronstrider, men slutligen erkändes hans båda söner Inge och Halsten såsom konungar. Tidtals måste dessa tydligen inför en hednisk reaktion i Upp-Sverige draga sig tillbaka till det kristna V. Vid stenkilska ättens utgång är V:s separatism uppenbar. Västgötarna synas ha valt en släkting på kvinnolinjen till de förre konungarna, dansken Magnus Nilsson, till sin konung; och då, detta oaktadt, uppsvearnas kandidat Ragnvald djärfdes utan gisslan infinna sig på deras ting i Karleby, slogo de honom för denna sidvördnad ihjäl, vid år 1130. Som Magnus icke infann sig i sitt rike, inträdde ett interregnum, hvarunder lagmannen (antagligen Karl af Edsvära, "kvämelig fosterlandets fader") med beröm stod landet före. Efter Magnus' död (1134) förenades V. småningom med det öfriga riket. -- IV. V. i statsförbund med de andra landen (till 1389). Västgötalagen, liksom dess omkr. 50 år yngre andra kodifiering, ger en god inblick i det gamla V:s samfundsförhållanden vid denna tid. Landets gränser gå "mellan Älfven och Tiveden" och innesluta 35 härad, hvaraf 3 i Dal och 1 (Mo) i nuv. Småland. Häradet åter utgöres af ett antal byar jämte en och annan stad (Faluköping, Skara och Skövde nämnas i biskop Brynjulfs stadga 1281). Fjärdingen var en underafdelning af häradet för judiciella ändamål, åttingen en underafdelning af byn för fördelningen af dess allmänna onera. Som själf styrande enheter, hvar och en med sin allmänning, sitt ting och sitt folkvalda öfverhufvud, fungera 1) landet (lagsagan), område för lagmannen och allra göta ting; 2) häradet, område för häradshöfdingen och häradstinget ("alle män"), samt i viss mån äfven 3) byn, som synes ha utgjort nämndemannens distrikt (gränd eller skire) för uppbörd och processer. Men vid sidan af denna folkliga indelning fanns en annan i 8 bo (hvart och ett, utom Vad, omfattande minst 3 härad), uppkallade efter hvar sitt Uppsala ödsgods (Vad, Ökol, Vartoft, Gudhem, Lung, Holäsjö, Asar och Skaland). Dessa gods voro kronans omistliga gårdar och förvaltades af en kunglig bryte, antagligen samme person som länsmannen, hvilken inom sitt "bo" uppträdde som ett slags statens organ, allmän åklagare och exekutor. Däremot är landskapsjarlen nu försvunnen. Författningens demokratiska drag visa sig i sådana stadganden som att lagman och biskop skall bondeson vara (den förre bondevald, den senare af bönderna konungen presenterad), att ingen tjänsteman må vara nämndeman emot böndernas och häradshöfdingens vilja, att biskop har vitsord emot konung, låntagare mot biskop, bonde framför dem alla. Den nationella själfständigheten åter framlyser bäst i den skillnad, som göres mellan