(i "Turistfören:s årsskr.", 1918), och Sv. T. Kjellberg, "Det gamla V." (1920). H. U—én. Västerås arfförening. Se Tronföljd, sp. 16. Västerås-Barkarö, socken i Västmanlands län, Tuhundra härad. 3,174 har. 648 inv. (1920). V. utgör ett pastorat i Västerås stift, Domprosteriet. Västerås domkyrka anses i sin äldsta form ha utgjort en treskeppig tegelkyrka i romansk stil med tvärskepp och fyrkantigt kor, mellanskeppet något högre och bredare än sidoskeppen. Två pelarrader skilde skeppen från hvarandra, och fönstren voro rundbågiga. Större delen af denna äldsta kyrka ingår i den nuv. kyrkans västra del och anses härstamma från slutet af 1100- eller början af 1200-talet. En större om- och tillbyggnad företogs på biskop Magnus' tid i senare hälften af 1200-talet, då byggnaden utsträcktes betydligt åt ö., de nya hvalfven gjordes 6 m. högre än de äldre och koret uppfördes polygont. Magnus' efterträdare biskop Karl fick 16 aug. 1271 inviga det nya templet, som han helgade åt Jungfru Maria. Kyrkan var då som förut treskeppig utan torn, men prydd af en takryttare. Fönstren voro rundbågiga, och förutom den västra ingången fick kyrkan två nya på södra sidan. Utanför kyrkan tillbyggdes i sydvästra hörnet ett kapitelhus, v. om norra tvärskeppsarmen en sakristia och där midt emot v. om den södra ett kapell. Nyss nämnda dag högtidlighölls sedan årligen med den s. k. "kyrkmässan", men "Morsmässan" 8 sept. var dock kyrkans största högtid. 1380 vid en vådeld afbrunnen, blef kyrkan 1390, då den knappast var iståndsatt, antänd af hättebröderna, som — för att hämnas Albrekts af Mecklenburg fördrifning — med härjning och brand hemsökte Mälartrakterna. Nästa större ombyggnad företogs på 1460- och 1470-talen af biskop Lydeke Abelsson, då kyrkan gjordes femskeppig och de yttre skeppen framdrogos rundt om koret, bildande där en sjusidig afslutning mot ö. Torn uppfördes i v. med slät fogstruken tegelmur och hög, slät spira. I v. fick kyrkan en rikt profilerad tegelportal och öfver denna ett stort fönster, som insläppte riklig dager i vapenhuset. Dess yttertak gick i tre fall. En af kyrkans ytterdörrar, bevarad i Fornminnesföreningens museum, är af ek med rika götiska järnbeslag. Troligt är, att Lydeke lät pryda högaltaret med det altarskåp, som nu har sin plats i dopkapellet, ett nordtyskt arbete. Ytterligare 11 altaren omtalas, Vår Frus altare, S. Eriks altare, Själaaltaret o. s. v., af hvilka ännu 1630 4 funnos kvar på sina platser. Midtskeppet i koret skildes från sidoskeppen af en låg mur, mot hvilken korstolarna voro resta. De senare funnos kvar i slutet af 1700-talet. Där funnos sirade bänkar för biskopen, slottets ståthållare m. fl., och en stol, hvarå Jösse Erikssons vapen anbragts, förvaras nu i Statens historiska museum. Väggar och hvalf voro putsade hvita med målningar al secco i 1400- talets maner med slingor och figurframställningar. Spår däraf funnos vid den sista restaureringen (1896). I början af 1500-talet ombesörjde biskop Otto (Svinhufvud) en tillbyggnad af två rum, ett på hvardera sidan om tornet. Det på södra sidan anordnades till kapell, det norra, hvälfdt, blef kapitelstuga. Det var där Gustaf Vasa i sept. 1523 för domkapitlet framlade Peder Sunnanväders uppviglande bref till dalkarlarna. Numera används det förstnämnda rummet till sakristia; det senare upptas af kyrkans värmeledningsapparat. Vid denna tid inmurades å ömse sidor om västra ingången två ännu bevarade stentaflor, den ena, föreställande Maria med barnet, skänkt af domprosten Lubertus Veslo 1515, den andra, Johannes döparen och den helige David, Västmanlands apostel (se bild till art. David, sp. 1438), skänkt af dekanen Johannes från Klingesboda 1510. Härmed hade kyrkan till det yttre i stort sedt erhållit samma form, som den har ännu i dag, allenast att taket nu har två takfall i st. f. de forna tre. Men kyrkans inre bibehöll till 1521 den medeltida rika utstyrseln, belyst af mångfärgadt ljus från de olikformade fönstrens glasmålningar. Från början af 1500-talet förskrifver sig det synnerligen praktfulla altarskåpet öfver högaltaret, ett mästerverk från Antwerpen, skänkt till kyrkan af riksföreståndaren Sten Sture d. y. och hans gemål Kristina Gyllenstierna (se Sture, sp. 511). 29 april 1521 antändes kyrkan af danskarna, hvarvid tornspiran och yttertaket gingo förlorade. Det senare ersattes först med halmtak och 1537 med bräder och spån. Tornet återuppbyggdes i renässansstil under Johan III:s tid, sådant det är afbildadt i Sueciæ-verket. Emellertid förföll kyrkan. Johannes Rudbeckius företog sig dess försättande i värdigt skick. Gustaf II Adolf, änkedrottningen Katarina Stenbock, Axel Oxenstierna och Magnus Brahe samt andra magnater och stiftets församlingar understödde företaget med gåfvor in natura, och stadens invånare gjorde dagsverken vid byggnadsarbetet. Torn och tak kopparkläddes, nya läktare uppfördes, flera hvalf slogos om, och en del fönster omhöggs. Så slog åskan ned i tornet 9 maj 1691. Genom Karl XI :s frikostighet samt andras frivilliga bidrag, kollekter o. s. v. erhöllos dock medel för ett återuppbyggande, och 1695 reste sig åter tornspiran, sådan den nu ter sig (se pl., fig. 1), uppförd efter ritningar af Nikodemus Tessin d. y. Tornet är (med tuppen) 102,5 m. högt. 1858—61 företogs en ganska omfattande och kostsam restaurering, som under H. Zettervalls ledning utfördes af arkitekten P. J. Ekman och af såg att göra kyrkan "stilenlig". Bl. a. ommurades då de till storlek och form olika fönstren, så att de alla blefvo lika och fingo samma afstånd från hvarandra. Af de inre 26 pelarna blefvo de flesta ny- eller ommurade samt delvis omskapade, likaså åtskilliga hvalf. En mängd murar, som afstängde grafkoren, borttogs, ny altarring och predikstol anskaffades, och märkligare epitafier iståndsattes och upprestes på passande ställen på kyrkans inre väggar. Kyrkan vann genom denna reparation visserligen stabilitet, men förlorade mycken målerisk effekt och arkeologiskt värde till följd af en därvid visad brist på kärlek till de många detaljerna från olika tider. Vissa byggnadsdelar och föremål vrakades totalt, t. ex. portaler med sina gamla sirade portar, andra sändes till Statens historiska museum. Under Agi Lindegrens ledning utfördes 1896 —98 en ny reparation. Den ledande grundtanken därvid blef, att nutiden, med pietetsfullt bibehållande af det gamla, hvilket hade något som helst