och 254,216 inv., tillsammans 38,971 kvkm. och 454,986 inv. (1920). Om stiftets historia m. m. se J. F. Muncktell, "Västerås stifts herdaminne" (3 dir, 1843-46). L. Wll. Västeuropeisk tid. Se Tid, sp. 1265. Wästfelt (Westfeldt, Westfelt, Wästfeldt), en utomordentligt medlemsrik svensk adlig ätt, härstammande från rådmannen och bryggaråldermannen i Stockholm Andreas Eriksson Westeman, hvars son Anders Westeman (häradshöfding 1680, lagman på Gottland 1700, d. 3 dec. 1705) 1681 adlades med namnet W. Bland ättens medlemmar, hvilka till allra största delen egnat sig åt den militära banan, torde böra nämnas följande. Ludvig Henrik Benjamin W., sonsons son till ofvannämnde Anders W., f. 28 april 1807 på Vädbjörntorp i Frideneds socken, Skaraborgs län, d. 2 mars 1889 i Alingsås, var 1849--69 öfverste och chef för Älfsborgs regemente, sedan 1863 (till 1883) generalmajor i armén. Han var led. af Nordiske oldskriftselskap (1843) och Krigsvet. akad. (1844) samt ordf. i kommittén för ordnande af militär hälsovård (1858). -- Hans kusin Alexander Johan W., f. 18 sept. 1811 på Alebäck, Säfvare socken, Skaraborgs län, d. 29 jan. 1892 på Kungslena kungsgård, var 1864--79 öfverste och chef för Skaraborgs regemente och 1880--86 domänintendent i Skaraborgs län. Som framstående jordbrukare kallades han till led. af Landtbruksakad. (1858) och hedersled, af Skaraborgs läns hushållningssällskap (1868), hvars stora guldmedalj han erhöll 1890. -- Deras kusin Axel Georg W., f. 7 april 1821 på Storaliden, Horns socken, Skaraborgs län, d. 4 april 1901 i Linköping, blef major och chef för Västernorrlands bevärings- bataljon 1869 och var 1873--91 landshöfding i Västerbottens län. 1891--93 satt han i Andra kammaren, vald af Härnösand, Umeå och Skellefteå. Han främjade ostberedningen i Västerbottens län (Västerbottens fetost l. Burträskost), blef led. af Landtbruksakad. (1886) och fick af länets hushållningssällskap, hvars ordf. han var, stora guldmedaljen 1891. -- Deras kusin Gerhard W., f. 22 dec. 1828 på Harg, Södermanlands län, d. 24 sept. 1899 på Drottningholm, med. licentiat i Uppsala 1862, hedersdoktor där 1893, var 1867--76 lifmedikus hos drottning Josefina och 1878--98 tjänstgörande läkare hos drottning Sofia, blef 1898 förste lifmedikus samt var sedan 1876 styrelseled, och läkare vid Konung Oskar I:s minne. Han författade bl. a. Om dryckenskap ens tillstånd och fysiska följder i Sverige under åren 1861--77 etc. (i "Sv. läkaresällsk:s Nya handl. Ser. II", d. VII) och art. i Nordisk familjebok. W. uppförde 1876 (med k. tillstånd) utsiktstornet Belvedären (se Belvedere med fig.), nu Bredablick, på Skansen. -- De föregåendes kusins dotter Augusta Charlotta Sofia W., f. 18 juni 1850 på Ågården, Råda socken, Skaraborgs län, d. 3 okt. 1920 i Stockholm, var 1884 en af stiftarna af Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar (se art. därom), hvars sekreterare hon var till några må- nader före sin död och för hvars framgång hon ar- betade med sällspord viljekraft och hänförelse. Västfinska språk. Se Finsk-ugriska språk, sp. 378. Väst-Flandern. Se Flandern, sp. 539. Väst-Florida. Se Florida, sp. 629. Väst-Franken, lat. Frafncia occidentälis, under den äldre medeltiden stundom benämning på Neustrien (se d. o.) såsom västra delen af f rän- kernas rike. Jfr Franker, sp. 1089. Västfrisiska. Se Frisiska språket, sp. 1460. Väst-Galizien l. Ny-Galizien. Se Galizien, sp. 601. Västgermaner. Se Germaner, sp. 1037-38. Västgermanska språk. Se Nordiska språk, sp. 1319. Jfr Germanska språk. Västgoter (lat. visigothi, visigothae), en afdelning af goterna (se d. o.). Före hunnernas ankomst lydde de under östgoterna (se dessa) och styrdes då ej af konungar, utan af höfdingar (reiks), hvilka stodo i spetsen för hundarena eller möjligen fylkena (i hvilket senare fall de nästan skulle ha motsvarat våra lagmän). Genom romerskt inflytande vann arianismen tidigt insteg bland dem, och detta föranledde, att en del under ledning af biskop Wulfila (se denne) omkr. 348 undan sina hedniska stamförvanter invandrade i det romerska Mesien (nuv. Bulgarien), efter hvilket land de erhöllo namnet mesogoter (de kallades äfven gothi minores) och där de sedan i århundraden fortlefde som ett fredligt herdefolk. Bland folkets hufvudmassa, som kvarstannade i Dacien (Rumänien och östra Ungern), uppträdde en af höfdingarna, Atanarik, som ifrig förföljare af de kristne (369--372), under det att en annan höfding, Fridigern, som i ett krig med honom (369 --372) understöddes af romarna, verkade för kristendomen. När östgotariket störtades af hunnerna, underkastade sig västgoterna ej liksom deras förra herrar (östgoterna) dessa, utan en mindre del, under Atanarik drog sig undan till Siebenbürgens berg, och de öfrige skaffade sig af romarna tillåtelse att rädda sig öfver Donau för att bosätta sig på romerskt område som "foederati". De blefvo emellertid illa behandlade af de snikne romerske ståthållarna, grepo då till vapen, drogo härjande och plundrande omkring i Tracien och tillfogade slutligen den till landets försvar anryckande kejsar Valens vid Adrianopel 9 aug. 378 ett fruktansvärdt nederlag, hvari han själf omkom -- händelser, som pläga räknas som begynnelsen till den germanska folkvandringen, då man därmed menar ej germanernas vandringar i allmänhet och försök att intränga i det romerska riket, hvilka började långt tidigare, utan deras slutliga inträngande däri. Efter slaget vid Adrianopel sväfvade själfva Konstantinopel i fara. Men sedan Theodosius 379 blifvit kejsare, lyckades han genom kraft och klokhet lugna västgoterna, ja t. o. m. vinna den gamle romarfienden Atanarik, som lämnat Siebenbürgen och efter Fridigerns död fått en slags ledarställning. Så länge Theodosius regerade, utgjorde därpå folkets hufvudmassa som "foederati" en gränsvakt mot andra "barbarer", under det att enskilda medlemmar af folket rundt om i Romerska riket hade anställning i hären eller i förvaltningen. Därigenom hotades emellertid västgöternas nationella sammanhållning; men då valde de 395 efter Theodosius död Alarik till sin gemensamme konung. Därmed