börjades åter västgoternas kamp mot Romerska riket, hvilken ledde till Roms intagande (se Alarik) och besittningstagandet under Ataulf (se d. o.), Wallia (415--418) och Teoderik I (418--451) af södra Gallien ("Tolosanska riket"), hvarvid västgoterna dock vanligen uppträdde som romerska "foederati" (så mot vandalerna; se d. o., sp. 584). I denna egenskap bidrogo de kraftigt till Aëtius' seger öfver Attila på Katalauniska fälten (451), en bragd, som kostade deras konung, Teoderik, lifvet, men hvarigenom de togo hämnd på sina gamla fiender hunnerna och gjorde hela den europeiska civilisationen en oskattbar tjänst. Under förvirringarna vid Västromerska rikets fall (476) frigjorde de sig under Teoderik I:s son konung Eurik (se denne; 466--484) fullständigt från beroendet af Rom, konsoliderade sitt välde i södra Gallien och eröfrade större delen af Spanien, men hans son Alarik II (484--507) besegrades 507 af frankernas konung, Klodvig I (se d. o.), hvarefter västgotaväldet hufvudsakligen blef ett spanskt rike ("riket Toledo"). Om dettas följande öden samt slutliga undergång (genom araberna) under sin konung Roderik II (710--711) se Spanien, sp. 505--506. Efter bosättningen i Gallien och Spanien erhöllo västgoterna två tredjedelar af jorden där och förblefvo länge en från den romanska befolkningen afskild ras, i det att giftermålsförbindelser mellan dem och romanerna voro i lag förbjudna. Hvardera folket lefde också efter egna lagar: romanerna efter ett af konung Alarik II (506) föranstaltadt sammandrag af den romerska rätten (Breviarium Alarici), västgoterna efter västgotiska rättssedvänjor, hvilka (sannolikt under Reccared I, 586--601) kodifierades under namn af Antiqua, och de dömdes i första instans af särskilda kungliga domare; den högre domsrätten utöfvades däremot af gemensamma sådana, hertigar (duces) i provinserna och under dem grefvar (comites) i grefskapen ("civitates"). I olikhet med förhållandet i Östgotariket (se Teoderik) var den romanska befolkningen i Västgotariket underkastad krigstjänstskyldighet. Detta blef det första medlet att sammansmälta de båda raserna. Hos västgoterna hade urspr. funnits en bördsadel, men denna försvann efter eröfringarna, och i stället uppkom en kunglig tjänstadel, i hvilken på grund af den gemensamma krigstjänstskyldigheten både västgoter och romare ingingo. I sammanhang därmed försiggick en genomgripande social ombildning. Liksom hos andra germanfolk hade hos västgoterna folkets hufvudmassa utgjorts af "folkfria", och vid bosättningen hade dessa erhållit egen jord, men i Gallien och Spanien hade under romartiden jorden till största delen varit uppdelad i stora possessioner tillhöriga adliga (senatoriska) släkter och med en talrik ofri befolkning. De inträngande västgoterna bibehöllo till stor del dessa jordförhållanden, och den nya tjänstadeln, vare sig af romanskt eller västgotiskt ursprung, blef innehafvare af de gamla stora possessionerna eller af nya sådana, som bildades genom skänker af kronogods. Vid sidan af dessa kunde de små fria jordegendomarna ej bestå, och under det de mäktigare västgotiska släkterna sammansmälte med de gamla romerska adelssläkterna till en härskande adel, sammansmälte sålunda massan af de folkfrie västgoterna med den "höriga" romerska befolkningen till en af de store (andlige eller världslige) possessorerna beroende tjänstskyldig eller rent af ofri klass. Huru fruktansvärdt de folkfries antal minskats, visar konung Vambas (672--680) påbud, att 9/10 af trälarna skulle vara krigstjänstskyldiga. Denna utveckling, som i Frankiska riket gaf upphofvet till feodalismen, försiggick tidigare i Västgotariket, men ledde ej till dettas fullständiga feodalisering, emedan de stora possessionerna ej där antogo karaktären af län. Af den aristokratiska utvecklingen berodde emellertid det västgotiska konungadömets svaghet. Den genom de sociala förändringarna började sammansmältningen mellan de båda raserna fullbordades, sedan västgoterna under Reccared öfvergått från arianismen till katolicismen, och till följd däraf kunde konungarna Chindasvind l. Kindasvind (641--652) och hans son Reccesvind (652--672) åvägabringa en för båda gemensam lag (lex visigothorum) och den senare upphäfva förbudet mot blandade äktenskap. Vid sammansmältningen segrade den högre och af ett större flertal uppburna romerska kulturen öfver den västgotiska: "lex visigothorum" var i hufvudsak grundad på romerska rätten, och västgöterna utbytte sitt germanska språk mot det af den romerska befolkningen talade vulgärlatinet, hvarvid dock detta modifierades (se Spanska språket). Ehuru sålunda romaniseradt, behöll dock riket till sitt fall officiellt namnet "Goternas rike" (lat. Regnum gothorum). Västgoternas äldre historia är skildrad af Jordanes (se denne). Jfr F. Dahn, "Westgothische studien" (1874), "Die könige der germanen" (1861--1902), och "Urgeschichte der germanischen und romanischen völker" (1881--90), samt L. Schmidt, "Allgemeine geschichte der germanischen völker" (1909). -- Om västgoternas språk och litteratur se Gotiska språk. S. B. Västgotiska. Se Gotiska språk, sp. 13. Västgötadals regemente (n:r 16) var roteradt med 900 nummer i Älfsborgs län (däraf ungefär två tredjedelar i Dalsland) och 300 i Skaraborgs län, frånsedt en mindre ändring 1894. Dess knektekontrakt voro af 1683 och 1684. Dess chefs- station var Vänersborg och mötesplats Grunnebo hed, vid järnvägen Vänersborg-Uddevalla. Genom 1901 års härordning flyttades regementet till Halland och fick sitt namn ändradt till Hallands regemente (se d. o.). -. Se A. Noreen, "Anteckningar om K. Hallands regemente (f. d. Västgötadals) åren 1625-1910" (1911). C. O. N. Västgöta kavalleriregemente. Se Västgöta regemente. Västgötaklimax. Se Gradation, sp. 67. Västgötalagen. Se Landskapslagar, sp. 1018. Västgöta lejon, fäste. Se G ö t a l e j o n. Västgötaost. Se Ost, sp. 1043. Västgöta regemente (n:r 6) härstammar från Västgöta kavalleriregemente, hvars indelningsverk fastställdes 1695 och hvilket 1811 förändrades till infanteri. Det uppsattes fortfa- rande af rusthåll (10 nummer hade dock öfver- gått till rotehåll), med 791 nummer i Skaraborgs,