409 Västgötaupproret-Västindien 410 några smärre ändringar 1894. Kegementets chefs- station var Sköfde, dess mötesplats Axevalla hed. Genom 1901 års härordning flyttades regementet till Västgötadals regementes förra område med värn- pliktigt manskap från Skaraborgs och Älfsborgs län (med Dalsland) samt förlades 1916 till Vänersborg. Se W. Planting-Gyllenbåga, "Anteckningar om Västgöta regemente i Sveriges krig 1520-1814" (1904), och H. Mailing, "Kungl. Västgöta rege- mentes äreminnen" (1919). C. O. N. Västgötaupproret (Västgötaherrarnas upp- ror) kallas den resning mot konung Gustaf I, som började i april 1529 i norra och västra Småland i syfte att afsätta konungen och hindra den luther- ska reformationens genomförande. Dess förnämsta anstiftare voro hofmästaren Ture Jönsson och bisko- pen i Skara Magnus Haraldsson; till resningen anslöto sig några af rikets råd (Måns Bryntesson, Ture Eriksson Bielke, Värmlandslagmannen Nils Olofsson Vinge, Tord Bonde, Axel Posse) och läns- innehafvare i Västergötland (t. ex. Harald Knutsson Eibbing och Mats Kafle). Då de missnöjde her- rarna icke mötte något understöd på det möte af frälsemän, köpstadsmän och menige allmoge, som de till 20 april 1529 sammankallat på Larfs hed i Laske härad, flydde Ture Jönsson och biskopen till Danmark och därifrån till konung Kristian II. Inom mindre än fyra veckor var konungen full- ständigt herre öfver ställningen, hvilken i början förefallit honom ganska hotande. På riksdagen i Strängnäs i juni s. å. ställdes de tre rådsherrar, som vägrat mottaga amnesti och ge konungen försäkringsbref, inför en särskild domstol: Måns Bryntesson (Lilliehöök) och Nils Olofsson dömdes från lifvet och af rättades, Ture Eriksson fick på sin moders förbön nåd. Västgötafrälset aflade en ny och bindande trohetsförpliktelse. De upprori- ske i Småland, där resningen först utbrutit, fingo tillgift. Jfr J. G. Ahlqvist, "Om oroligheterna i Småland och Västergötland år 1529" (akad. afh., 1863). ^ A. B. B.» Västgöte, invånare i Västergötland; gårdfari- handlare, "knalle" ; "västgötaknalle", "skålknalle" (se Gårdfarihandel). Västgöte, Arvid Gustafsson, krigare, tjä- nade först i den skara, som riksrådet Knut Sparre till Ängsö uppbådat mot Gustaf Vasa, men han of ver gick snart till det fosterländska partiet. Han sändes i början af sommaren 1521 till Östergötland, förmådde östgötastäderna att erkänna Gustaf Vasa såsom höfvitsman och började i juni belägra Stege- borg samt tillbakaslog ett undsättningsförsök af Sören Norby. Kort därefter inneslöt han äfven Stegeholm. Inom årets slut måste Stegeborg ge sig. Arvid V. användes sedan vid belägringen af Stockholm, bidrog att eröfra Finland och började 1522 inneslutningen af Kalmar stad, som öppnade sina portar 27 maj 1523, hvarefter slottet gaf sig 7 juli s. å. Då Gustaf efter Berend von Melens förräderi i juli 1525 återtagit Kalmar slott, lämna- des det jämte Kalmar län i händerna på Arvid V. I jan. 1527 var Arvid V. beiallningsman i Dalarna, hvilken befattning han ännu 1530 innehade. 1537 omtalas han som fogde öfver de indragna kyrko- godsen på Öland, i Kalmar samt norra och södra Möre. Såsom en konungens tjänsteman var han ett särskildt föremål för Nils Dackes hat samt blef af denne 1542 öfverfallen i Våxfcorps socken, bun- den vid ett träd och ihjälskjuten med lod och pilar. A. B. B.* Västgöthyttefors, vattenfall, med 6,s m. fall- höjd, i Svartälfven ofvanför Karlsdalssjön (147,4 m. ö. h.), på gränsen mellan Grythytte socken och Nora bergsförsamling, har 2,200 kvkm. neder- bördsområde med en afrinning af 15 sekundliter pr kvkm., en vattenföring af 114 kbm. pr sekund vid högvatten och 15 vid lågvatten, allt medeltal. Fallet är sedan 1897, med tillbyggnader 1905 och 1908, monteradt för 1,280 elektr. hkr, 10,000 volt, 50 perioder, men till följd af ogynnsamma för- hållanden är maximala effekten endast 960 hkr. Den årliga kraftproduktionen utgör 2,6 mill. kilo- watt-timmar (1919). Från kraftstationen utgår en ledning till Dalkarlsbergs gruffält och en till Stri- bergs gruffält, där en ångreservstation om 500 hkr finns och hvarifrån ledningen fortsätter till Kläcka och Lerbergs, Haggrufvans och Timansbergs gruffält med anslutning till de små kraftstationerna Petersfors (500 hkr) och Kopparhyttan (250 hkr), i Rastälfven inom Järnboås socken. Hela kraftnätet har en längd af 46 km., totala kraftproduktionen utgör 3,58 mill. kilowatt-timmar (1919). Samtliga kraftverk egas af Nora Bergslags elektriska a.-b. Vid V. pågår sedan 1920 anläggning af ny kraft- station för 2,500 hkr med en linjespänning af 33,000 volt. Väst-hindi, språk. Se Hindi. Västindien kallas den mellan Amerikas båda kontinenthälfter belägna arkipelag, som i en stor, från s. ö. till n. v. riktad båge mot ö. af gränsar det centralamerikanska inhafvet (Karibiska hafvet och Mexikanska viken). Arkipelagen (se kartorna till art. Amerika öfver Nord- och Syd-Amerika) sträcker sig mellan 10° och 27° n. br. samt 59° och 85° v. lgd fr. Gr. eller från Syd-Amerikas fastland vid Orinocos mynning till halföarna Florida och Yucatan. På några ställen finnas bredare passager i ökedjan: sålunda öppnar sig mellan Tobago och Grenada en lucka om 120 km., mellan Dog island och Anegada en dylik om 110 km.; lika stort är afståndet mellan Puerto Rico och Haiti; sistnämnda ö skiljes däremot från Cuba genom ett endast 75 km. bredt farvatten. På så sätt kan man särskilja flera ögrupper, nämligen Bahamaöarna (se d. o.) i n. samt Stora och Små Antillerna (se d. o.). Sammanlagda arealen utgör 238,387 kvkm. med omkr. 9,875,000 inv. (hufvudsakligen efter folkmängdsberäkning 1919). De västindiska öarna upptäcktes 1492 af Columbus, som i dem trodde sig ha funnit utposterna till det af den medeltida resanden Marco Polo i så glänsande färger utmålade, rika Cathay, dessa den yttersta Österns länder, som i det allmänna medvetandet lefde under namnet Indien. Ehuru man snart fick klarhet om, att det här rörde sig om en helt ny världsdel, kom namnet under formen Västindien att fortfarande användas och ställdes i motsats till Ostindien. Spanjorerna hade urspr. -- genom påflig sanktion -- erhållit ensamrätt till utnyttjandet af de västindiska länderna, men de gjorde mycket ringa bruk af denna sin rätt; deras kolonisationsföretag sträckte sig aldrig till andra områden än de fyra Stora Antillerna. Under sådana förhållanden är det för-