- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
435-436

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätesuperoxid - Vätesvafla - Vätesvafladt svafvelammonum - Vätesvaflebad - Vätesyra - Vätgas - Vätgaselddon - Vätska - Vätskebroms - Vätskekompass - Vätskepulverisatör - Vätskestråle - Vätskeströmbrytare - Vättak - Vättar - Vättehögar - Vätteljus - Wätterhamn - Vättern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

435 Vätesvafla-Vättern 436 syre, H2 02, upptäckt 1818 af Thónard, uppstår till ringa mängd vid många ämnens syrsättning i närvaro af vatten. Spår af vätesuperoxid finnas där- för ofta i luften och nederbörden. Vätesuperoxiden f ramställes, enligt Thénards metod, af bariumsuper- oxid, som erhålles, om man vid passande temperatur upphettar bariumoxid i luft. Bariumsuperoxiden inröres i utspädd svafvelsyra, till dess syran blir i det närmaste neutraliserad. Vätskan afhälles från olöst bariumsulfat och af dunstas i luftförtunnadt rum. Numera har man börjat framställa vätesuperoxid ur natriumsuperoxid eller natriumpersulfat eller ge- nom elektrolys af föga utspädd svafvelsyra. I vat- tenfri form utgör superoxiden en sirapstjock, färg- lös vätska, af eg. v. 1,46. I denna form kan den ej förvaras, ty den sönderfaller snart under värme- utveckling (den är alltså endotermisk, se Termo- kemi, sp. 920-921), i vatten och syrgas, och denna sönderdelning kan af obetydliga anledningar stegras till explosion. I utspädd lösning är den däremot ofarlig, ehuru äfven sådana långsamt ut- veckla syrgas, som kan spränga sönder förvarings- kärlet, om detta är alldeles lufttätt tillslutet. Vätesuperoxid är ett kraftigt oxidationsmedel, som bleker färgämnen, oxiderar svafvelmetaller till sulfat o. s. v. Åtskilliga ämnen, som innehålla löst bundet syre, t. ex. silfveroxid, öfvermangansyra, ge med vätesuperoxid vatten och syrgas (jämte silfver eller lägre oxider af mangan). Koncentrerad vätesuperoxid förorsakar på huden hvita fläckar och blåsor, men i tillräckligt utspädt tillstånd är den ett utmärkt och ofarligt antiseptiskt medel, t. ex. för sårbehandling, som gurgelvatten m. m., och ut- gör den verksamma beståndsdelen i en del toalett- medel, munvatten o. s. v., såsom hydrozon, oxyge- nol m. fl. I industrien har vätesuperoxid på de senare åren fått betydande användning till blek- ning af fjäder, ull, siden, elfenben o. d. Den nytt- jas äfven vid renovering af taflor, hvilka under ti- dernas lopp blifvit mörka därigenom, att i deras blyhaltiga färger uppstått svafvelbly. Tvättas taf- lorna med vätesuperoxid, oxideras svafvelblyet, och färgtonen blir därigenom ljusare. Äfven kan man använda vätesuperoxid för att göra mörkt hår blondt. Numera finnes i handeln dels ungefär 3-procentig, dels 30-procentig vätesu- peroxid (perhydrol). K. A. V-g. Vätesvafla, kem. Se Sv af vel vät e. Vätesvafladt svafvelammonium, kem., föråldradt namn på ammoniumsulfhydrat (se d. o.). Vätesvaflebad. Se Gasbad. Vätesyra, kem., en förening af väte med en salt- bildare eller därmed analoga radikaler (fluor, klor, brom, jod; cyan, ferro- och ferricyan o. s. v.). Under 1800-talets förra hälft ansåg man som syra en negativ oxid, eller h vad man nu kallar syre- anhydrid, och trodde, att syret var en gemensam beståndsdel i alla syror. Sedan det blifvit bevi- sadt, att saltsyran icke innehåller något syre, ansåg Berzelius, att denna syra och därmed analoga bilda en särskild klass, kallade vätesyror. Se f. ö. Syra samt S y r e s y r o r. P. T. C.* Vätgas, kem. Se Väte. Vätgaselddon. Se Elddon, sp. 164-165. Vätska, fys., kallas en kropp i flytande aggre- gationstillstånd. Den karakteriseras däraf, att dess volym är bestämd, för gifven temperatur, hvar- emot formen uteslutande beror på det inneslutande kärlet. Jfr Värme. - Om graden af vätskors lättrörlighet se Viskositet, oin deras u t- str öm n in g se d. o. E. O. S. (T. E. A.) Vätskebroms, artill., detsamma som hydrau- lisk broms (se d. o.). Jfr Rekyl och R e- kylhämningsmedel. Vätskekompass. Se Kompass, sp. 693, 694. Vätskepulverisatör, med. Se Pulverisatör och Lignosulfit. Vätskestråle, fys. Se Utströmning. Vätskeströmbrytare, fys. Se I n d u k t o r i- um, sp. 587, och Strömafbrytare. Vättak, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, Slättängs tingslag. 1,493 har. 263 inv. (1920). V. är annex till Hvalstad, Skara stift, Vartofta kontrakt. Vättar (isl. vættr, "väsen") voro enligt den nordiska folktron ett slags demoner, som dels utgjordes af aflidnas andar, dels voro identiska med de däraf utvecklade s. k. "alferna" och "älfvorna" (se dessa ord), men som alltid voro fästa vid en viss ort, såsom hvars, oftast i djurgestalt (bock, orm, groda m. m.), uppträdande skyddsandar de betraktades. Vättarna voro af en mängd olika slag alltefter vistelseort och verksamhet. Landvättar bo i skogar, kullar och forsar, bergvättar i bergen, tomtevättar, till hvilka tomtegubben eller nissen (se Nisse) hör, i husen. Några äro hulda eller goda vättar, andra onda eller menvättar. Julvätten måste blidkas medelst julgåfvor och är sålunda en sorts motsats till den från Tyskland importerade "julbocken", som utdelar gåfvor. I den fornisländska poesien kallas valkyrjorna stundom "(hjälm)vättar". -- Vätteljus är i Skåne namn på ett slags petrifikat (belemnit, se d. o.), som anses lysa vid jultid och hjälpa mot sådant ondt, som af vättar föranledts. Äfven den vilda, hvitblommiga Bellis perennis ("tusenskönan") har i folkspråket namnet "vätteljus", liksom Lathræa squamaria, för sin underjordiska växt och sitt mystiska utseende, blifvit egnad vättarna under namnet vätteros. Att offra åt vättarna var enligt den äldsta nordiska kyrkorätten ett hufvudkännetecken på hedendom. Icke förty har detta bruk på åtskilliga håll fortlefvat ända intill våra dagar, i det att man på s. k. vättehögar utlagt mat, hållit bön och hälsat vättarna. Ad. N-n. Vättehögar. Se Vättar. Vätteljus. Se Belemnit och Vättar. Wätterhamn. Se Riddermarck, Lars. Vättern, Sveriges näst största sjö och Europas med afseende på storleken fjärde; dess areal beräknas till 1,899 kvkm. oberäknadt öarna. Den har en långsträckt oval form med 128 km. längd och en högsta bredd af 31 km. (se kartan öfver Sverige, blad III och IV i bd 29). Dess höjd öfver hafvet är 88,2 m. Dess morfologi är helt olika Vänerns (se d. o.). I st. f. att vara blott ett öfversvämmadt slättlandsparti som Vänern, intar V. en markerad, tektoniskt betingad depression i berggrunden, en s. k. förkastningsgraf. Utefter såväl östra som västra sidan af sjön framgå förkastningar med betydande språnghöjd. Den högsta i den nuv. topografien framträdande språnghöjden möter vid Grenna med 273 m. öfver sjöns nivå och 87 m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free