och svampar) kunna dessa organ urskiljas, men hos de flesta af dem förefinnes ej en dylik differentiering (se Bål 2). Hårbildningar finnas hos nästan alla högre växter (och äfven hos många lägre) och kunna förekomma på alla slags organ (se Hår 2). Växternas lifslängd är mycket olika. De flesta endast en gång blommande växterna lefva icke länge, en mängd örters lif varar ej längre än en sommar (se Hapaxant). Hos de polykarpiska växterna, som blomma och sätta frukt gång på gång, kan lifslängden uppgå till flera tusen år (se Adansonia och Dracæna). Individens lifslängd hos encelliga växter, t. ex. bakterier, kan däremot ofta räknas i dagar eller timmar. Nya växtindivider kunna uppkomma på könlös, vegetativ, väg genom från moderväxten afskilda skott eller som resultat af en befruktning. Befruktning är iakttagen hos alla växter utom schizofyter. Om växternas könsorgan och befruktning, deras frukter, frön och sporer se Androeceum, Archegonium, Befruktning 2, Blomma, Embryosäck, Fortplantning, Frukt, Frö, Groning, Hanorgan, Honorgan, Kärndelning, Könsfördelning, Pistill, Pollen, Pollination, Spridningsanordning, Spor och Ståndare. Växterna liksom djuren fördela sig i arter (species), t. ex. hvitsippan, häggen, kantarellen, därigenom, att flera individer visa en mer eller mindre noggrann öfverensstämmelse till alla sina delar i anseende till form, snitt, proportioner, färg, ytbeskaffenhet m. m., äfven om en växtarts individer på grund af växtkroppens utvecklingsgång ej alltid synas stöpta i samma form i lika hög grad som vissa djurarters (t. ex. räfven och kråkan). En art benämnes på svenska med ett substantivt ord i bestämd form i sing. (t. ex. eken, hästen). Man har ej lyckats finna en allmängiltig definition på "art" (se d. o.), ty olika arter förhålla sig olika till sin renhet, variationsförmåga, benägenhet för korsning eller hybridisering m. m., men till begreppet art torde i främsta rummet höra, att ej blott syskonindividerna, utan äfven afkomman led efter led äro oförändradt lika på ett och samma utvecklingsstadium (jfr t. ex. de otaliga träden i en tallskog). Växtarternas antal är ej säkert fastställdt, men torde uppgå till ett par hundra tusen. Af högre växter äro för närvarande kända: af angiospermer omkr. 135,000, af gymnospermer omkr. 530 och af ormbunkväxter omkr. 7,000. De lägre växternas antal är mycket stort; så äro t. ex. af svampar f. n. öfver 67,000 beskrifna. Skandinaviens högre växter (fanerogarner och ormbunkar), med frånräk- ning af de polymorfa släktena Rosa, Hieracium och Taraxacum, uppgå till omkr. 1,200; de tre nyss nämnda släktena omfatta tillsammans något öfver 3,000 arter. Skandinaviens mossarter äro inemot 1,200, lafarterna öfver 1,000 o. s. v. Dessa tal äro dock så till vida värdelösa, som ganska många arter äro mångformiga och omfatta flera varieteter och former, dem vissa specialister vilja räkna som fullgoda arter (underarter eller småarter). Genom den exaktare metod och det rikare material, som numera stå till buds, äro arterna i litteraturen i ständig ökning, årligen uppställas flera tusen nya arter från jordens alla länder, och så torde det komma att fortgå under oöfverskådlig framtid. Exempelvis må nämnas, att under ett enda år -- 1913, året näst före Världskriget -- publicerades (enligt Justs "Jahresbericht" 1918) följande antal nya arter: kaktéer 54, ärtväxter 272, kruciferer 73, gräs 63, halfgräs 39, liljeväxter 70, orkidéer nära 800, Ficus-arter 44, Solanum-arter 93 o. s. v. -- Sammanfattningen af alla de arter, som ha väsentligt samma byggnad, kallas släkte (genus). Det är den deskriptiva (beskrifvande) botaniken (äfven kallad fytografi och taxonomi), som har till uppgift att utreda släktenas och arternas gränser och fastställa deras kännemärken, släkt- och artkaraktären. Den förra innehåller företrädesvis kännemärken, hämtade från blomma och frukt, den senare vegetativa kännemärken och morfologiskt underordnade skillnader hos blom- och fruktdelar. Det kortaste uttryck, hvarmed vetenskapen betecknar en växt, är dess botaniska namn, bestående af två delar (t. ex. Carex hirta): först det omfångsrikare begreppet, det på kännemärken fattigare släktnamnet, och i andra rummet det trängre begreppet, det på ett större antal kännemärken hvilande artnamnet. Denna "binära nomenklatur" genomfördes konsekvent af Linné; före honom benämndes en växt med flera ord, utgörande dess diagnos (kort beskrifning) eller "differentia specifica" (artskillnad). Blott tillfälligtvis hade de äldre botanisterna gett namn af blott två leder. Släktnamnet är ett substantivt ord; artnamnet är oftast ett adjektiv och anger en särskildt framträdande eller från de närstående arterna afvikande egendomlighet (t. ex. Carex hirta) eller afser artens växplats (t. ex. Calla palustris), hemland (t. ex. Sorbus suecica), blomfärg (t. ex. Carex flava) o. d. Till artnamn används äfven genitiven af någon persons namn, som först upptäckt växten eller som namngifvåren vill hedra (t. ex. Polygonum Raji), eller ett efter personnamnet bildadt adjektiv (t. ex. Mentha Agardhiana). Underarter betecknas med ordet "subsp." (d. v. s. subspecies), stundom äfven med en asterisk (t. ex. Salix repens *rosmarinifolia), varieteter med "var." eller "v." (eller med a, b, c, α, β o. s. v.), former med "f." Till det vetenskapliga namnet hör äfven den författares namn (förkortadt), som först beskrifvit arten under det namnet (och som alltså fattat arten i en viss mening, en viss omfattning), t. ex. Anemone pulsatilla L. (Linné), Pulsatilla vulgaris Mill. (Miller). Det förekommer ofta, att en växtart erhållit olika namn af olika författare; för att undvika en dylik oreda har vetenskapen numera enat sig om särskilda nomenklaturregler och föreskrifver bl. a., att det tidigaste artnamnet eger prioritet. Dock går man, hvad fanerogamerna beträffar, ej längre tillbaka än till 1753, utgifningsåret för 1:a uppl. af Linnés "Species plantarum". För släktnamnens prioritet gäller samma utgångspunkt, ev. den 1754 utgifna 5:e uppl. af Linnés "Genera plantarum". De olika namn, som tillagts en och samma växt, kallas synonymer. (Homonymer, d. v. s. samma namn för två eller flera skilda växter, få ej förekomma.) Redan de förlinnéska botanisterna (från den