senare medeltiden till 1700-talets början) sträfvade mer eller mindre öfverlagdt att systematisera de kända växterna (jfr Botanik, sp. 1303). Deras skrifter uppta arter, släkten, ordningar och klasser, men dessa begrepp voro ej allmängiltigt bestämda. T. o. m. Linnés närmaste föregångare Tournefort -- som enligt Linnés omdöme först uppställt säkra och naturliga släkten och som till en mängd släkten förstått föra flera arter än någon före honom -- skilde ej arter och varieteter, ett fel, som Linné en gång kallat "scandalum botanices", ty det var då ej heller tänkbart att bilda släkten med naturliga, väsentliga och orubbliga kännemärken, såsom Linné fordrade. De förlinnéska systemen använde samtligen till indelningsgrund ett enda eller några få organ, t. ex. blomkronan, fodret, frukten, och äro därför konstlade l. artificiella (ej naturenliga), ty ganska olika växter kunna komma att stå i samma grupp, om de jämföras blott med afseende på ett enda kännemärke. Linnés sexualsystem (se Sexualsystem) af 1735 är likaledes artificiellt, men öfverträffar föregångarna genom den högre betydelsen af de för indelningen använda organen, nämligen ståndare och pistiller. Den af Linnés föregångare, som enligt hans omdöme uppställt de naturligaste klasserna, är Magnol (1720), och äfven Linnés klasser äro delvis fullt naturliga grupper. Linné är dessutom den förste, som publicerat "fragment till ett naturligt system" (i "Classes plantarum", 1738), hvars grupper omfatta släkten, som äro besläktade till alla sina organ. Det första helgjutna system, som kunde göra anspråk på rent naturliga grupper (ordningar eller familjer), uppställdes 1789 af A. L. de Jussieu, delvis med stöd af Linnés idéer (se Jussieu 4, Dicotyledoneæ och Fanerogamer). Sedan dess ha många botanister sökt lösa frågan om det naturliga systemet. Af dem kunna nämnas A. P. De Candolle 1819 (se denne, Cellulares, Endogenæ och Exogenæ), H. G. L. Reichenbach 1828 (se denne), F. G. Bartling 1830 (se denne och nedan sp. 470), J. Lindley 1830 (se denne), E. Fries 1835 (se denne, sp. 1396, Dicotyledoneæ, Monocotyledoneæ och Kryptogamer), S. Endlicher 1836--43 (se denne och Cormophyta), A. Brongniart 1843 (se denne, Dicotyledoneæ, Fanerogamer och Kryptogamer), G. Bentham och J. D. Hooker 1862--83 (se Bentham), A. Braun 1864 (se denne och sp. 470, Cormophyta, Dicotyledoneæ, Fanerogamer och Kryptogamer), A. W. Eichler 1883 (se denne och sp. 470, Dicotyledoneæ och Kryptogamer) m. fl. (jfr Botanik, sp. 1305). Växtfamiljerna äro i hufvudsak desamma, som från äldre tider upptogos af Linné i hans "fragment" (se ofvan), men till indelningsgrunder och gruppering äro systemen mycket olika. Hufvudprincipen är, att de naturliga familjerna ordnas så, att de närmast besläktade ställas närmast hvarandra. Men då en familj kan visa likhet eller släktskap åt många skilda håll, kan man ej medelst en anordning i en rad eller ens på en karta fullkomligt visa släktsamhörigheten; det skulle nämligen erfordras en gruppering i alla tre rummets riktningar, så att familjerna blefve ordnade ungefär som himlakropparna i rymden. Man har därför stundom sökt förtydliga familjernas inbördes ställning och naturliga frändskap genom bilden af ett rikt förgrenadt träd, hvars kvistar ej blott utgå från hvarandra, utan äfven närma sig andra, som de likna, utan att därför ega verkligt sammanhang med dem. Denna bild är så mycket lämpligare, som det är af vikt, att hänsyn tas till växtformernas ursprung, uppkomst och utvecklingsväg. Många familjers släktskap med andra är nämligen beroende därpå, att den ena under tidernas längd ögonskenligen grenat ut sig från (eller differentierat sig från) den andra. Liksom en art kan genom en viss utvecklingsgång uppkomma ur en annan, likaså kan en hel artgrupp (släkte, familj) utgöra en afkomma af en tidigare grupp (descendensteorien). Ett naturligt system benämnes morfologiskt, då familjerna ordnas blott med hänsyn till organens öfverensstämmelse, och fylogenetiskt, om vikten lägges på gruppernas bevisade eller förmodade härstamning från hvarandra. Emedan vår kännedom om förgångna geologiska perioders växtformer blott är fragmentarisk, är det tills vidare ogörligt att uppställa ett i allo säkert fylogenetiskt system. Dock är det numera ej uteslutande morfologiska synpunkter, som användas, utan äfven växtgeografiska, anatomiska, organogenetiska och serumdiagnostiska. De modernaste naturliga växtsystemen äro utarbetade af A. Engler (se denne och nedan) och R. Wettstein (se denne); de skilja sig ej väsentligt från hvarandra. I båda göres början med de lägsta växterna, och de, som anses fullkomligast, ställas sist. Växtriket har sedan lång tid tillbaka delats i fanerogamer och kryptogamer (se dessa ord), de förra äfven kallade blomväxter och fröväxter, de senare äfven kallade sporväxter. Denna indelning är på vetenskapens nuv. ståndpunkt alltför intetsägande, ehuru bekväm och lämplig vid den första undervisningen. Man har nämligen funnit så stora och betydelsefulla olikheter inom kryptogamerna, att dessa måste delas i flera grupper af hög rang, hvar och en förtjänt att likställas med hela fanerogamgruppen. Englerska systemet, som är en utveckling af bartling-braun-eichlerska systemet, enligt hvilket växtriket indelades i 5 afd. (Bålväxter, Mossor, Kärlkryptogamer, Gymnospermæ och Angiospermæ), omfattande 9 klasser, har i korthet följande indelning af växtriket (1919): Afd. <tab>1. Schizophyta, Klyfväxter. <tab>Klass 1. Schizomycetes, Klyfsvampar. <tab> » 2. Schizophyceæ, Klyfalger. Afd. <tab>2. Phytosarcodina, Slemsvampar. <tab>Klass 1. Acrasiales. <tab> » 2. Plasmodiophorales. <tab> » 3. Myxogasteres. Afd. <tab>3. Flagellatæ, Flagellater. Afd. <tab>4. Dinoflagellatæ, Peridinéer. Afd. <tab>5. Bacillariophyta, Kiselalger. Afd. <tab>6. Conjugatæ, Konjugater. Afd. <tab>7. Chlorophyceæ, Grönalger. <tab>Klass 1. Protococcales. <tab> » 2. Ulotrichales. <tab> » 3. Siphonocladales. <tab> » 4. Siphonales.