växtgeografi i mots. till växtsociologien l. den sociologiska växtgeografien. Dessa båda vetenskapsgrenar behandlas lämpligen hvar för sig. I. Den floristiska växtgeografien. Första början till denna finner man redan hos antikens greker (Theofrastos). Först under 1700- talet upptogs den emellertid åter af Tournefort, Linné, Saussure, Soulavie, Willdenow m. fl., och först genom A. von Humboldt, G. Wahlenberg, R. Brown och P. De Candolle konsoliderades den under 1800-talets båda första årtionden till en verklig, själfständig vetenskap. Under det senaste århundradet har denna undergått en gigantisk utveckling. Af dess märkesmän under 1800-talets tidigare del och midt må nämnas J. F. Schouw, F. J. F. Meyen, A. Grisebach och A. De Candolle; i senare tid ha framför allt A. Engler och 0. Drude spelat en ledande roll. Kartskiss öfver jordens hufvudflorområden. Efter Engler (1919). Den första hithörande stora forskningsgrenen, autokorologien (af grek. autos, själf, och chõra 1. chõros, ställe, trakt, land), har till hufvuduppgift att fastställa växtarternas och de högre systematiska gruppernas (släkten, familjer etc.) utbredning och fördelning på jordytan och de allmänna reglerna härför. Den måste grundas på en möjligast detaljerad exakt registrering af hvarje arts förekomst i naturen; för att åskådliggöra de härigenom vunna resultaten använder man med fördel utbredningskartor för de olika enheterna, helst med en prick för hvarje fyndort. Dylika kartor utgöra den bästa grundvalen för studier dels öfver de naturliga grupperna af arter med likartad utbredning, dels öfver de mer eller mindre tydligt begränsade florområdena af olika rang. Vid det jämförande studiet af de senare har man äfven god hjälp i en statistisk behandling af de i desamma ingående olika florelementen. Man kan urskilja följande stora hufvudflorområden i jordens vegetation (se kartskissen): 1. det boreala (norra extratropiska); 2. det paleotropiska (Gamla världens tropiker utom Australien samt Syd-Afrika, hvilket starkt närmar sig det australa florområdet); 3. det central- och sydamerikanska (Central- och Syd-Amerika med undantag af det senares sydspets); 4. det australa (sydligaste Syd-Amerika, Antarktis, de subantarktiska öarna, Nya Zeeland och Australien) och 5) det oceaniska (världshafven). Parallellt med autokorologien och till stor del byggande på densamma arbetar autekologien, som studerar växtarternas lefnadsbetingelser. För att uppnå en säker bild af en arts ekologi (se d. o.) fordras en god kännedom om dess utbredning; genom studiet af denna i dess relation till klimatologiska och geografiska förhållanden finner man de faktorer, som reglera arternas utbredning i stort. Genom mera ingående studier af de klimatiska, edafiska (= markförhållandena) och biotiska (= konkurrensförhållandena till andra växter och djur) faktorerna på de olika ståndorterna, kombinerade med studier af arternas spridningsanordningar och deras effektivitet, finner man sedan lagarna för arternas fördelning i smått. En växts utbredning regleras emellertid ingalunda absolut af de på densamma inverkande klimatiska, edafiska och biotiska faktorerna. Tvärtom torde de flesta växtarter långt ifrån ha uppnått den utbredning, som de skulle kunna uppnå. Äfven historiska förhållanden spela nämligen en mycket stor roll härvidlag. En arts nuv. utbredning beror ej endast på de nu existerande förhållandena, utan