493 Vää-Wöhler 494 Vää. Se Vä. Vääksy kanal [vak-]. Se T a vastia n d, sp. 552. VÖchting [fö-], Hermann von, tysk botanist, f. 8 febr. 1847 i Blomberg (Lippe-Detmold), d. 24 nov. 1917 i Tübingen, blef filos. doktor i Göttin- gen 1873, docent i Bonn 1874, e. o. pro- fessor där, ord. profes- sor i Basel 1878 och i Tübingen 1887. V. var en framstående växtfysiolog, som nä- stan uteslutande sys- selsatte sig med expe- rimentella morfologiska och anatomiska under- sökningar. Han kom- pletterade sina närma- ste föregångares (t. ex. J. Sachs') fysiologiska arbete så till vida, som han i lifsföreteelserna ej blott såg fysikaliska och kemiska fenomen, utan äfven tog hänsyn till orga- nismernas "inre", ärftliga, gestaltbildande krafter, som arbeta sida vid sida med de yttre orsakerna. V:s flesta skrifter handla om växters utvecklings- mekanik och dennas beroende af t. ex. ett organs polaritet eller af ljusperception, värmegraden, luft- fuktigheten o. dyl. En mängd problem på detta vidsträckta område förmådde V. definitivt lösa genom sin praktiska begåfning som växtodlare. Utom flera smärre arbeten utgaf han följande, mer eller mindre sammanfattande verk: Untersuchungen ilber die bewegungen von kluten und friichten (1882), Organbildung im pflanzenreich (2 dir, 1878 och 1884), Ueber die bildung der knollen (1887), Transplantation am pflanzenkörper (1892) och Untersuchungen zur experimentellen anatomie und pathologie des pflanzenkörper s (1908). c- Lmn. Wöhler, Friedrich, tysk kemist, f. 31 juli 1800 i Eschersheim nära Frankfurt a. M., d. 23 sept. 1882 i Göttingen, visade redan som skolgosse lifligt intresse för in- samling af mineral och anställande af kemiska experiment samt upp- täckte därunder före- komsten af selen i svafvelsyra från Böh- men. Han blef vid 20 års ålder student i Marburg, fortsatte där sina kemiska själf- studier och gjorde där- under märkliga iakt- tagelser öfver svafvel- cyanföreningar. I Mar- burg fann dock hans lifliga fallenhet för kemiska studier ingen uppmun- tran, hvarför han flyttade till Heidelberg, där L. Gmelin var professor och där W. började sina arbeten öfver cyansyran, hvilka sedermera ledde till viktiga upptäckter. Där utförde han äfven sina banbrytande arbeten öfver intagna kemikaliers öfvergång i urinen. Sedan han 1823 vunnit medi- cinsk doktorsgrad, tillrådde honom Gmelin att öfverge medicJDen och i stället helt egna sig åt kemien samt att söka få arbeta hos Berzelius i Stockholm. Denne mottog ock gärna en så lofvande ung kemist, och under ett år (1823-24) vistades W. hos Berzelius, som på hans framtida verksam- het säkerligen utöfvat stort inflytande, hvilket kan spåras bl. a. af W:s ovanliga mångsidighet i forsk- ning. Mellan Berzelius och W. uppstod ett aldrig brutet vänskapsförhållande till stort gagn för veten- skapen, ty W. öfversatte till tyskan Berzelius' års- berättelser och stora läroböcker. Återkommen till Tyskland, anställdes han 1825 vid Berlins Gewerbe- schule, på hvars laboratorium han utförde ett högst betydande antal undersökningar inom olika områ- den af kemien. 1827 framställde han aluminium (som dock redan 1825 framställts af örsted), och 1828 gjorde han den epokgörande upptäckten, att cyansyrans ammoniumsalt kan förändras till urin- ämne, det första bekanta fallet, att ett orga- niskt ämne kan uppstå af oorganiska ämnen (jfr Syntes). Samtidigt med W:s förut nämnda arbe- ten öfver cyansyran hade Liebig, då i Paris på Gay-Lussacs laboratorium, undersökt knallsyran och funnit för denna syra samma sammansättning, som W. funnit för cyansyran, hvilket föranledde Liebig att anse W:s arbete oriktigt. W. repeterade då sina försök och fann dem fullkomligt riktiga. Knallsyran och cyansyran voro lika sammansatta, ehuru ytterst olika till sina egenskaper, och detta var det första bekanta fallet af isomeri (se d. o.), hvilket begrepp sedermera blef af utomordentligt stor betydelse för kemiens utveckling. W:s och Liebigs kontrovers öfver detta ämne slutade med vänskap för lifvet och ledde till ett samarbete, som frambragte en lång följd af de viktigaste upptäckter. Det första arbete, som de gemensamt utgåfvo, var en undersökning öfver honungsstensyran (mellit- syran) 1830. Följande år fick W. i uppdrag att i Kassel inrätta ett tekniskt läroverk, som öppna- des redan 1832. Under vistelsen i Kassel utförde han gemensamt med Liebig i Giessen den epokgö- rande undersökningen öfver bittermandelolja (1832), det första arbete, genom hvilket en riktig inblick i de organiska föreningarnas sammansättningsart erhölls. Det väckte också samtidens odelade beun- dran. I Kassel (1831-36) utförde W. dessutom en stor mängd andra undersökningar. 1836 tillträdde han den kemiska professuren vid universitetet i Göttingen. - Strax efter flyttningen dit gjorde han den viktiga upptäckten, att bittermandelolja upp- står af amygdalin, hvilken upptäckt meddelades Liebig och genom denne ledde till uppdagande af verkningssättet hos de ämnen, som sedermera blif- vit kallade enzym (se d. o.). 1837 och 1838 arbetade Liebig och W. gemensamt med urinsyra, hvilken berömda undersökning ledde till upptäck- ten af ett betydande antal nya föreningar (jfr P u r i n). Liebig egnade sig därefter åt fysiologisk och agrikulturkemi, men W. fortsatte sina rent kemiska arbeten samt utgaf ett häpnadsväckande antal afhandlingar i ämnen, tillhörande mineral- analys samt oorganisk, organisk och analytisk kemi. Mest bekanta af dessa arbeten äro hans gemensamt med H. Sainte-Claire Deville utförda undersökning öfver bor, hvarvid bor-diamanten upptäcktes, hans gemensamt med Buff utförda arbete öfver siliciumväte samt undersökningar öfver