543 Yguassuf allén-Yima 544 jämte föreställde sig vissa andra moln som en häst, på hvilken stormguden Oden red fram genom luf- ten, så kunde "molnträdet" med tiden komma att bära "stormhästens" (Yggdrasils) namn. Från molnträdet kommer naturligen såväl jordens dagg som dess många strömmar. På grund af sin höjd blef det med tiden uppfattadt som en ask (eller ek), ett af Nordens allra högsta trädslag. Då man under vikingatiden gjorde bekantskap med kristna legender om "lifvets träd" i paradiset, så lånades på grund af redan förhandenvarande likheter mel- lan de båda träden flera drag från det paradisiska till den nordiska mytens träd, såsom den eviga grönskan, begjutningen med en kristallklar vätska m. m., och Y. fick småningom rollen af ett lifs- eller världsträd. Ännu följddigrare blef en annan sammanblandning. Sedan molnträdet-stormhästen väl kommit att uppfattas som ett verkligt träd med allehanda jordiska egenskaper, var namnet Ygg- drasil, "Odens häst", icke längre möjligt att fatta i den ursprungliga meningen. Då nu galgen i nord- bons poetiska språkbruk ofta kallades "den häng- des häst", på hvilken den döde sades "rida", och då hängningen betraktades som ett offrande åt stormens gud, Oden, så låg det nära till hands att, sedan man gjort bekantskap med den kristna be- rättelsen om en gud, som, offrad åt sig själf, hängde på ett trä (i angelsaxisk poesi t. o. m. ' kalladt "galge"), finna i världsträdets namn "Odens häst" en antydan om en motsvarande tilldragelse i Odens lif. Och emedan Jesu sida genomstangs af krigsknektens spjut, fick äfven Oden vara spjut- stungen ; när den förre först efter 3 dagar uppstod, fick den senare först efter 3 gånger 3 nätter åter- taga sin gudamakt o. s. v. Denna utveckling var så mycket naturligare, som korsets trä ofta i me- deltida legender framställes som ett lefvande träd, om hvilket det t. ex. heter, att dess topp når him- melen, dess grenar omfatta all världen, och med sin rot sträcker det sig till dödsriket, allt drag, som vi se öfverförda på Yggdrasilsmyten, liksom denna ock fått sina många djur från - andra käl- lor att förtiga - bildliga framställningar af Kristi kors, omgifvet af åtskilliga djur, såsom drakar, ekorrar och fåglar (t. ex. örn, hök). Se E. H. Meyer, "Germanische mythologie" (1891), S. Bugge, "Studier över de nordiske gude- og helte- sagns oprindelse" (I, 1881-89), E. Mogk i Pauls "Grundriss der germanischen philologie", 2:a uppl. III, 379, Läffler i "Svenska landsmålen" (1911, s. 617 ff.), och A. Olrik i "Danske studier" (1917, s. 49 ff.). Ad.N-n. Yguassufallen (Iguassu-) äro belägna i floden Yguassu omkr. 30 km. ofvanför dess förening med Alto Parana. I sitt nedersta lopp utgör Yguassufloden gräns mellan Argentina och Brasilien. Flodens nederbördsområde vid fallen utgör omkr. 65,000 kvkm. (Göta älf vid Trollhättan 47,000 kvkm.; Niagarafloden 680,000 kvkm.). Vattenföringen är mindre väl känd. Medelafrinningen kan emellertid, med hänsyn till nederbörden 1,000 à 2,000 mm. per år, uppskattas till omkr. 2,000 kbm. per sek. (Trollhättan 540 kbm. pr sek.; Niagara 5,900 kbm. per sek.). Fallhöjden utgör omkr. 65 m. (Trollhättan 32 m.; Niagarafallen med ofvan- och nedanförliggande forsar 96 m.), och medeleffekten i Yguassufallen uppgår därför till omkr. 1,300,000 turbinhkr (Trollhättan 175,000 hkr; Niagara 5,700,000 hkr), hvaraf emellertid blott ett par hundra tusen hästkrafter synas kunna praktiskt tillgodogöras, enär endast mycket begränsade regleringsmöjligheter torde förefinnas. Planer ha framlagts att medelst en omkr. 1,200 km. lång ledning öfverföra kraft från Yguassufallen till Buenos Aires, Rosario m. fl. platser, hvarvid jämväl kraftafsättning skulle ega rum under vägen. Vattenfallen tillhöra till lika delar Argentina och Brasilien. C. K. Yhlen, Gerhard von, fiskeritjänsteman, f. 13 sept. 1819 på Ollonö i Östergötland, d. 7 juli 1909, blef student i Uppsala 1837 och egnade sig där åt naturvetenskapliga studier, företrädesvis zoologi. 1846 slog han sig ned som landtbrukare i Östergötlands skärgård samt öfvertog slutligen fädernegodset Ollonö. Detta sålde han 1864 och egnade sig sedermera uteslutande åt fiskeriväsen- det. För att studera detta och särskildt ostron- odlingen företog han som Landtbruksakad :s stipen- diat en studieresa till Frankrike 1865 och blef 1866 tillsyningsman vid Bohusläns hafsfisken, för hvilkas främjande han med mycket nit framgångs- rikt verkade till 1885, hvarefter han till 1901 var karantänsmästare på Känsö utanför Göteborg. 1870 -82 hade han tillsyn jämväl öfver Hallands fiske- rier. Förutom åtskilliga vetenskapliga studieresor inom fäderneslandet företog han 1848 i sällskap med professor Lilljeborg en längre vetenskaplig resa i norra Ryssland och Finmarken samt deltog som jägare, zoolog och tecknare i svenska Spetsbergs- expeditionen 1861. Äfven under den tid han var anställd vid Bohusläns fiskerier gjorde han flera studieresor till utlandet. Y. ordnade svenska fiskeri- afdelningen vid världsutställningen i Wien 1873 och vid utställningen i Berlin s. å. samt, inom Sverige, utställningen vid fiskarmötet i Lysekil 1883 m. fl. Förutom de årliga berättelserna om de bohuslänska fiskerierna samt smärre uppsatser i tidskrifter etc. utgaf Y. tidskr. "Fiskaren", som dock snart af brist på uppmuntran upphörde, samt en uppsats för fiskeriutställningen i Ber- lin 1880: Die seefischerei an der wesfkùste Schwe- dens. R- L. (K. A. A-n.) Yiddish [ji'dij], eng., judetyska (se d. o.). Yima är enl. Avesta namn på en sagokonung i Iran, son till Vivahvant (motsvarande sanskr. Yama, son af Vivasvant, se Yama), som på Ahuras befallning byggde slottet Var (eller Vara). Hans regering varade i 1000 år under ständig lycka, förskonad från hetta, köld, sjukdom och död (Yasna 9). Slutligen går han emellertid på grund af lögnaktigt tal förlustig sin xvargnah (konungaglans, -gloria, majestät), hvarefter han flyende irrar omkring till sin död. I medel- och ny persiska uppträder Y. under namnet J a m - s e t, resp. Jam-sed, en sammansättning, som i första ledet innehåller det ursprungliga Yima, och den gamla sagan om Yimas guldålder återkom- mer som motiv i senare litteratur (t. ex. Shäh- näme). - Urspr. var nog redan i indo-iransk tid Yama - Yima tänkt som människosläktets upp- hofsman. Troligen föreställde man sig honom redan då - som faktiskt i Iran - som konung öfver en