- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
551-552

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ymer (tidskrift) - Ymers bay - Ymesfjeld - Ymisland - Ymnighetshorn - Y. M. O. S. - Ympare - Ympjord - Ympning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

forskningen, hvilket äfven återspeglas i "Ymer", är, att den i äldre tider jämförelsevis litet sysselsatte sig med det egna landet. Så innehöll tidskr. 1881--94 blott 12 uppsatser behandlande svenska förhållanden mot 44 berörande arktiska frågor och 29 Afrika. Under senare årtionden har detta högeligen förändrats, och sedan 1895 kan det sägas, att "Ymer" är i ordets alla bemärkelser en svensk geografisk och etnologisk tidskrift, innehållande en stor och mycket viktig del af källmaterialet för Sveriges geografi i vidaste mening. De hittills färdiga 40 årgångarna, omfattande i rundt tal 15,172 sidor med 2,760 textfigurer och 207 åtföljande taflor och som dragit en kostnad af omkr. 240,000 kr., innehålla i allt 597 uppsatser förutom ett mycket stort antal notiser och litteraturanmälningar samt sällskapets förhandlingar m. m. Priset var t. o. m. 1920 10 kr., därefter 15 kr. De första årtiondena växlade bandens storlek mellan 10 och 25 ark, under de bägge sista ha de hållit sig mellan 25 och 32 ark. "Ymers" förste redaktör var kanslisekreteraren S. Nordström (1881). Han efterträddes af d:r A. Stuxberg (1882), efter hvilken följt sedermera riksbibliotekarien E. V. Dahlgren (1883--93), professor A. G. Nathorst (1894--98) och professor G. Andersson (från 1899). Något fylligare redogörelser för "Ymer" ha lämnats i årg. 1911 ("Ymer trettio år"), 1919 ("Sällskapets publikationer") och 1921 ("Ymer under det sista årtiondet"). G. A. Ymers bay [-bei'], scen från. Se Spetsbergen, fig. 4. Ymesfjeld [-fjäll], numera obrukligt namn. Se Galdhöpiggen. Ymisland, d. v. s. "blandningsland", land, hvars invånare äro af blandad börd, är i den isländska Hervararsagan namnet på ett land, som uppges ligga mellan jättarnas och människornas hemvist. Namnet har sålunda ingenting att göra vare sig med Ume lappmark eller med jätten Ymer, såsom åtskilliga äldre författare tänkt sig. Möjligen har den fantastiska föreställningen om ett dylikt land uppstått med anledning af de på gränsen mellan den finsklapska och den skandinaviska befolkningen förekommande blandade äktenskapen. Jfr K. Gíslason, "Om navnet Ymir" (i danska Videnskabernes selskabs skrifter, 1874). Ad. N-n. Ymnighetshorn. Se Amaltheia. Y. M. 0. S. (i engelska brefunderskrifter), förkortning för Your most obedient servant, Eder hörsammaste tjänare. Ympare, med. Se Vaccination. Ympjord, på Bacillus radicicola (Bacterium radicicola, se Assimilation, sp. 242) rik jord, som används till inblandning i åker- eller trädgårdsjord, där någon viss form af nämnda bakterie saknas (jfr Nitragin). Ympning. 1. Med. Se Vaccination. -- 2. Trädg., ett sätt för förädling (se d. o. 2), som utföres sålunda, att en kvist af den växt, som man på detta sätt vill föröka, t. ex. en ädel fruktsort eller någon art, som icke på annat sätt med fördel kan fortplantas, insättes i en annan växt, en grundstam (se d. o.). Samma ändamål har okulering (se d. o.), inokulation. Olika former af en och samma art kunna vanligen lätt hopväxa vid ympning, likaså äfven närstående arter inom samma släkte; dock kan körsbär icke ympas på plommon, och endast sällan lyckas det att ympa päron på äppelträd eller tvärtom. Däremot känner man en del fall, då en växt kan ympas på arter, tillhörande ett annat närstående släkte. Sålunda ympas päron på vissa arter af släktena Cydonia, Sorbus och Cratægus, syren på liguster o. s. v. Äldre trädgårdslitteratur innehåller ofta fantastiska uppgifter om ympning af växter på de mest skilda växtslag (fruktsorter i barrträd o. s. v.). Ehuru ympning oftast företages med träartade växter, kan den äfven ske med örtartade sådana (pioner, dahlior m. fl.). Träd och buskar ympas i det fria om våren, innan stammarna, som skola förädlas, fullt utslagit sina löf, eller under tiden från det knopparna på vildstammen börja svälla och tills löfvet är till hälften utslaget, undantagsvis äfven på sensommaren (krusbär). Ympkvistarna, hvartill vanligen förra årets skott (årsskott) användas, aftagas vanligen redan under vintern (jan.--mars) och inbäddas helst i en hög af snö eller sönderhackad is, hvilken sedan täckes med skogsmossa eller något annat lämpligt ämne, för att kvistarna därigenom skola bibehållas i hvila, till dess de skola användas till ympning. De flesta träartade växter, såsom fruktträd och många andra, ympas med fördel ute i det fria på stammar stående i fri jord, men åtskilliga arter, såsom björk, ek, bok, hassel, al, lönn m. fl., kunna dels alldeles icke, dels endast med ytterst ringa framgång ympas ute i det fria, utan stammarna måste, då varieteter eller sällsynta arter af dylika träd skola fortplantas genom ympning, inslås i krukor och ymparna efter förädlingen underhållas i växthus eller drifbänk. Äfven i andra fall måste de ympade stammarna stå i växthus eller bänk med fuktig luft, t. ex. af det skäl, att man användt ympkvistar med vidsittande blad (barrträd, Clematis m. fl.), som i det fria skulle torka bort, innan sammanväxning hunnit ske. De flesta växter ympas i närheten af jordytan, och alla skott, som framskjuta från grundstammen, borttagas, så att växtens hela ofvanjordiska del kommer att tillhöra den art, varietet eller sort, hvaraf ympen tagits. Fruktträd ympas dock ofta uppe i kronan (se Omförädling). Många olika metoder finnas för ympkvistens och grundstammens tillskärning och sammanfogning. Det enklaste ympningssättet kallas barkympning, och denna tillgår så, att ympkvistens undre ända skäres med ett långt, snedt snitt (fig. 1 a). Sedan grundstammen skurits tvärt af, skäres barken upp till en längd, motsvarande ympens snittyta, och lossas varligt från veden, hvarefter kvisten skjutes ned i den uppkomna springan med snittytan vänd mot grundstammens ved. Ympstället omviras med bast eller garn och bestrykes med ympvax. Vid ympning af smala grundstammar används ofta skarfympning l. kopulation (se d. o.; fig. 2) eller den något afvikande form däraf, som kallas hakympning, så benämnd därför, att en tunn flisa eller tunga lossas genom ett snitt underifrån på snittytan af ympen för att inpassas i ett motsvarande snitt eller hak, gjordt uppifrån på snittytan af grundstammen. Triangulering eller getfotsympning och klyfympning kunna båda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free