Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ykens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med linne och bomull). Därtill kommer, att fuktig
ylleväf torkar mycket långsammare och
afdunstningen försiggår mycket jämnare. Allt detta gör
yllet så lämpligt till beklädnad, ty ju hastigare ett
tyg suger till sig vatten och således på samma
gång förlorar sin lufthalt, och ju fortare vattnet
af dunstar (t. ex. vid svettning), dess större blir
kroppens värmeförlust, hvaraf lätt
förkylningssjukdomar följa. Men på en känslig och ömtålig hud
utöfvar yllet ofta en obehagligt retande inverkan
och framkallar därigenom äfven en ökad
svettafsöndring. Ylleunderkläder hålla likasom ett
ständigt lager af fuktig ånga mellan sig och kroppen,
hvilken bidrar till att förvekliga huden. Hos
halfylle äro dessa olägenheter i mindre grad för
handen.
Yllejava, text. Se Stramalj.
Yllemuslin. Se Muslin.
Ylleplysch. Se Plysch.
Yllestad, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 3,211 har. 677 inv. (1920). Y. bildar
med Näs och Vistorp (framdeles äfven
Vartofta-Åsaka och Kölfvene) ett pastorat i Skara stift,
Vartofta kontrakt.
Yllästunturi, finskt fjällparti. Se Lappland,
sp. 1219.
Ülzen l. Uelzen [y’ltsen], stad i preussiska
reg.-omr. Lüneburg (Hannover), på
Lüneburgheden, vid Elbes biflod Ilmenau, 33 km. s. om
staden Lüneburg. 9,331 inv. (1905). Handel med
landtmannaprodukter samt tillverkning af tobak,
yllevaror m. m. Staden tillhörde hansan sedan
1451.
A. N-d.
Ylä-Keitele, sjö. Se Keitele 1.
Yläne, socken i Åbo och Björneborgs län,
Finland, Loimijoki domsaga, Masku härad. Areal 335
kvkm. 3,350 inv. (1919), finsktalande. Pastorat af
3:e kl., Virmo kontrakt, Åbo ärkestift.
O. B-n.
Ylöjärvi, socken i Tavastehus län, Finland,
Birkkala domsaga och härad. Areal 174 kvkm.
317 inv. (1919), finsktalande. Y. afskildes 1899
från Birkkala till själfständigt pastorat af 3:e kl.,
Tammerfors kontrakt, Borgå stift.
O. B-n.
Y. M. C. A. [wai’ e’m si’ ei’], förkortning för
Young men’s christian association (se Kristliga
föreningen af unga män).
Ymer, äfven kallad Aurgelmer, isl. myt.,
är enligt eddorna alla jättars (eller åtminstone alla
köldjättars, "rimtursars") stamfader. Han
uppkom i tidens begynnelse genom köldens och värmens
sammanträffande i Ginnungagap (se d. o.) och
särskildt af de etterdroppar, som stänkte dit från
Elivågar. Han lifnärde sig af den mjölk, som rann
ur den på liknande sätt uppkomna kon Audhumblas,
"den (mjölk)rika kullkons" (se A. Noreen i "Namn
och bygd" VI, 169 ff.) spenar. Denna återigen
lefde af att slicka stenar, belagda med salt rimfrost
en sysselsättning, som på samma gång framskapade
gudarnas stamfader, Bure (se denne). Emellertid
hade Y. fått afkomlingar på så sätt att, medan han
sof, en man och en kvinna växt fram under hans
vänstra hand, på samma gång som hans ena fot med
den andra aflat en son, försedd med sex hufvuden.
Ehuru Bures son Bur eller Bor (isl. Burr, Borr)
befryndat sig med Ymersättlingarna, beslöto dock
hans tre söner, Oden, Vile och Ve, att utrota detta
onda släkte. I den af dem dödade Ymers blod
drunknade alla hans otaliga afkomlingar så när som
på ett enda par, rimtursen Bergelmer och
dennes hustru, som sedan fortplantade jättesläktet.
Nu företogo sig de nämnda tre gudarna att af Y:s
kropp forma världen. Af köttet blef jord, af blodet
vatten, af benen berg, af håret träd, af
hufvudskålen himlahvalfvet, af hjärnan moln o. s. v. –
Ymer-myten är sannolikt af jämförelsevis sen
upprinnelse och torde till stor eller största delen bero
på bibliska berättelser (jfr t. ex. Noa), kristna
legender och antika sagor, som under vikingatiden
eller möjligen ännu tidigare nått Norden och
hvilkas inflytande särskildt är märkbart i fråga om
framställningen af världsskapelsens detaljer. Jfr
E. H. Meyer, "Germanische mythologie" (1891,
s. 144 ff.), "Die eddische kosmogonie" (1891, s.
69 ff.) och E. Mogk i Pauls "Grundriss der
germanischen philologie", 2:a uppl. III, s. 376 f.
Ad. N-n.
Ymer, tidskrift, utg. af Svenska sällskapet för
antropologi och geografi (se d. o.), är den
fullständiga titeln på Sveriges äldsta och mest bekanta,
åt geografien och antropologien egnade tidskrift.
Under ofvan angifna namn utkommer den sedan
1881, men i själfva verket började den serie
publikationer, af hvilka "Ymer" utgör hufvuddelen, med
"Tidskrift för antropologi och kulturhistoria"
(1873–77), utg. af det 1873 bildade
Antropologiska sällskapet (se d. o.), hvilket 1877 i sitt
program upptog äfven geografien och då ombildades
under ofvan angifna namn samt 1878–80 utgaf
dels "Antropologiska sektionens tidskrift", dels
"Geografiska sektionens tidskrift", hvilka bägge
1880 förenades i "Ymer", namnet på nordiska
mytologiens kaosjätte, urämnet till den värld, som
är föremål för geografiens och antropologiens
forskningar. De 40 årgångar, som utkommit af
tidskriften, ha redigerats ur den tvåfaldiga
synpunkten att å ena sidan bjuda en mera populär
geografisk och antropologisk kunskap och å andra
sidan vara ett specialorgan för fackmannen. Sedan
det fr. o. m. 1919 blifvit sällskapet möjligt att
utge ett särskildt fackorgan, "Geografiska annaler",
hufvudsakligen på främmande språk, har "Ymer"
kunnat mera egnas åt den förstnämnda uppgiften.
"Ymer" uppsattes under den svenska arktiska
forskningens storhetstid. Under tidigare 1880-talet
innehöll tidskriften många uppsatser, notiser och
litteraturrecensioner från A. E. Nordenskiölds och
hans medarbetares färder. När den källan mot
nämnda årtiondes midt sinade, inträdde en viss
nedgång, som snart följdes af en tid (1885–89),
då värdefulla bidrag inströmmade från de många
svenskar, som deltogo i Kongostatens
grundläggning eller andra forskningar i Afrika. Efter 1894
började en ny generation, – A. G. Nathorst, G.
De Geer, A. Hamberg m. fl. – af arktiska
forskare omtala sina färder och iakttagelser i "Ymer"
och har därmed fortsatt intill närvarande tid.
Många äro äfven de bidrag af såväl geografisk som
antropologisk art, hvilka sedan 1894 influtit från
den rad af svenska forskare, hvilka med O.
Nordenskjöld som pionjär upptagit den sydamerikanska
och antarktiska forskningen. Asien och "Ymer" ha
förenats väsentligen genom S. Hedin, hvilken redan
1886 där skref sin första uppsats. Ett
anmärkningsvärdt drag i den svenska geografiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
