- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
559-560

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en mytisk stamfader och förste konung, t. ex. danskarna från en konung Dan, göterna från en Göt, skjoldungarna från en Skjold o. s. v., antog man äfven för Ynglingarna den stamfader Ing, från hvilken enligt Tacitus ingvæonerna och enligt angelsaxerna ingvinerna härstamma. Denne stamheros' namn utbyttes med tiden mot hans representant konungens titel och erhöll då de fullare benämningarna Yngve frey (se d. o.), Ingefrey, Ingunar frey ("Ing-vännens herre", jfr angls. fréa ingvina, "ingvinernas herre"). För författaren af "Ynglingatal" var sålunda den af honom besjungna Ynglingaättens stamfader den i Uppsala företrädesvis dyrkade nationalguden Frej. Detta hade vidtgående följder såväl för skaldestyckets öfriga innehåll som ock medelbarligen för Sveriges historia. Det blef nämligen nu lätt att förläna "Ynglingarna" de höga anor, som för skaldens syfte tarfvades, genom att med allehanda lånegods utfylla det stora tomrummet mellan stamfadern och den äldste historiskt styrkte medlemmen af ätten. Tack vare upptäckten, att Yngve härskat i Uppsala -- något hvarom förf. af "Ynglingatal" själf medger sig länge ha sväfvat i ovisshet -- syntes man till fullo berättigad att i ätten inrycka gamla svenska konungar (ynglingar af Skilfingaätten och kanske äfven andra ätter), och insikten om, att han var identisk med guden Frej gaf en osökt anledning att i dennes närmaste grannskap placera andra guda- och sagofigurer. Redan Are eller någon hans sagesman drog den riktiga slutsatsen att, då Frej ju enligt den isländska mytologien var Njords son, måste guden Njord ha före Frej innehaft svenska tronen. Men då ätten måste på grund af sitt namn ha börjat med en Yngve, så följde med nödvändighet, att Njords förut till namnet okände fader hetat Yngve. Alltså hade den gamle Yngvefrej af spekulationen klufvits itu uti tvenne personer: Yngve (såsom hvars fader senare källor ange dels Oden, dels en norsk sagokonung Halfdan den gamle) och Frej. Men Ares skarpsinne förde honom vidare. Då asarna härstammade från Asien, något, som man på grund af namnlikheten omedelbart insåg, borde de med dem förbundne vanerna, till hvilka ju Njord och Frej hörde, ha bott i deras närhet, och Are anser sig därför med fog kunna tillägga sin Yngve epitetet tyrkja konung, d. v. s. turkarnas konung. Ynglingaättens äldsta medlemmar bli sålunda hos Are: "Yngve tyrkja konung, Njord svea konung och Frej", alltså en konstruerad och två mytiska personligheter. De närmast följande "konungarna", hvilka redan Ynglingatal meddelar, äro rena sagofigurer. Historien om Fjolner (troligen "den från fältet"), som drunknar i ett mjödkar, "där Frode (ett annat namn för Frej) bodde" (alltså i Uppsala), är väl den åkerbruks-, korn- och öl-demon, som från Sverige lånats af finnarna under namnet Pellon-Pekko, där förra delen sammanhänger med Fjolner och senare delen med samma demons isländska namn Byggver (se d. o.), af bygg, korn, det angls. Beow. Sveigder ("den som gör en kurva"), han som om kvällen löper in i berget efter en dvärg, torde urspr. vara den i berget sjunkande kvällssolen. Vanlande ("vanernas landsman") och Visbur (den "vise sonen") äro sannolikt urspr. identiska och deras saga en omformning af samma motiv, som ligger till grund för myten om ("vanernas ättelägg") Frejs förbindelse med jättemön Gerd (här ersatt af en finsk prinsessa) och hans däraf föranledda död (se vidare Visbur). Från sagans och mytens värld stammar ock Domalde, kungen, som offras till årsväxtens främjande, ett från många primitiva religioner kändt kultbruk. Rent uppkonstruerade, kanske först af Are, tyckas de därpå följande, fullkomligt färglösa Domar och Dyggve vara. En tydlig sagohjälte är åter Dag (den vise), ehuru motivet till hans saga ännu ej fullt klarlagts. Däremot synes berättelsen om Agne vara endast en ny variation af motivet i Vanlande-Visbur-sagan. Först med Alrek och Erik beträda vi möjligen en i någon mån historisk mark, åtminstone så till vida, att de båda namnen sannolikt tillhört en gång existerande Uppsalakonungar. Dessa namn äro nämligen, i motsats till de föregående, vanliga fornsvenska personnamn, och i en isländsk källa uppräknas bland "skilfingar" icke mindre än 3 Erikar och 2 Alrekar. F. ö. förekommer "Ynglingatals" berättelse om Alrek och Erik i sina hufvuddrag äfven på andra håll, t. ex. hos Saxo. Detsamma gäller om Alf och Yngve, hvilken senare i andra källor kallas med sitt fullständigare namn Ingjald (hvaraf Inge, i isländsk form Yngve, är en s. k. kortform) och förmodligen är identisk med den Yngve eller Ingjald, som i flera versioner af den bekanta sagan om Hjalmar och Ingeborg nämnes som den sistnämndas fader och konung i Uppsala. Historien om Jorund (och Erik) är tillsvidare i fråga om sitt ursprung och innehåll väsentligen outredd och torde för resten vara ett oursprungligt tillägg genom inflytande från Háleygiatal. Sannolikt är den historiska existensen af Aun (äldre Audun) och "skilfingaättlingen" (såsom "Ynglingatal" uttrycker sig) Egil Vendelkråka -- detta än i dag som öknamn på de uppländske Vendelborna brukade binamn tillkommer nämligen i de äldsta källorna ("Historia Norvegiæ" och Are) Egil och har först af Snorre öfverflyttats på Ottar. Förmodligen äro Aun och Egil, hvilka båda uttryckligen af Snorre uppges vara höglagda vid Uppsala, begrafna i de båda äldsta "kungshögarna" (resp. "Odens" och "Frös") vid Gamla Uppsala, hvilka af arkeologiska skäl dateras till slutet af 400-, resp. början af 500-talet. Med denne Ottar, som stupade i Vendel, stöta vi för första gången på en med visshet fullt historisk person. Han förekommer nämligen äfven uti det i förhållande till "Ynglingatal" fullt själfständiga angelsaxiska kvädet om Beowulf. Ottar (angls. Ohthere) uppges där vara en skilfing och svenskarnas konung samt son till en konung Angantyr l. Anganther (angls. Ongentheow), som kämpar med den fullt historiske götiske konungen Hugleik. Då nu denne enligt frankiska annalers med Beowulfskvädet fullt öfverensstämmande berättelser stupade omkr. år 516 på ett krigståg mot frankerna, så kan Ottars regering med säkerhet förläggas till början eller förra hälften af 500-talet och utgör sålunda det första någorlunda säkra datum i Sveriges historia. Härmed stämmer förträffligt, att den sedan gammalt (åtminstone 1600-talet) s. k.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free