Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yngelvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mytisk stamfader och förste konung, t. ex.
danskarna från en konung Dan, göterna från en Göt,
skjoldungarna från en Skjold o. s. v., antog man
äfven för Ynglingarna den stamfader Ing, från
hvilken enligt Tacitus ingvæonerna och enligt
angelsaxerna ingvinerna härstamma. Denne
stamheros’ namn utbyttes med tiden mot hans
representant konungens titel och erhöll då de fullare
benämningarna Yngve frey (se d. o.),
Ingefrey, Ingunar frey ("Ing-vännens herre",
jfr angls. fréa ingvina, "ingvinernas herre"). För
författaren af "Ynglingatal" var sålunda den af
honom besjungna Ynglingaättens stamfader den i
Uppsala företrädesvis dyrkade nationalguden Frej.
Detta hade vidtgående följder såväl för
skaldestyckets öfriga innehåll som ock medelbarligen för
Sveriges historia. Det blef nämligen nu lätt att
förläna "Ynglingarna" de höga anor, som för
skaldens syfte tarfvades, genom att med allehanda
lånegods utfylla det stora tomrummet mellan
stamfadern och den äldste historiskt styrkte medlemmen
af ätten. Tack vare upptäckten, att Yngve
härskat i Uppsala – något hvarom förf. af
"Ynglingatal" själf medger sig länge ha sväfvat i
ovisshet – syntes man till fullo berättigad att i ätten
inrycka gamla svenska konungar (ynglingar af
Skilfingaätten och kanske äfven andra ätter), och
insikten om, att han var identisk med guden Frej
gaf en osökt anledning att i dennes närmaste
grannskap placera andra guda- och sagofigurer. Redan
Are eller någon hans sagesman drog den riktiga
slutsatsen att, då Frej ju enligt den isländska
mytologien var Njords son, måste guden Njord
ha före Frej innehaft svenska tronen. Men då
ätten måste på grund af sitt namn ha börjat
med en Yngve, så följde med nödvändighet, att
Njords förut till namnet okände fader hetat Yngve.
Alltså hade den gamle Yngvefrej af spekulationen
klufvits itu uti tvenne personer: Yngve (såsom
hvars fader senare källor ange dels Oden, dels
en norsk sagokonung Halfdan den gamle) och Frej.
Men Ares skarpsinne förde honom vidare. Då
asarna härstammade från Asien, något, som man
på grund af namnlikheten omedelbart insåg, borde
de med dem förbundne vanerna, till hvilka ju Njord
och Frej hörde, ha bott i deras närhet, och Are
anser sig därför med fog kunna tillägga sin Yngve
epitetet tyrkja konung, d. v. s. turkarnas
konung.
Ynglingaättens äldsta medlemmar bli sålunda
hos Are: "Yngve tyrkja konung, Njord svea
konung och Frej", alltså en konstruerad och
två mytiska personligheter. De närmast följande
"konungarna", hvilka redan Ynglingatal meddelar,
äro rena sagofigurer. Historien om Fjolner
(troligen "den från fältet"), som drunknar i ett
mjödkar, "där Frode (ett annat namn för Frej)
bodde" (alltså i Uppsala), är väl den åkerbruks-,
korn- och öl-demon, som från Sverige lånats af
finnarna under namnet Pellon-Pekko, där förra delen
sammanhänger med Fjolner och senare delen med
samma demons isländska namn Byggver (se d. o.),
af bygg, korn, det angls. Beow. Sveigder
("den som gör en kurva"), han som om kvällen
löper in i berget efter en dvärg, torde urspr. vara
den i berget sjunkande kvällssolen. Vanlande
("vanernas landsman") och Visbur (den "vise
sonen") äro sannolikt urspr. identiska och deras
saga en omformning af samma motiv, som ligger
till grund för myten om ("vanernas ättelägg")
Frejs förbindelse med jättemön Gerd (här ersatt
af en finsk prinsessa) och hans däraf föranledda
död (se vidare Visbur). Från sagans och mytens
värld stammar ock Domalde, kungen, som offras
till årsväxtens främjande, ett från många
primitiva religioner kändt kultbruk. Rent
uppkonstruerade, kanske först af Are, tyckas de därpå
följande, fullkomligt färglösa Domar och Dyggve
vara. En tydlig sagohjälte är åter Dag (den
vise), ehuru motivet till hans saga ännu ej fullt
klarlagts. Däremot synes berättelsen om Agne
vara endast en ny variation af motivet i
Vanlande-Visbur-sagan. Först med Alrek och Erik
beträda vi möjligen en i någon mån historisk mark,
åtminstone så till vida, att de båda namnen
sannolikt tillhört en gång existerande Uppsalakonungar.
Dessa namn äro nämligen, i motsats till de
föregående, vanliga fornsvenska personnamn, och i en
isländsk källa uppräknas bland "skilfingar" icke
mindre än 3 Erikar och 2 Alrekar. F. ö.
förekommer "Ynglingatals" berättelse om Alrek och Erik
i sina hufvuddrag äfven på andra håll, t. ex. hos
Saxo. Detsamma gäller om Alf och Yngve,
hvilken senare i andra källor kallas med sitt
fullständigare namn Ingjald (hvaraf Inge, i isländsk
form Yngve, är en s. k. kortform) och förmodligen
är identisk med den Yngve eller Ingjald, som i
flera versioner af den bekanta sagan om Hjalmar
och Ingeborg nämnes som den sistnämndas fader
och konung i Uppsala. Historien om Jorund
(och Erik) är tillsvidare i fråga om sitt ursprung
och innehåll väsentligen outredd och torde för
resten vara ett oursprungligt tillägg genom
inflytande från Háleygiatal. Sannolikt är den historiska
existensen af Aun (äldre Audun) och
"skilfingaättlingen" (såsom "Ynglingatal" uttrycker
sig) Egil Vendelkråka – detta än i dag
som öknamn på de uppländske Vendelborna
brukade binamn tillkommer nämligen i de äldsta
källorna ("Historia Norvegiæ" och Are) Egil och
har först af Snorre öfverflyttats på Ottar.
Förmodligen äro Aun och Egil, hvilka båda uttryckligen
af Snorre uppges vara höglagda vid Uppsala,
begrafna i de båda äldsta "kungshögarna" (resp.
"Odens" och "Frös") vid Gamla Uppsala, hvilka
af arkeologiska skäl dateras till slutet af 400-,
resp. början af 500-talet. Med denne Ottar,
som stupade i Vendel, stöta vi för första gången
på en med visshet fullt historisk person. Han
förekommer nämligen äfven uti det i förhållande till
"Ynglingatal" fullt själfständiga angelsaxiska
kvädet om Beowulf. Ottar (angls. Ohthere) uppges
där vara en skilfing och svenskarnas konung samt
son till en konung Angantyr l.
Anganther (angls. Ongentheow), som kämpar med den
fullt historiske götiske konungen Hugleik. Då nu
denne enligt frankiska annalers med
Beowulfskvädet fullt öfverensstämmande berättelser stupade
omkr. år 516 på ett krigståg mot frankerna, så
kan Ottars regering med säkerhet förläggas till
början eller förra hälften af 500-talet och utgör
sålunda det första någorlunda säkra datum i
Sveriges historia. Härmed stämmer förträffligt, att
den sedan gammalt (åtminstone 1600-talet) s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
