- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
561-562

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten - Yngshyttefälten - Yngste sons rätt - Yngvar - Yngve (Yngvinn, Ungvinus, mytologi)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ottarshögen i Vendels socken visat sig vara att datera till omkr. 550 och sålunda alltför väl kan vara vår Ottars grafhög. Vidare of verensstämma "Ynglingatal" och Beowulfskvädet med hvarandra i uppgiften om, att Ottars son var Adils (äldre Adgils, i angls. ombildadt till Eádgils), som först efter en svår strid med sin farbroder Ale (angls. Onela) intog tronen. Enligt Snorre blef Adils höglagd vid Uppsala, och då han bör ha dött i slutet af 500-talet, till hvilken tid den tredje och största "kungshögen" ("Torshögen") vid Gamla Uppsala är att datera, så är det ju högst sannolikt, att denne i sagorna ryktbare konung är där begrafven. Då sålunda dessa nu nämnda släktled visa sig ega goda anspråk på att få betraktas som historiska, är det ju rätt sannolikt, att äfven de följande fem sveakonungarna: Östen, Yngvar, Anund, Ingjald och Olof, äro det, ehuru väl de endast genom "Ynglingatal" och därpå baserade källor äro styrkta. -- Med Olof ("trätälja") slutar sålunda raden af svenska Ynglingar, och nu vidtaga i "Ynglingatals" släktregister de norske Ynglingarna. Möjligen har den förste af dessa, Halfdan ("hvitben"), haft en värmländsk eller uppländsk Olof till fader, och det kan vara denna namnlikhet, som möjliggjort ättens anknytning till Uppsalakonungen Olof. I fråga om de på Halfdan följande Östen ("fjärt") och Halfdan ("den gifmilde och matsnåle") har man nästan blott "Ynglingatals" magra uppgifter att stödja sig på. Den därefter följande Gudröd ("den storståtlige", af Are, Snorre m. fl. kallad "veidekonung", d. v. s. jaktkung) dödades på föranstaltande af sin drottning, Åsa. Efter all rimlighet är det hon, som är uppkallad i gårdsnamnet Oseberg (i närheten af Ynglingaättens graffält -- Norges ståtligaste -- vid Borre) och som hvilar i det där uppgräfda drakskeppet, det härligaste hittills kända. I ett annat från samma nejder stammande, äfvenledes ryktbart skepp, det från Gokstad, hvilar efter all sannolikhet Gudröds ene son, Olof ("geirstadaalf", d. v. s. Geirstads skyddsande). Med dennes son Ragnvald ("hederhög") slutar registret i "Ynglingatal" -- sådant vi nu ha det i behåll --, men de äldste isländske historieskrifvarna veta att om Gudröds andre son, Halfdan ("svarte"), förtälja åtskilligt, och med dennes ryktbare son Harald ("hårfager") äro vi inne i en, om ock ej i allo fullt historisk, så dock med rikligt flytande källor försedd tid. Men i samma mån drar sig Ynglinganamnet, som skyr historiens ljus, tillbaka, och det upphör snart alldeles att begagnas. -- Jfr inom den rika litteraturen i ämnet företrädesvis G. Storm, "Snorre Sturlessöns historieskrivning" (1873), "Om Ynglingatal" (i norsk "Historisk tidsskrift", III, 1873), "Kritiske bidrag til vikingetidens historie" (1878) och "Ynglingatal" (i "Arkiv för nordisk filologi", XV, 1899), A. Noreen, "Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal" (i "Uppsalastudier", 1892), L. F. Läffler, "Svänska ortnamn på skialf" (i "Arkiv f. nord. filol.", X, 1894), H. Schück, "Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria" I, II (1904), "Studier i Ynglingatal" (1905, 1906, 1907, 1910), L. Levander, "Sagotraditioner om sveakonungen Adils" (i "Antiqvarisk tidskr. f. Sverige", XVIII, 1908), H. Koht, "Om Haalogaland og Haaloyg-Ætten" (i norsk "Historisk tidsskr.", IV:e række, 6:e bd, 1910), B. Nerman, "Vilka konungar ligga i Uppsala högar?" (1913), "Svärges älsta konungalängder" (1914), "Konung Ragnvald i Ynglingatal" (i "Maal og minde", 1914), "Ottar Vendelkråka och Ottarshögen i Vendel" (i "Upplands fornminnesfören:s tidskr.", VII, 1917), "Ynglingasagan i arkeologisk belysning" (i "Fornvännen", 1917), A. W. Brögger, "Borrefundet" (1916), S. Lindqvist, "Ottarshögen i Vendel" (i "Fornvännen", 1917), W. v. Unwerth, "Fjolnir" (i "Arkiv f. nord. filol.", XXXIII, 1917), E. Björkman, "Studien über die eigennamen im Beowulf" (i "Studien zur englischen philologie", utg. af S. Morsbach, LVIII, 1920), och C. M. Fürst, "När de döde vittna" (1920). Ad. N-n. Yngshyttefälten. Se Persbergs odalfält. Yngste sons rätt, jur., är en egenartad företeelse inom arfsordningen hos åtskilliga främmande folk, särskildt i äldre tid, af innebörd, att yngre son framför äldre egde öfvertaga fädernegården. Företeelsen har företrädesvis uppmärksammats af engelska forskare. I nordisk rätt har den förekommit allenast på Bornholm, där den uttryckligen erkänts genom en k. dansk förordning om "selveiergaardes arv" 14 okt. 1773. Det heter där, att "naar en selv-eier-gaard falder i arv, da er, efter Bornholm's gamle vedtægt, den yngste sön nærmest til sæde og adgang"; efter yngste sonen och hans efterkommande skulle närmast äldre son inträda "og, naar ingen sönner ere til, da iblandt dötrene den ældre frem for de yngre". Den sålunda berättigade arfvingen hade emellertid att till sina medarfvingar utbetala lösen ("taaleligt vederlag") för gården. 1887 blef denna Bornholmska sär-rätt upphäfd. C. G. Bj. Yngvar (jfr Ynglingaätten), svensk sagokonung, som af "Ynglingatal" (jfr d. o.) och därpå byggande norsk-isländska historieskrifvare placeras mellan konungarna Östen och Anund och om hvilken de veta berätta, att han på ett af sina många krigståg öfvermannades af esterna på Ösel. Han begrofs där invid stranden, och "Östersjön kväder djupets sång till gamman för fallen furste", som det heter i "Ynglingatal". Det binamn Harra, som senare författare stundom tillägga Y., är en på missförstånd beroende förvrängning af det tillnamn hári, d. v. s. "den gråhårige", som han bär i den isländska Flatöboken (i Historia Norvegiæ "canutus" i samma betydelse, men i en svensk afskrift missuppfattadt som Knut). Ad. N-n. Yngve, isl. myt., är en norsk-isländsk kortform af Yngvinn (hos Saxo Ungvinus som namn på en götisk konung, fhty. Inguin som mansnamn, angls. ingwine), liksom svensk-danskt Inge är kortform af ett på grundval af Yngvinns genitivform Ingunar uppkommet Ingunn. Ordet betyder urspr. såsom i angls. Ing-vän, d. v. s. dyrkare af guden eller stamheroen Ing (äldst Ingus), som senare kallades Frej (se d. o.), "herren", och var Uppsalahelgedomens specielle gud. Y. blef därför, såsom Snorre meddelar, Uppsala-konungarnas speciella titel och sedan med tiden ett företrädesvis i konungaätten (både Ynglingaätten -- se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free