Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yngelvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ottarshögen i Vendels socken visat sig vara att
datera till omkr. 550 och sålunda alltför väl kan
vara vår Ottars grafhög. Vidare of verensstämma
"Ynglingatal" och Beowulfskvädet med hvarandra
i uppgiften om, att Ottars son var Adils (äldre
Adgils, i angls. ombildadt till Eádgils), som
först efter en svår strid med sin farbroder Ale
(angls. Onela) intog tronen. Enligt Snorre blef
Adils höglagd vid Uppsala, och då han bör ha
dött i slutet af 500-talet, till hvilken tid den tredje
och största "kungshögen" ("Torshögen") vid
Gamla Uppsala är att datera, så är det ju högst
sannolikt, att denne i sagorna ryktbare konung
är där begrafven. Då sålunda dessa nu nämnda
släktled visa sig ega goda anspråk på att få
betraktas som historiska, är det ju rätt sannolikt,
att äfven de följande fem sveakonungarna: Östen,
Yngvar, Anund, Ingjald och Olof, äro
det, ehuru väl de endast genom "Ynglingatal" och
därpå baserade källor äro styrkta. – Med Olof
("trätälja") slutar sålunda raden af svenska
Ynglingar, och nu vidtaga i "Ynglingatals"
släktregister de norske Ynglingarna. Möjligen har den
förste af dessa, Halfdan ("hvitben"), haft en
värmländsk eller uppländsk Olof till fader, och
det kan vara denna namnlikhet, som möjliggjort
ättens anknytning till Uppsalakonungen Olof. I
fråga om de på Halfdan följande Östen ("fjärt")
och Halfdan ("den gifmilde och matsnåle")
har man nästan blott "Ynglingatals" magra
uppgifter att stödja sig på. Den därefter följande
Gudröd ("den storståtlige", af Are, Snorre
m. fl. kallad "veidekonung", d. v. s. jaktkung)
dödades på föranstaltande af sin drottning, Åsa.
Efter all rimlighet är det hon, som är uppkallad
i gårdsnamnet Oseberg (i närheten af
Ynglingaättens graffält – Norges ståtligaste – vid Borre)
och som hvilar i det där uppgräfda drakskeppet,
det härligaste hittills kända. I ett annat från
samma nejder stammande, äfvenledes ryktbart
skepp, det från Gokstad, hvilar efter all
sannolikhet Gudröds ene son, Olof ("geirstadaalf",
d. v. s. Geirstads skyddsande). Med dennes son
Ragnvald ("hederhög") slutar registret i
"Ynglingatal" – sådant vi nu ha det i behåll –,
men de äldste isländske historieskrifvarna veta
att om Gudröds andre son, Halfdan ("svarte"),
förtälja åtskilligt, och med dennes ryktbare son
Harald ("hårfager") äro vi inne i en, om ock
ej i allo fullt historisk, så dock med rikligt
flytande källor försedd tid. Men i samma mån drar
sig Ynglinganamnet, som skyr historiens ljus,
tillbaka, och det upphör snart alldeles att begagnas.
– Jfr inom den rika litteraturen i ämnet
företrädesvis G. Storm, "Snorre Sturlessöns
historieskrivning" (1873), "Om Ynglingatal" (i norsk
"Historisk tidsskrift", III, 1873), "Kritiske bidrag til
vikingetidens historie" (1878) och "Ynglingatal" (i
"Arkiv för nordisk filologi", XV, 1899), A.
Noreen, "Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal" (i
"Uppsalastudier", 1892), L. F. Läffler, "Svänska
ortnamn på skialf" (i "Arkiv f. nord. filol.", X,
1894), H. Schück, "Studier i nordisk litteratur-
och religionshistoria" I, II (1904), "Studier i
Ynglingatal" (1905, 1906, 1907, 1910), L.
Levander, "Sagotraditioner om sveakonungen Adils"
(i "Antiqvarisk tidskr. f. Sverige", XVIII, 1908),
H. Koht, "Om Haalogaland og Haaloyg-Ætten"
(i norsk "Historisk tidsskr.", IV:e række, 6:e bd,
1910), B. Nerman, "Vilka konungar ligga i
Uppsala högar?" (1913), "Svärges älsta
konungalängder" (1914), "Konung Ragnvald i Ynglingatal"
(i "Maal og minde", 1914), "Ottar Vendelkråka
och Ottarshögen i Vendel" (i "Upplands
fornminnesfören:s tidskr.", VII, 1917), "Ynglingasagan i
arkeologisk belysning" (i "Fornvännen", 1917),
A. W. Brögger, "Borrefundet" (1916), S.
Lindqvist, "Ottarshögen i Vendel" (i "Fornvännen",
1917), W. v. Unwerth, "Fjolnir" (i "Arkiv f.
nord. filol.", XXXIII, 1917), E. Björkman,
"Studien über die eigennamen im Beowulf" (i
"Studien zur englischen philologie", utg. af S.
Morsbach, LVIII, 1920), och C. M. Fürst, "När de
döde vittna" (1920).
Ad. N-n.
Yngshyttefälten. Se Persbergs odalfält.
Yngste sons rätt, jur., är en egenartad
företeelse inom arfsordningen hos åtskilliga främmande
folk, särskildt i äldre tid, af innebörd, att yngre
son framför äldre egde öfvertaga fädernegården.
Företeelsen har företrädesvis uppmärksammats af
engelska forskare. I nordisk rätt har den
förekommit allenast på Bornholm, där den
uttryckligen erkänts genom en k. dansk förordning om
"selveiergaardes arv" 14 okt. 1773. Det heter
där, att "naar en selv-eier-gaard falder i arv, da
er, efter Bornholm’s gamle vedtægt, den yngste
sön nærmest til sæde og adgang"; efter yngste
sonen och hans efterkommande skulle närmast äldre
son inträda "og, naar ingen sönner ere til, da
iblandt dötrene den ældre frem for de yngre".
Den sålunda berättigade arfvingen hade
emellertid att till sina medarfvingar utbetala lösen
("taaleligt vederlag") för gården. 1887 blef denna
Bornholmska sär-rätt upphäfd.
C. G. Bj.
Yngvar (jfr Ynglingaätten), svensk
sagokonung, som af "Ynglingatal" (jfr d. o.) och
därpå byggande norsk-isländska historieskrifvare
placeras mellan konungarna Östen och Anund och
om hvilken de veta berätta, att han på ett af
sina många krigståg öfvermannades af esterna på
Ösel. Han begrofs där invid stranden, och
"Östersjön kväder djupets sång till gamman för fallen
furste", som det heter i "Ynglingatal". Det
binamn Harra, som senare författare stundom
tillägga Y., är en på missförstånd beroende
förvrängning af det tillnamn hári, d. v. s. "den
gråhårige", som han bär i den isländska Flatöboken
(i Historia Norvegiæ "canutus" i samma
betydelse, men i en svensk afskrift missuppfattadt som
Knut).
Ad. N-n.
Yngve, isl. myt., är en norsk-isländsk kortform
af Yngvinn (hos Saxo Ungvinus som namn
på en götisk konung, fhty. Inguin som mansnamn,
angls. ingwine), liksom svensk-danskt Inge är
kortform af ett på grundval af Yngvinns genitivform
Ingunar uppkommet Ingunn. Ordet betyder urspr.
såsom i angls. Ing-vän, d. v. s. dyrkare af guden
eller stamheroen Ing (äldst Ingus), som senare
kallades Frej (se d. o.), "herren", och var
Uppsalahelgedomens specielle gud. Y. blef därför, såsom
Snorre meddelar, Uppsala-konungarnas speciella
titel och sedan med tiden ett företrädesvis i
konungaätten (både Ynglingaätten – se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
