inhämtats redan af Columbus 1502, men ett afvogt öde ville, att denne under sin fjärde resa efter att ha uppnått Honduras' kust vek af åt s. i st. f. åt n. och sålunda icke blef Y:s upptäckare. Först 1517 blefvo halföns kuster utefter dess hela utsträckning kringseglade af Hernandez de Córdoba, en spansk äfventyrare från Cuba. Beröringen med de infödde hade icke varit angenäm -- ledaren afled kort efter återkomsten af sår, som han erhållit under en skärmytsling --, men budet om en rikare kultur och möjlighet att vinna guld lockade till vidare ansträngningar. 1518 besöktes också Y. af en expedition under Juan de Grijalva, som bragte ännu mera lockande underrättelser hem, och 1519 bröt Mexicos eröfrare Hernando Cortez upp till sitt framgångsrika tåg, under hvilket han gjorde en landstigning på den vid Y:s östkust belägna ön Cozumel, där invånarna tvungos att antaga kristendomen. 1525 gjorde Cortez från Honduras en framstöt mot Y., men det var först 1527, som eröfringen på allvar begynte under Francisco de Montejo. 1541 underkastade sig den siste fursten i Mayapan; pacificeringen var dock ej fullbordad förrän 1547, och i halföns östra delar bibehöll befolkningen sin oafhängighet och har praktiskt taget bevarat den till våra dagar. Ett allmänt uppror, som aldrig blef riktigt kufvadt, utbröt 1761 mot spanska styrelsen. Själfständighetsförklaringen 1821 följdes 1824 af landets förening med det mexikanska statsförbundet. Ett uppror 1840 undertrycktes 1843, men 1846, då Mexico var inveckladt i krig med Förenta staterna, utbröt upproret på nytt. Ett vapenstillestånd slöts, men bröts 1871, och halfön underkufvades. Nya stridigheter bragtes å bane 1876, men äfven dessa slutade med Mexicos seger. För bättre kontroll af den inhemska maya-befolkningen afsöndrades 1902 territoriet Quintana Roo från prov. Y., och stammarna sägas nu ej mer göra regeringen några bekymmer. -- Litt.: Stephens, "Incidents of travel in Y." (1843), Charnay, "Les anciennes villes du Nouveau monde" (1885), Le Plongeon, "Y." (1889), Brinton, "The american race" (1891), Nadaillac, "Prehistoric America" (1895), W. Lehmann, "Ergebnisse und aufgaben der mexikanischen forschung" (i "Archiv für anthropologie", 1907), Arnold och Frost, "The american Egypt" (1909), Enock, "Mexico, its ancient and modern civilisation" (s. å.), och prins Vilhelm, "Mellan två kontinenter" (1920). A. N-d. Yucatanhampa, ett annat namn på sisalhampa (se d. o. och Yucatan, sp. 636). Yucca L., Pä 1m Ii l j a, bot., växtsläkte af fam. Liliaceo, underfam. Draconoideo. Yucca är ett släkte af 27 i södra Nord-Amerika och Central- Amerika växande högre eller lägre arter, hvilka ha enkla eller stundom trädartadt förgrenade stam- mar. De spiralställda bladen äro enkelnerviga, med hela kanter. I toppen af stammen bryter fram en rik blomsamling, oftast i form af en vidlyftig spira af vidgadt klocklika, 6-klufna kalkar, som vanligen äro praktfulla, hvita, hos vissa arter med anstryk- ningar af purpurstrimmor. Flera arter odlas ofta som prydnadsväxter, t. ex. Y. aloifolia L., Y. glo- riosa L., Y. filamentosa L. (se fig.) m. fl. Frukten är bär eller kapsel, som kommer till utveckling på ett märkvärdigt sätt (se Yuccamalar). Blad- fibrerna af Y. gloriosa ha användning i textilindu- Yucca filamentosa. strien. Den sistnämnda är vinterhärdig i mel- lersta Europa och odlas ej sällan i Skåne på fritt land. . O. T. S. (G. L-m.) Yuccafiber erhålles af Yucca gloriosa, Y. fla- mentosa m. fl. arter, växande i Nord-Amerikas syd- stater. Fibrerna bestå mest af bastceller och an- vändas inom pappersfabrikationen m. m. Jfr Pap- persväxter. Fmn. Yuccamalar, zool., släkte tillhörande fam. Pro- doxidæ inom småfjärilsgruppen målar (Tineido), som omfattar en del små, obetydliga fjärilar, som för sin utveckling helt äro bundna vid yucca- växterna och liksom dessa ha sitt hemland i södra delarna af Nord-Amerika och angränsande delar af Central-Amerika. Larverna till dessa målar lefva i fruktämnena af yuccablommorna och kr af va för sin utveckling, att blommorna befruktas, så att fruktämnet och fröna tillväxa. En förvånande anpassning låter honorna af släktet Pronuba, de äkta yuccamalarna, utföra denna befruktning, strax efter det fruktämnet äggbelagts, och honorna sörja genom denna egendomliga instinkt på ett effektivt sätt för afkommans utveckling. De ha för att kunna utföra denna befruktning särskildt anpassats, i det att underkäkarna förlängts och tillsammans med sin egendomligt utbildade p alp bilda ett griporgan af ovanligt slag. I den blomma, som honan först besöker, insamlar hon en mängd frömjöl, som hon sammanknådar till en kula och sedan fasthåller med griporganet. I nästa blomma afsätter hon först en del ägg i fruktämnet och stiger därefter upp på pistillen och placerar frömjölet omsorgs- fullt på dess märke för att trygga befruktningen. Ur de tillväxande fröna hämta de unga larverna sin näring. Frösättningen är emellertid så riklig,