669 Zahumlje - Zaimis 670 terna tåga ut till Köpenhamns jörsvar 1608. Mål- ningen antogs ej, då målaren ej följt programmet - den egde likväl afgjordt monumental hållning. Andra figurbilder af sinsemellan mycket olika ka- raktär äro Julia och amman (1881), Salomo i sam- tal med drottningen af Saba (1886), Job och hans vänner (s. å.), Det var en gång (en konung och en drottning, ett groteskt par i bondberättelsestil, på sin tron, 1887), Lady Macbeth (1900), Adam och Eva i paradiset (1902), Prometeus fängslad (1904), Susanna (en ung naken kvinna, som spat- serar på händerna i en trädgård, 1907), Kristus- barnet tillbedes (med bakgrund af herrar och da- mer i 1700-talsdräkt på en balkong, 1911), Mjölkprofvet (1600-talsmotiv, 1912), Freden (sym- bolistisk komposition, 1914), I ormgården (1915), N åsar et (1917). Själfporträtt målade han flera (1867 o. senare). Med stipendium från akademien hade Z. vistats i Italien 1875-78. Han återvände dit 1882 och därefter nästan hvarje år samt fick ett andra hem i den lilla staden Civita d'Antino, där han slutligen blef hedersborgare. Han målade en mängd motiv från Italien, En sabinska vaggar sitt barn (1880), Kvinnor, som bära kalk (1883), Familjens stolthet (man beundrar grisen, 1907) m. fl., typer, hvardagsgenrer, stadsmotiv, land- skapsstämningar, kyrkliga fester. Hans alstrings- förmåga var flödande rik, liksom hans förråd af idéer och uppslag tycktes vara outtömligt. Z. hade börjat som en fin och nykter karaktärsskild- rare. Hans glansskede var under 1870- och 1880- talen, då hans starka temperament fullt trängt igenom och hans bilders form och innehåll sam- mansmälte till ett oskiljbart helt. I de historiska skildringarna är uppfattningen af tidskaraktären liksom af personerna i högsta grad träffsäker och ofta genialiskt inträngande. Han egde därtill en djärf och frisk koloristisk fantasi, och i hans bästa verk spela belysningens och färgens poesi och patos en stor roll (exempelvis i mästerverket Leonora Kristina sitter vakande i sin säng i fängelset, Hirschsprungs museums exemplar). Med åren togo hans excentriska lynne och hans smak för paradoxer ibland öfverhand; hans ämnen kunde väcka undran och förargelse, och färgen blef kara- mellgrann i sin brokighet - hans målningar kunde då visa "mera maner och rutin än skarpsyn och iakttagelse". I sin samtida danska konst intog han en plats för sig. Med de officiella kretsarna stod han ej i någon beröring. Han var med om att stifta den fria utställningen 1891 och hade då sedan 1884 ledt en af de fria skolorna. Lärjungar ström- made till honom - äfven från Sverige, Norge och Finland -, och han påverkade i betydande mån det koloristiska sinnets utveckling hos ungdomen. - Z. är rikt representerad i danska museer; många af de här nämnda målningarna finnas i konstmuseet och i Hirschsprungs museum. Stockholms Na- tionalmuseum eger Italienska bönder (1905), Göte- borgs museum Vid kyrkporten (1893) och Natt- stämning (en ung kvinna sitter förgråten i sin säng i starkt lampsken, 1899). - Litt.: "Kr. Z. En mindebog, bygget om hans egne optegnelser og breve fra og til ham", utg. af F. Hendriksen (1919), H. C. Christensen, "Fortegnelse över ar- be jder av Kr. Z. i aarene 1864-1904" (1905). En förteckning på hans arbeten 1905-13 finns i tidskr. "Tilskueren" 1913, en samling reproduk- tioner i "Smaa kunstböger" 1911. G-g-N. Zahumlje. Se Hercegovina, sp. 492. Zaidam, landskap. Se T sa j da m. Zaila, stad. Se Z e i la. Zaimis, grekiska statsmän. 1. Thrasybulos Z., f. 1829, d. 1880, tillhörde en rik och ansedd peloponnesisk släkt, var son till en bemärkt deltagare i frihetskriget, blef efter juridiska studier i Aten och Paris äm- betsman, men egna dg sig från unga år öfvervä- gande åt politiken, invaldes redan 1850 i parla- mentet och företrädde där till sin död nästan utan afbrott sin födelseort, Kalavryta på Peloponnesos. Z. var 1863 en bland de tre delegerade, som i Köpenhamn erbjödo Greklands krona åt prins Vil- helm af Danmark (sedermera konung Georg), han sändes 1864 att öfvertaga förvaltningen af de Joniska öarna vid deras införlifvande med Grek- land, var febr. 1869-juli 1870 konseljpresident och nödgades som sådan 1869 under stormakternas på- tryckning lofva att ej understödja upproret mot den turkiska styrelsen på Kreta. Senare var han juni 1877-jan. 1878 justitieminister i Kanaris' natio- nella samlingsministär under rysk-turkiska kriget. 2. Alexander Z., den föregåendes son, f. 1851 (enligt andra uppgifter 1855) i Aten, stude- rade i Berlin, Leipzig, Heidelberg (där han vann juris doktorsgrad) och Paris, valdes 1881 till par- lamentsledamot för sin faders forna valkrets Ka- lavryta och slöt sig till sin släkting Delyannis i dennes opposition mot Trikupis. Z. var 1890-92 först justitieminister och sedan inrikesminister i Delyannis' ministär, förberedde som sådan en väl- behöflig reform af juryinstitutionen, hvilken sedan genomfördes af Trikupis, och ingrep med kraft mot hasardspel. Han blef sedermera parlamentets president, motsatte sig 1897 Delyannis' oförsiktiga krigspolitik och blef okt. s. å., efter ministären Kallis' afgång, konseljpresident och utrikesminister i den ministär, som fick den svåra uppgiften att genomdrifva godkännandet af den hårda freden med Turkiet och sätta i verket den europeiska kontrollen öfver Greklands finanser. Besegrad vid nyvalen 1899, nödgades han april s. å. vika för Trikupis, men blef nov. 1901 ånyo konseljpresi- dent. Till följd af Delyannis' envisa obstruktion i parlamentet kunde Z. föga uträtta och af gick efter Delyannis' seger vid nyvalen i dec. 1902. Han blef 29 sept. 1906 prins Georgs efterträdare som öfverkommissarie på Kreta, men mötte där med hvarje år växande svårigheter (se Kreta, sp. 1263-64) till följd aJE befolkningens ifver för omedelbar förening med Grekland och nedlade aug. 1909 sitt ämbete. Under Världskriget kallades Z. ånyo i en för Grekland brydsam situation till sta- tens roder, nämligen vid Venizelos' nödtvungna afgång okt. 1915 efter de allierades trupplandsätt- ning i Saloniki (se Venizelos, sp. 1153). Han af gick redan nov. s. å. till följd af ett nederlag i det af Venizelos behärskade parlamentet, men utsågs efter ministären Skuludis' fall våren 1916 ånyo af konung Konstantin till konseljpresident och utrikesminister. Efter fruktlösa försök till uppgö- relse med ententemakterna utan neutralitetens full- ständiga uppgif vande af gick han sept. s. å., men