- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
707-708

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeeland - Zeeman - Zeeman, Pieter - Zeeman-effekt l. Zeemans fenomen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genombrytas. En sådan olycka drabbade Z. 12 mars 1906, kanske den svåraste katastrof af dylik art sedan stormfloden af 4 och 5 febr. 1825. Jordmånen i prov. är emellertid bördig, och ej så litet säd odlas, äfvensom baljväxter och lin. Nötkreatur och svin uppfödas, och ladugårdsprodukter exporteras. Industrien omfattar tillverkning af linneväfnader, brännvin och öl samt båtbyggeri. Hufvudstad är Middelburg (18,605 inv. 1920). A. N-d. Zeeman '[se7-], målare. Se N oöm s, R. Zeeman [se7-], Pieter, holländsk fysiker, No- belpristagare, f. 1865 i Zonnemairø i prov. Zeeland, studerade sedan 1885 i Leiden under Kamerlingh Onnes och H. A. Lo- rentz, blef 1890 assi- stent och 1893 filos. doktor samt 1894 pri- vatdocent där. 1897 blef han lektor och 1900 professor i fysik vid Amsterdams universitet. Hans doktorsafhandling behandlade Kerrs (se d. o.) magneto-optiska fenomen, likasom några senare af hans skrifter (1893-95). Efter nå- gra arbeten om elektri- ska svängningars ab- sorption i elektrolyter (1895) öfvergick han till sina med 1902 års Nobelpris i fysik belönade undersök- ningar om magnetismens inflytande på ljusstrålar, hvilket Faraday förgäfves eftersökt. Han fann näm- ligen 1896, att en ljusstråle i ett magnetiskt fält sön- derdelas i flera komponenter med våglängder, som något skilja sig från den ursprungliga strålens (Z ee- mans fenomen). Denna företeelse har han stude- rat närmare (till 1920) i ett stort antal afhandlin- gar. Dels själf, dels jämte B. Winawer framhöll han betydelsen af denna upptäckt för tydning af solens, särskildt solfläckarnas, spektrallinjer (1911 och 1913). Efter utförandet af några andra optiska un- dersökningar, såsom of ver Kerrs elektro-optiska fe- nomen hos flytande luft och ångor samt konstgjorda moln (1912) och den röda litiumlinjen (1913), öfver- gick han till en noggrann bestämning af ljushastig- heten i strömmande vatten (1914-16) och kvarts (1920), det s. k. Fizeaus försök, emedan det först utfördes af A. H. L. Fizeau (1853). Han skref också 1917 en monografi om spektroskopiens utveck- ling och moderna kraf. Hans afhandlingar äro mestadels tryckta i publikationer från Koningl. aka- demie van wetenschappen te Amsterdam eller i ''Archives Néerlandaises'' (Haarlem). S. A-s. Zeeman-effekt [seman-] 1. Zeemans feno- men, fys., spektrallinjernas uppdelning vid in- verkan af ett magnetiskt fält på ljuskällan. Redan Faraday anade, att magnetiska krafter måste in- verka på beskaffenheten af det ljus, som en viss ljuskälla utsänder, och anställde också, ehuru utan framgång, försök för att påvisa detta. Först efter elektronteoriens (jfr Elektron) tillkomst blef det emellertid möjligt att närmare utreda, huru nyss- nämnda inverkan skulle kunna ega rum. 1895 på- visade Lorentz i ett teoretiskt arbete att, om man antar, att ljusfenomenen bero på, att en eller flera af de elektroner, som ingå i en atom, lösryckas ur sina stabila jämviktslägen och sedan på grund af de från atomen verkande krafterna åter dragas in mot atomen, hvarigenom elektronerna råka i sväng- ningar, som fortplanta sig i den omgifvande etern och framkalla ljusförnimmelser, om svängningarna äro tillräckligt snabba, så måste ett kraftigt mag- netiskt fält, som påverkar ljuskällan, åstadkomma en uppdelning af spektrallinjerna. En elektron är elektriskt laddad, och då den förflyttas i ett mag- netiskt fält, kommer elektronen enligt lagar, som gälla för magnetfält och elektriska strömmars in- verkan på hvarandra, att påverkas af en kraft, som är vinkelrät mot det plan, som tankes lagdt genom elektronens rörelseriktning och kraf tlin j ernås riktning, och denna kraft inverkar på elektronens svängningstid, som är bestämmande för spektral- linjens läge (jfr Ljus, sp. 886). Enligt Lorentz kunna elektronens svängningsrörelser uppdelas dels i en rätlinig svängningsrörelse parallell med kraft- linjerna, dels i två cirkulära svängningsrörelser med motsatta rörelseriktningar, hvilka försiggå vin- kelrätt mot kraftlinjerna. Svängningarna i den förstnämnda riktningen påverkas icke af det mag- netiska fältet, hvilket däremot är fallet med de cirkulära svängningsrörelserna, hvilkas svängnings- tid antingen ökas eller minskas beroende på rörelse- riktningen. Om en ljuskälla, som påverkas af ett magnetiskt fält, undersökes spektroskopiskt i en riktning, som är vinkelrät mot det magnetiska fäl- tets riktning, måste man därför kunna iakttaga, att på ömse sidor om en viss spektrallinje en ny linje uppträder, hvarvid sålunda en s. k. triplett uppkommer. Den parallellt med kraftlinjerna för- löpande svängningsrörelsen ger icke upphof till ljus i denna riktning, och man kommer därför vid undersökning af ljus, som utgår i samma rikt- ning som det magnetiska fältet, endast att iakttaga en fördubbling af spektrallinjen, en s. k. duplett. Då de svängningsrörelser, som ge upphof till de olika linjerna, äro på bestämdt sätt orienterade, måste de respektive ljussorterna vara polariserade (jfr Polarisation, sp. 1178). P. Zeeman (se denne) lyckades genom experiment bevisa, att de här omtalade af Lorentz påvisade konsekven- serna af elektronteorien stå i god öfverensstämmelse med verkligheten. I svaga magnetiska fält erhålles endast en obetydlig utbredning af spektrallinjerna, under det att i starka fält en verklig uppdelning af linjerna eger rum. Vid noggrann undersökning och för att kunna göra exakta mätningar måste man inrikta undersökningen på mycket fina spek- trallinjer och använda de starkast möjliga mag- netiska fält samt spektrometrar med stor upplös- ningsförmåga. Spektrallinjernas uppdelning sker i allmänhet på det sätt, som Lorentz förutsagt, så att dupletter och tripletter uppkomma. Yid när- mare undersökning har man dock i många fall konstaterat mer komplicerade uppdelningar. Man har sålunda förutom i tre komponenter konstaterat uppdelningar i 4, 5, 6, ja ända till 19 kompo- nenter. Genom utvidgning och komplettering af sin teori har Lorentz sökt förklara dessa komplika- tioner. Zeeman-effekten står i intimt samband med öfriga s. k. magneto-optiska fenomen (jfr Elek- trooptik) och är af allra största betydelse för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free