Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zedracholja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genombrytas. En sådan olycka drabbade Z. 12 mars
1906, kanske den svåraste katastrof af dylik art
sedan stormfloden af 4 och 5 febr. 1825.
Jordmånen i prov. är emellertid bördig, och ej så litet
säd odlas, äfvensom baljväxter och lin.
Nötkreatur och svin uppfödas, och
ladugårdsprodukter exporteras. Industrien omfattar
tillverkning af linneväfnader, brännvin och öl samt
båtbyggeri. Hufvudstad är Middelburg (18,605
inv. 1920).
A. N-d.
Zeeman ’[se7-], målare. Se N oöm s, R.
Zeeman [se7-], Pieter, holländsk fysiker, No-
belpristagare, f. 1865 i Zonnemairø i prov. Zeeland,
studerade sedan 1885 i Leiden under Kamerlingh
Onnes och H. A. Lo-
rentz, blef 1890 assi-
stent och 1893 filos.
doktor samt 1894 pri-
vatdocent där. 1897
blef han lektor och 1900
professor i fysik vid
Amsterdams universitet.
Hans doktorsafhandling
behandlade Kerrs (se
d. o.) magneto-optiska
fenomen, likasom några
senare af hans skrifter
(1893-95). Efter nå-
gra arbeten om elektri-
ska svängningars ab-
sorption i elektrolyter (1895) öfvergick han till sina
med 1902 års Nobelpris i fysik belönade undersök-
ningar om magnetismens inflytande på ljusstrålar,
hvilket Faraday förgäfves eftersökt. Han fann näm-
ligen 1896, att en ljusstråle i ett magnetiskt fält sön-
derdelas i flera komponenter med våglängder, som
något skilja sig från den ursprungliga strålens (Z ee-
mans fenomen). Denna företeelse har han stude-
rat närmare (till 1920) i ett stort antal afhandlin-
gar. Dels själf, dels jämte B. Winawer framhöll han
betydelsen af denna upptäckt för tydning af solens,
särskildt solfläckarnas, spektrallinjer (1911 och
1913). Efter utförandet af några andra optiska un-
dersökningar, såsom of ver Kerrs elektro-optiska fe-
nomen hos flytande luft och ångor samt konstgjorda
moln (1912) och den röda litiumlinjen (1913), öfver-
gick han till en noggrann bestämning af ljushastig-
heten i strömmande vatten (1914-16) och kvarts
(1920), det s. k. Fizeaus försök, emedan det först
utfördes af A. H. L. Fizeau (1853). Han skref
också 1917 en monografi om spektroskopiens utveck-
ling och moderna kraf. Hans afhandlingar äro
mestadels tryckta i publikationer från Koningl. aka-
demie van wetenschappen te Amsterdam eller i
’’Archives Néerlandaises’’ (Haarlem). S. A-s.
Zeeman-effekt [seman-] 1. Zeemans feno-
men, fys., spektrallinjernas uppdelning vid in-
verkan af ett magnetiskt fält på ljuskällan. Redan
Faraday anade, att magnetiska krafter måste in-
verka på beskaffenheten af det ljus, som en viss
ljuskälla utsänder, och anställde också, ehuru utan
framgång, försök för att påvisa detta. Först efter
elektronteoriens (jfr Elektron) tillkomst blef det
emellertid möjligt att närmare utreda, huru nyss-
nämnda inverkan skulle kunna ega rum. 1895 på-
visade Lorentz i ett teoretiskt arbete att, om man
antar, att ljusfenomenen bero på, att en eller flera
af de elektroner, som ingå i en atom, lösryckas ur
sina stabila jämviktslägen och sedan på grund af
de från atomen verkande krafterna åter dragas in
mot atomen, hvarigenom elektronerna råka i sväng-
ningar, som fortplanta sig i den omgifvande etern
och framkalla ljusförnimmelser, om svängningarna
äro tillräckligt snabba, så måste ett kraftigt mag-
netiskt fält, som påverkar ljuskällan, åstadkomma
en uppdelning af spektrallinjerna. En elektron är
elektriskt laddad, och då den förflyttas i ett mag-
netiskt fält, kommer elektronen enligt lagar, som
gälla för magnetfält och elektriska strömmars in-
verkan på hvarandra, att påverkas af en kraft,
som är vinkelrät mot det plan, som tankes lagdt
genom elektronens rörelseriktning och kraf tlin j ernås
riktning, och denna kraft inverkar på elektronens
svängningstid, som är bestämmande för spektral-
linjens läge (jfr Ljus, sp. 886). Enligt Lorentz
kunna elektronens svängningsrörelser uppdelas dels
i en rätlinig svängningsrörelse parallell med kraft-
linjerna, dels i två cirkulära svängningsrörelser
med motsatta rörelseriktningar, hvilka försiggå vin-
kelrätt mot kraftlinjerna. Svängningarna i den
förstnämnda riktningen påverkas icke af det mag-
netiska fältet, hvilket däremot är fallet med de
cirkulära svängningsrörelserna, hvilkas svängnings-
tid antingen ökas eller minskas beroende på rörelse-
riktningen. Om en ljuskälla, som påverkas af ett
magnetiskt fält, undersökes spektroskopiskt i en
riktning, som är vinkelrät mot det magnetiska fäl-
tets riktning, måste man därför kunna iakttaga,
att på ömse sidor om en viss spektrallinje en ny
linje uppträder, hvarvid sålunda en s. k. triplett
uppkommer. Den parallellt med kraftlinjerna för-
löpande svängningsrörelsen ger icke upphof till
ljus i denna riktning, och man kommer därför vid
undersökning af ljus, som utgår i samma rikt-
ning som det magnetiska fältet, endast att iakttaga
en fördubbling af spektrallinjen, en s. k. duplett.
Då de svängningsrörelser, som ge upphof till de
olika linjerna, äro på bestämdt sätt orienterade,
måste de respektive ljussorterna vara polariserade
(jfr Polarisation, sp. 1178). P. Zeeman
(se denne) lyckades genom experiment bevisa, att
de här omtalade af Lorentz påvisade konsekven-
serna af elektronteorien stå i god öfverensstämmelse
med verkligheten. I svaga magnetiska fält erhålles
endast en obetydlig utbredning af spektrallinjerna,
under det att i starka fält en verklig uppdelning
af linjerna eger rum. Vid noggrann undersökning
och för att kunna göra exakta mätningar måste
man inrikta undersökningen på mycket fina spek-
trallinjer och använda de starkast möjliga mag-
netiska fält samt spektrometrar med stor upplös-
ningsförmåga. Spektrallinjernas uppdelning sker i
allmänhet på det sätt, som Lorentz förutsagt, så
att dupletter och tripletter uppkomma. Yid när-
mare undersökning har man dock i många fall
konstaterat mer komplicerade uppdelningar. Man
har sålunda förutom i tre komponenter konstaterat
uppdelningar i 4, 5, 6, ja ända till 19 kompo-
nenter. Genom utvidgning och komplettering af
sin teori har Lorentz sökt förklara dessa komplika-
tioner. Zeeman-effekten står i intimt samband med
öfriga s. k. magneto-optiska fenomen (jfr Elek-
trooptik) och är af allra största betydelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
