711 Zeirider-Zeisig 712 småningom i ekonomiskt bryderi och hade på 1840- talet endast bostaden i behåll af egendomen. För att försörja sin talrika familj grep han då på nytt till pennan samt författade outtröttligt historiska ro- maner och noveller, som mottogos med bifall. - Z:s lyriska och lyrisk-episka smådikter bära delvis spår af nyromantikens fallenhet för natursymbolik och ega ej tillräckligt af konstnärligt värde för att rädda sig undan glömskan. Emellertid vittna de om friskhet i både känsla och fantasi. Hans poeti- ska stil är ledig och okonstlad samt ofta glansfull, versen klingande. Mest tilltalande är hans dikt- krans af 21 Evangeliska romanser (1820 ff.), i hvilka han ger uttryck åt sin fromma kristna tro. Dessa romanser jämte cykeln Wasa-grafven i Upsala domkyrka (1843; förklarande poem öfver Sandbergs alfresco-målningar) och några fantastiska sångspel (Estmötet, Riddar Tynne) återfinnas i hans "Sam- lade skrifter" (I, 1861; det enda bd, som utgafs). Åtskilliga af Z:s dikter ha tonsatts af Lindblad, Nordblom m. fl. - Som historisk romanförfattare hade Z. god hjälp af sitt säkra minne, sin fyndighet och sin förmåga att förtälja lifligt samt sin förtro- genhet med allmogens lynne och tänkesätt. Hans brist på världskännedom röjer sig i karaktärsteck- ningen, som lämnar icke så litet öfrigt att önska; äfven det tidshistoriska är ytligt, delvis felaktigt, men det är påtagligt, att Z. allvarligt sträfvade att höja sig öfver förströelselitteraturen. I Två herrar och en narr (1842; of v. till tyska 1844) är Linné en af hufvudpersonerna. Kulturhistoriskt värde i fråga om allmogeskildringarna eger romanen Carl XI, Rabenius och hexeriprocessen (1845, 2:a uppl. 1886-87; tysk öfv. 1846), där ett rikligt bruk af dialektsamtal är att framhålla. Drottning Kristina tecknas i Vasa-ättlingarne i Rom (1846), Gustaf IILs tid med lifliga färger i Seton (1847, 2:a uppl. 1887; ansedd för att vara Z:s bästa roman), Karl XII:s död och tiden närmast därefter i De sam- mansvurne, eller mord och kröning (1849; da. öfv. 1855). En påbörjad fortsättning af denna fullbor- dades af H. Bjursten under titeln "öfverste Stobée" (1854). Af hans Smärre berättelser för barn utgafs en samling 1849. - Se Atterboms minnesteckning i "Samlade skrifter", VI, 2 (1869) och J. Nyboms grafsång 1849. 2. Evald Viktor Ehrenhold von Z., den föregåendes son, matematiker, universitets- lärare, f. 7 aug. 1823 i Järlåsa, d. 6 juni 1893 i Lund, blef student i Uppsala 1843 och filos. doktor 1851. Han var lärare i matematik och fysik vid Uppsala katedralskola 1850-59, blef 1856 docent i matematik vid Uppsala universitet samt 1861 adjunkt i samma ämne vid Lunds universitet, där han under flera år förestod den matematiska professuren. Från 1864 till sin död tjänstgjorde han som censor vid mogenhetsexamina. Han för- fattade åtskilliga matematiska arbeten. 1861 erhöll han af Vet. akad. det dubbla Fernerska priset. 3. Edvard Hugo von Z., den föregåendes brorson, astronom, f. 8 febr. 1873 i österhaninge, var räknebiträde och assistent vid Stockholms observatorium 1897-1900 samt räknebiträde vid ryska centralobservatoriet i Pulkova 1901-02, blef amanuens vid Uppsala observatorium 1903, docent i astronomi vid Uppsala universitet 1904 och observatör i astronomi där 1911. Han afböjde 1914 kallelse till professur i astronomi vid tyska universitetet i Prag och blef, sedan riksdagen be- viljat anslag till en för honom inrättad personlig professur, professor i astronomi (med examina- tionsskyldighet i geodesi) vid Uppsala universitet 1919. Z. deltog som astronom-geodet i de svensk- ryska gradmätningsarbetena på Spetsbergen 1898, 1901 och 1902 samt ledde 1914 en af Vet. akadis solförmörkelseexpeditioner till Jämtland. Han är led. af Vet. akad. (1915) och af Vet. soc. i Upp- sala (1917). Större delen af Z:s vetenskapliga produktion tillhör den teoretiska astronomien, sär- skildt den celesta mekaniken, men han har af ven publicerat flera arbeten inom stellarastronomien och den praktiska astronomien. Bland hans många afh. må nämnas Angenäherte Jupiterstörungen fur die H e cub a-grupp e (1902), Recherches sur les solutions périodiques de la troisième sorte dans le problème des trois corps (1904), Catalogue de 1571 étoiles dans Varnas globulaire Messier 3 (1906), Sur Vapplication des series de M. Lind- stedt à Vétude du mouvement des comètes pério- diques (1909), Recherches sur la constitution des amas globulaires (1913), Recherches sur le mouve- ment des petites planètes (l-4, 1916-17), Photo- metrische untersuchungen der sterngruppe Messier 37 (tills, med J. Lindgren, 1921). 1. (R-nB.) 3. B-d. Zeirider. Se Tunisien, sp. 334. Zeise, William Kristofer, dansk kemist, f. 15 okt. 1789, d. 12 nov. 1847, studerade tidigt farmaci och kom 1806 i H. K. örsteds hem, hvilken vägledde honom i hans arbete. Han blef student 1809, tog farmaceutisk examen 1815 och blef filos. doktor 1817, hvarefter han några år vistades i ut- landet. Under vistelse i Paris knöt han ett varmt vänskapsband med Berzelius. Han erhöll därpå ett statsanslag för att verkställa kemiska undersöknin- gar och hade under fem års tid tills, med örsted sitt laboratorium i ett gammalt kök. 1822 blef han professor vid universitetet och 1829 därjämte vid polytekniska skolan, där han fick ett eget, tämligen obetydligt laboratorium. Trots de ogynnsamma för- hållanden, under hvilka han måste arbeta, nådde Z. likväl många vackra resultat, i synnerhet i organisk kemi, dels vid sina undersökningar af svafvelhaltiga kroppar (xantogensyra 1824, merkaptan 1833 m. fl.), dels i fråga om platina- och fosforhaltiga föreningar. Hans arbeten utmärktes för ovanlig nog- grannhet, och en senare tid har godkänt mycket, som af hans samtid emottogs med tvifvel, t. ex. hans afh. De chlorido platino (1830, fortsatt 1832 och 1837). Han var den förste, som gaf den kvali- tativa analysen af de organiska ämnena systematisk bearbetning. En utförlig handbok om dessa ämnen utkom 1847. K. T. Barfoeds arbete därom (1863) hvilade på Z:s föreläsningar. E. Ebg. Zeisig [tsáY-], Johann Eleazar (kallad Schönau eller S c hen a u), tysk målare, f. 1737 nära Zittau, d. 1806 i Dresden, rymde från sin fader, en fattig linneväfvare, till Dresden, där han skaffade sig uppehälle som skrifvare hos en advokat och nattetid öfvade sig i teckning, tills han lyckades bli elev vid akademien. Han vista- des sedan i Paris till 1770, var elev af Silvestre, men påverkades mest af Greuze, blef 1772 direktör för teckningsskolan vid porslinsfabriken i Meissen