731 Zeno 732 en svår stöt, nya kartfynd gjorde den än mera tvifvelaktig. 1888 fann Nordenskiöld i Zamoiski- biblioteket i Warschau en karta, som i afseende på Grönland fullt öfverensstämde med Z.-kartan; andra liknande kartor anträffades kort därefter af R. F. von Wieser i Italien. Jämförelse med texten till en förut känd karta från omkr. 1427 af dansken Claudius Olavus gjorde det så godt som säkert, att äfven de nyfunna kartorna härledde sig från denne nordens äldste kartograf, hvilket dock Nor- denskiöld icke ville erkänna. Ännu andra kartor f ramdrogos, och under intryck af det samlade ma- terialet började den öfvertygelsen vinna fotfäste, att Z.-kartan vore en mosaik af kartor, som alla voro kända i Italien före 1558 och att den, långt ifrån att förete några originella drag, blott vitt- nade om en ytterlig förvanskning af sina källor. ön Frislanda är således till konturer och nomen- klaturens hufvuddel hämtad från Island på en grupp italienska portulankartor, men med inbland- ning af namn från Färöarna hos Olaus Magnus; Estland (Shetland) är en på liknande sätt tillkom- men hybriditet; Danmark och Norge äro hämtade från kartor utg. i Venezia af M. Tramezini och G. F. Camocio; lånen från Olaus Magnus äro ofvan påpekade, och slutligen har det sista tviflet om, att Zenos Engronelant härstammade från Claudius Olavus, blifvit undanröjdt genom ett af A. A. Björnbo och C. S. Petersen gjordt manu- skriptfynd, som bl. a. ådagalagt, att Clavus-kartans namn på Grönland och följaktligen äfven de där- med öfverensstämmande hos Zeno, icke äro några ortnamn, utan orden i en folkvisestrof, som åter- funnits i svensk uppteckning i visan om "Kung Speleman" (senast meddelad i "1500- o. 1600- talets visböcker", XII, 1921). En liknande mysti- fikation föreligger beträffande de isländska namn, som från Olavus af Zeno öfverflyttats på Olaus Magnus' Islandia: de äro urspr. namnen på de nordiska runorna. Lånen från olika håll ha med- fört, att på Zeno-kartan Island förekommer minst tre gånger: Frislanda, Grislanda och Manda, möj- ligen en fjärde i konturerna af Estland (Shetland), och då nu reseberättelsen noga öfverensstämmer med denna orimliga kartbild, är äfven dess egen- skap af en roman eller ett falsarium till fullo ådagalagd. Textens källor kunna visserligen icke i alla enskildheter påvisas; men tydligt är, att förf. i stor utsträckning stödt sig på bilderna på Olaus Magnus' karta samt på den därtill hörande, under namn af "Opera breve" tryckta förklarin- gen, äfvensom i någon mån på densammes 1555 utgifna arbete om de nordiska folken. Äfven ur- sprunget till de drag i berättelsen, som antyda kännedom om Amerika, har i flera fall återfunnits i arbeten, som förelågo tryckta, innan Z.-boken ut- kom. Alla dessa olikartade element har förf. ej utan skicklighet sammanknutit med egna fantasi- alster; till sådana kan räknas fursten Zichmni, ty alla försök att identifiera denne med någon känd personlighet måste betraktas som förfelade. Outredd återstår ännu frågan om den roll, som den uppgifne utgifvaren, Nicolò d. y., spelat vid Zenohistoriens tillkomst. Samtida omtala honom som en ansedd och tillförlitlig man; möjligen har han varit föremål för någon mystifikation, som, byggande på en tradition om hans förfäders del- tagande i venezianernas handelsfärder till västra eller norra Europa, tillkommit i afsikt att bidraga till familjens förhärligande. Att vid sidan däraf kan spåras syftet att för hans landsmän häfda äran af Nya världens upptäckt har ej utan grund blifvit påpekadt. Så länge tilltron till Zenohisto- rien var orubbad, har den dock ej saknat sin be- tydelse i de praktiska upptäckternas historia: de första försöken att finna ':nordvästpassagen" ut- fördes bevisligen med ledning af Zeniernas karta. Litteraturen om Z.-frågan är synnerligen rik- haltig: en 1881 tryckt bibliografi upptar 69 sär- skilda arbeten och är dock ej fullständig; många, af hvilka de viktigaste ofvan påpekats, ha också sedan dess utkommit. Om de nyaste åsikterna hän- visas till G. Storm, "Om Zeniernes rejser" (i "Det norske geogr. selskabs årbog", 1891), F. W. Lucas, "The annals of the voyages of the brothers Nicolò and Antonio Zeno" (1898), samt A. A. Björnbo och C. S. Petersen, "Fyenboen Clau- dius Olausson Swart, nordens ældste kartograf" (1904). 4. Carlo Z., amiral och general, f. omkr. 1334, d. 8 maj 1418, studerade i Padua, rymde därifrån till Grekland för att deltaga i striden mot turkarna, bistod sedermera 1376 östromerske kejsaren Johannes V Palaiologos att återvinna sin tron och förvärfvade i samband därmed åt Venezia ön Tenedos. Denna eröfring blef orsaken till det stora veneziansk-genuesiska kriget (Chioggiakriget). Kort därefter vann Z. ett stort och af görande slag vid Tenedos öfver bysantiner och genueser, hvilka förgäfves sökte återeröfra ön. Under det följande kriget, i hvilket genuesare, ungrare och staden Padua förenade sig mot Venezia, uppdrogs åt Z. 1379 försvaret af Treviso mot ungrarna. Seder- mera sändes han, efter att ha eröfrat Cattaro, Se- benico och Arbe, till Orienten, men hemkallades 1380 för att med sin flotta bispringa den hotade fädernestaden. Genueserna hade nämligen slagit venezianska flottan, eröfrat Chioggia och hotade själfva staden Venezia. Med 18 galärer förenade Z. sig med Vittore Pisani, Venezias berömde ami- ral, erhöll efter åtskilliga strider öfverbefälet till lands, slog vid Brondolo i grund genueserna och bemäktigade sig fästningen Brondolo samt deltog i återeröfringen af Chioggia i juni 1380, hvar- igenom den mest hotande faran af värjdes. Sedan Pisani i aug. s. å. stupat, erhöll Z. ånyo öfver- befälet till sjöss. Efter fredsslutet med Genua 1381 beklädde Z. i fem år hos Gian Galeazzo Visconti i Milano ett högre civilt ämbete samt var seder- mera Venezias ambassadör vid franska och engelska hofven, hvarefter han utsågs till prokurator af San Marco. Då ett nytt krig utbrutit mot Genua, vann Z. 1403 vid Modone en fullständig seger öfver den fientliga flottan och störtade Paduas mot Ve- nezia fientlige härskare, Francesco de Carrara. - Oaktadt dessa utmärkelser och de ärorika tjänster han gjort sitt fädernesland beröfvade man honom alla hans ämbeten och insatte honom på två år i fängelse, utan grund anklagad för att ha som gåfva mottagit en stor penningsumma af Carrara (det var i själfva verket återbetalning för ett af honom gifvet lån). Efter återvunnen frihet begaf han sig på en pilgrimsfärd till Heliga landet och