- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
733-734

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeno. 4. Carlo - Zeno. 5. Battista - Zeno, Apostolo - Zenobia, drottning af Palmyra (se d. o., sp. 1379) - Zenodoros - Zenodotosxe - Zenon. 1. Zenon från Elea

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

733 Zeno-Zenon 734 Lusignan) att från ön fördrifva genucserna. Där- med afslutade Z. sin krigiska och politiska bana; efter sin hemkomst egnade han sig helt åt stu- dier. - För sin utomordentliga tapperhet (hans kropp var höljd af ärr efter 40 blessyrer) fick Z. tillnamnet Leone (lejonet). 5. Battista Z., kardinal, d. 1501 i Padua, var biskop af Vicenza, utsågs 1468 till kardinal och åtnjöt stort rykte för lärdom och fromhet. På ålderdomen drog han sig undan Alexander VI:s bullrande hof till Padua. Ett ståtligt monu- ment öfver Z. uppsattes 1505 i San Marco i Yenezia. l o. 4. C. H. T.* 2 o. 3. E. w. D. Zeno [tsènå], A p o s t o l o, italiensk dramatiker och litteraturhistoriker, f. 1668 i Venezia, d. där 1750, stiftade 1691 Accademia degli animosi samt kallades 1718 till Wien som hofpoet och historiograf hos kejsar Karl VI, men lämnade 1729 själfmant denna anställning af hälsoskäl och återvände till Venezia. - Z. riktade italienarnas lyriska scen med omkr. 60 operatexter, som ha hållning af verkliga tragedier, men nästan alltför invecklad handling. Han ansågs före Metastasio som den förnämste på detta område. Större betydelse till- lägges honom såsom kritiker och litteraturhistori- ker. Han öfvertog 1710 Italiens första kritiska tidskrift, "Giornale de' letterati d'Italia" (se Tidskrift, sp. 11), samt utarbetade bl. a. Compendio del vocabolario della Crusca (2 bd, 1705; ny uppl. i 6 bd 1741-45) och Dissertazioni istoricho-critiche e letterarie agli storici Ualiani (äfven med titeln "Diss. vossiane"; 2 bd, 1752 -53). Z:s dramatiska stycken utgåfvos af Gozzi i 10 bd 1744 (ny uppl. i 12 bd 1795). Hans bref växling, Letter e, utgafs i 2 bd 1752 (bästa uppl. i 6 bd 1785). Hans lefnad tecknades af Negri (1816). Zeno'bia, drottning af Palmyra (se d. o., sp. 1379). Zenodoros (grek. Zrjvódoogos] lat. Zenodörus), forngrekisk bildhuggare, lefde i Kom på Neros tid och utförde bl. a. denne kejsares kolossalstod, som var gjuten i brons, 35 m. hög, och berömdes för sin likhet. Den stod framför Neros "gyllene hus", men måste sedan ge vika för Hadrianus' tempel åt Venus och Roma, hvarvid den flyttades af byggmästaren Dextrianus från sin gamla plats och sattes på ett nytt postament, hvilket ännu finnes kvar, närmare Colosseum. Zenodotos (grek. Z^róòoTog), forngrekisk gram- matiker (se d. o.), bördig från Efesos, lefde och verkade i Alexandria i 3;e årh. f. Er. som den förste föreståndaren för det af Ptolemaios Filadelfos betydligt utvidgade stora biblioteket. (Se A l e x- andrinska biblioteket.) Z. gjorde sig bemärkt i synnerhet genom kritisk bearbetning af de homeriska texterna och gjorde bl. a. gällande, att bland de under Homeros' namn gängse dik- terna endast "Iliaden" och "Odyssén" äro att anse som äkta. A. M. A. Zenon (grek. Z^vcov, lat. Zeno}, namn på flera grekiska filosofer. - 1. Z. f r å n E l e a, en af hufvudmännen inom den eleatiska skolan (se E l e- ater), f. omkr. 490, d. omkr. 430 f. Kr., var vän och lärjunge till den omkr. ett fjärdedels århundrade äldre Parmenides (se d. o.). Han var enligt Platons skildring stolt och högväxt, en stri- dens man, som ock skall ha mist sitt lif, då han deltog i en politisk sammansvärjning. Hans stånd- aktighet vid de smärtor, som hans fiender läto honom undergå, prisades högt i forntiden. Äfven inom filosofien framträdde hans stridbara natur. Hans lärares påstående, att hos det sant varande fanns hvarken mångfald eller rörelse, hade kom- mit hela Grekland att genljuda af motståndarnas hånskratt. Då tog sig enligt Platon denne elea- ternas "Palamedes" (tusenkonstnär) för att "be- tala dem med samma mynt och litet till". Han sökte därvid uppvisa den mångfald "aporier" (tankesvårigheter), som vidlådde det hvardagliga föreställningssättet med dess tro på mångfaldens, rörelsens och sinneskvaliteternas verklighet. Det indirekta stöd han därigenom ville lämna Parme- nides' lära, förfelade sitt mål, då han förbisåg den skarpa skiljegräns, som denne uppdragit mel- lan det rena varat och sinnevärlden, och ställde metafysikens fordringar på fysikens föremål. Men det skarpsinne, hvarmed han därvid utdrog de motsägande konsekvenserna af antagandena, har förskaffat honom anseendet som dialektikens grund- läggare och vållat många följande tänkare ej ringa hufvudbry alltifrån Platon och Aristoteles till Bayle, Spinoza och Leibniz, ja, äfven Hegel och Herbart. Z:s ryktbara aporier äro i korthet föl- jande: 1. Mot mångfalden. Funnes det många verkligheter, så måste dessa på en gång vara oändligt många och utgöra ett begränsadt antal. Det sistnämnda, ty de måste vara jämnt upp så många, som de äro; men å andra sidan oändligt många, ty de måste skiljas af något, detta skil- jande åter af ett annat o. s. v. i oändlighet, eller, annorlunda uttryckt, det verkliga är i oändlighet delbart. - Härvid förbises, att talen icke äro reella kvaliteter hos tingen, utan förutsätta ett mått, i förhållande till hvilket de räknas, och att det därför icke är någon motsägelse, om en mång- fald från en synpunkt ter sig som begränsad till antalet, från en annan oändlig. - Ett annat argu- ment mot mångfalden användes ock af Z. Om många äro, måste det hela på en gång vara oänd- ligt stort och oändligt litet. Det senare, ty det måste ytterst bestå af enheter, hvilka för att vara odelbara måste vara oändligt små och då tillsam- mans endast kunna bilda något oändligt litet; men å andra sidan måste det hela vara oändligt stort, då hvarje dess del måste för att vara verklig ega utsträckning och därför kunna i oändlighet delas och summan af en oändlig mångfald stor- heter är något oändligt stort. - Båda bevisen utgå från oberättigade antaganden. Det är icke gifvet, att enhet medför odelbarhet; och den oänd- liga delbarheten behöfver ej förutsätta en oändlig storhet. Serien i + ¾- + ¾- . . . . mister ej sin oändlighet därigenom, att dess summa aldrig öf- verskrider den ändliga storheten 1. - 2. Mot rörelsen. Enligt Aristoteles riktade Z. fyra bevis mot antagandet af verklig rörelse. Det ena af dessa handlar om "Akilles och sköldpaddan". Om man tänkte sig den snabbfotade Akilles löpa i kapp med en sköldpadda, som han från början gett ett visst försprång, så säger mig tanken, att han aldrig skulle kunna uppnå denna, än mindre springa förbi den; ty först måste han tillrygga-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free